Gillas ordskämt? Speciellt den fruktansvärda typen som göteborgare sägs excellera i? Gärna med en lång och tillkrånglad historia innan själva skämtet? I så fall är Flann O’Briens The various lives of Keats and Chapman förmodligen helt rätt bok: detta är skämt som ibland är så långsökta att man borde skämmas bara av att läsa dem, men som man om man har rätt (fel?) sorts humor inte kan låta bli att älska.
Ett exempel, parafraserat och förkortat: Chapman kommer till Keats och frågar om man borde bjuda in en rik och snål filtfabrikör till hans systerdotters bröllop – karln är tydligen helt omöjlig i sällskap, så ingen vill egentligen ha honom där. Keats övertalar Chapman att han måste bjudas in som släkting. Chapman ger med sig, och hoppas att även om han kommer bete sig illa, så kanske han åtminstone kan komma med rika gåvor till ett sådant tillfälle, varpå Keats svarar »I’m sure he will make his presents felt«.
Detta är en av de lite mer uppenbara av historierna: andra bygger på poänger på latin, eller referenser som knappast är självklara. I övrigt ror jag inte jag kan tillägga mycket, förutom att för den som uppskattar denna typ av humor torde detta vara en högtidsstund.
