Jag har nu avslutat den fjärde och sista av Hjalmar Söderbergs romaner: Förvillelser. Fast egentligen är det ju hans debut, och det märks. Det är visserligen återigen en ung man som flanerar runt i Stockholm och trasslar till det för sig, men det sker inte med riktigt samma lätthet i berättandet som i senare verk.
Den unge mannen heter här Tomas Weber, studerar till medicinare, och är nyss fyllda tjugo. Hans bekymmer är de av kärleken orsakade: till Märta Rehn, barndomskamrat och den han drömmer om att gifta sig med, och den med Ellen Karlsson, butiksbiträde. Unge herr Weber har nämligen ett utvecklat sinne för praktisk moral – för honom praktisk moral – och gör den inte unika tankesvängen att tro att om han älskar med en flicka han inte tänker gifta sig med kan han hålla sig med den han tänker gifta sig med. Vilket naturligtvis inte fungerar.
Efter att sommaren går får han dessutom nya bekymmer: han behöver låna pengar, då pappa professorns ekonomi också är ansträngd, och det kostar att hålla en liten våning för att kunna vara ensam för älskog. Dessutom smyger oron på att Märta skall hamna i olycka. Och naturligtvis kommer så katastroferna: den som är upptagen med att vara ung och kär – låt vara alltmer oroligt – kan inte tänka på pengar.
Boken blev naturligtvis anklagad för omoral, och det fanns väl ett mått av fog för det: Tomas Weber är som bäst amoralisk, och dåraktig, och ung, men det går honom nästan bättre än vad man kan vänta sig. Det går inte heller som i de senare av Söderbergs böcker finna speciellt mycket som man idag kan nicka åt men som då måste varit upprörande, även om berättandet åtminstone inte nickar instämmande åt dålighetslivet som förs. Bra är det, men inte så bra som annat av författaren.
Lämna ett svar