Feeds:
Posts
Comments

Archive for maj, 2012

Louisa May Alcotts Little Women är på många sätt vad barnlitteratur inte längre bör vara: ohyggligt präktig och predikande, melodramatisk och sentimental, konservativ och begränsande (i alla fall utifrån dagens samhälle) .

Det handlar om fyra unga flickor, mellan 12 och 16 år, och deras mor, som lever ensamma när deras far är ute och gör en insats i nordstatsarmén under amerikanska inbördeskriget. Familjen har tidigare varit rik, men har förlorat mycket av sina pengar och lever nu under mer sparsamma förhållanden. Ett av de budskap som hamras i huvudet på läsaren är dock att inte sörja över materiella ting utan vara glad över det man har, i synnerhet om man har familj och vänner.

De fyra flickorna är Meg, snart på väg »ut«, och fåfäng, pojkflickan och läsaren Jo, den änglalika Beth, och den något självupptagna Amy. Naturligtvis får de alla lära sig läxor som gör de till bättre, dygdigare flickor som deras föräldrar kan vara än stoltare över.

I alla fall för Jo och Beth känns det åtminstone någorlunda rimligt: Beth kämpar med sin blyghet, och Jo med sitt humör, och det känns som något man kan känna viss sympati med, i motsats till de skuldkänslor som påförs flickorna när de inte orkar gå och trösta de fattiga eller något annat man som duktig tös skall göra.

Nåväl, i vissa passager känns det som läromålen ibland kan glömmas för att bara skildra barndom (eftersom det här är före uppfinnandet av tonåringen är flickorna i stort sett att betrakta som barn och oskyldiga på ett sätt som ibland blir lite märkligt: idag skulle man få dra av ett par år från deras ålder för att stora delar av boken skulle kännas rimlig): låtsaslekar och en hemlig, egen tidning, utflykter.

En liten varning kan vara på plats för att boken gavs ut i två delar, men andra delen, Good Wives ges ofta ut med den första under den förstas titel. Jag har alltså bara läst första halvan, och kan inte uttala mig om andra delens eventuella kvaliteter.

Read Full Post »

Av serierna i Kim W Anderssons Love Hurts kan man i alla fall lära sig att en god historia tar tid att berätta: serienovellerna är i stort sett ordnade efter längd, och de blir därför allt bättre allt eftersom de får mer tid på sig att etablera bakgrund och personer innan den sista vändningen kommer.

För vändningar kommer: som omslaget låter en ana så är det här inte  berättelser om brustna hjärtan – eller, om de någon gång har brustit, så har de än oftare krossats tillsammans med resten av kroppen för att sedan förtäras av något monster eller en galen älskad.

Teckningarna är bra, inte fantastiska, ibland med något udda ansiktsuttryck, men i huvudsak klar och tydlig och passande till det som skildras.

Jag gillar det här, i alla fall de senare berättelserna: om farliga sjöjungfrur, galna prinsar, drakfågna prinsessor och hemsökta hus. Ibland är visserligen vändningarna väl förutsägbara, men lika ofta är omtolkningarna faktiskt överraskande.

Read Full Post »

Jeremia

Naturligtvis var kvaliteten i Jesaja för bra för att vara – eller så var det möjligen bara ett återgående till en nivå som normalt ses som knappt tillfredsställande efter att ha gäspat sig igenom tidigare partier med berättande text. I vilket fall: Jeremia är inte speciellt rolig (möjligen om han bodde i Tröstlösa). Lite skoj är det att han för sitt predikande om Nebukadnessars oövervinnerlighet hamnar i fängelset och då blir sur: någonstans borde väl Herren förstått att det är psykologiskt orimligt att tro att en belägrad kung kommer låta ens profeter gå omkring och förklara att kapitulation är den enda möjliga vägen? Liksom, vad hade han väntat sig? Just det ja, att alla skall lyssna på honom och göra exakt vad han vill. Ja ja.

Annars är det mest sådant som redan getts i överflöd: profetior om hur Herran tröttnat på Israels olydnad och hur han därför kommer tillspilloge landet, föra folket i exil i många år och till sist återföra dem hem, samt en del partier om att ungefär detsamma kommer ske med grannfolken. Ingen större läsning.

Read Full Post »

Bengt G Dagrins Stora fula ordboken är speciellt lämplig för den som vill finna nya sätt att chocka pryda personer: den samlar svär- och könsord och förklarar och exemplifierar dem, ger etymologi och bakgrund.

Man skulle förmodligen, om man är så lagd, kunna läsa från pärm till pärm utan problem, och lära sig vad ord som »skumpenskåd« (›sköka‹), »danga« (›skita‹), »fjunka« (›ha samlag‹), »plimbi« (›fitta‹) betyder. Själva ser jag inte riktigt behovet, men tror boken ändå kommer vara nyttig, i alla fall på två tänkbara sätt: dels när den vanlig ordboken misslyckas (i inledningen ges exempel på NEO:s dåliga forskningar efter tidiga belägg: den svenska treenigheten av fula ord finns ju trots allt samlade i en och samma vers av Stiernhielm, så varför bara ta belägg från 1800-talet?), dels om jag någon gång skulle vilja ha en hög omöjliga synonymer. Sedan kan man ju bara bläddra i den och förtjusas (eller för den delen förfasas).

Read Full Post »

Jag har inte läst en ny Skivvärlden-bok på flera år. Det spelar dock inte så stor roll, även om jag inte hänger med i riktigt allt som pågår i periferin i Unseen Academicals, där Terry Pratchett satiriserar fotboll (och rivaliteter mellan universitet samt modevärlden).

Sporten går snabbt från ett slags glorifierat gatubråk för arbetarna till något som nästan, men inte helt och hållet, stämmer med våra föreställningar om den (en del av de gamla reglerna hänger med, och ett par av de nya är inte exakt som vi förväntar oss).  I centrum för detta står Trevor Likely, son till en legendarisk fotbollsspelare men som lovat in mor att själv aldrig spela (så vi vet alla vad han kommer vara tvungen att göra till slut), Mr Nutt (inget s), oknytt från Uberwald som jobbar med honom och är ovanligt vältalig, Glenda, förståndig kock, samt Juliet, inte fullt så förståndig kock. Alla fyra arbetar vid Osynliga universitetet, och det är trollkarlarna som utgör ena laget, på grund av en gammalt donation som gör att de kan ha mer än tre sorters ost (otänkbart påvert) efter maten.

Skivvärlden vore dock inte Skivvärlden om inte en massa andra saker pågick, och Pratchett inte Pratchett om det inte vore både roligt och i någon mening lärt: så vitt jag vet är det faktiskt en hyfsat korrekt, om än frvriden och förkortad skildring av fotbollens utveckling. Skoj är det, även om jag inte lockas att genast gå och läsa ikapp det jag missat. Men på lite sikt, så kanske.

Read Full Post »

I alla fall en sak är ny i och med Voodoo vid vatten, Charlie Christensens nionde album om den supande, cyniske, irriterade ankan: formatet. Det som tidigare varit ensidiga kortberättelser tar nu ett uppslag, eftersom sidorna inte är lika höga. Detta medför väl ingen större skada på dessa, och de längre berättelserna får en mer lämpad form.

Annars är det ungefär som vanligt: ilskna utfall, depressioner, cyniska avfärdanden. Ibland går det något på tomgång, som när Arnes sons kompis kommer hem till dem och berättar en variant av historien om hur han är folket, lillebrodern är framtiden, fadern är kapitalismen och den polska hemhjälpen är arbetarna (ni förstår varåt det lutar), och annars känns det lite konstigt, som man undrar varför Arnes amerikanske släkting skall berätta om hur maffian började framställa heroin och vad detta gjorde, dessutom i en serie som man när den är över undrar var den gjort av slutet.

De flesta av de längre serierna känns faktiskt mer som klagomål från Christensens om personliga förluster, istället för den rövspark på samhället som Arne borde måtta. Nåväl, det är faktiskt aldrig direkt tråkigt, och som bäst är det nästan lika bra som det bästa ankan yttrat.

Read Full Post »

Jesaja

Jesaja är förvånansvärt läsvänlig: inte så att det är någon större upplevelse, men efter tidigare Bibelböcker så får man i alla fall intrycket av att det faktiskt finns en samlad redaktörsinsats bakom det här: mängden upprepningar av tankar och formuleringar är befriande liten.

Det kan ju förvisso bara vara det att det här är den första rena profetboken: Jesaja verkar ha varit en intressant karl att lyssna till, med predikningar som drar ned Herrens vrede över de ogudaktiga, och som lovar att Israel skall gå under, men senare räddas (här är väl första gången man hör talas om Messias): herren skall också tömma sin vredes bägare över alla omgivande länder, i synnerhet Assyrien, efter det att han först låtit landet erövra de två judiska kungadömena (Jesaja skall alltså ha levt innan dessa gick under; kronologi var kanske inte Bibelkompilatorernas starkaste gren).

Språket är det också lite ordning på: här är en av de bättre passagerna, riktad som varning till Jerusalems kvinnor, för deras högmods skull:

Och där skall vara stank istället för vällukt, rep istället för bälte, skalligt huvud istället för krusat hår, hölje av säcktyg istället för högtidsmantel, märken av brännjärn istället för skönhet.

Dessutom finns ju den där passagen där man tidigare kunde läsa hur någon »knurlade som en duva«, och än tidigare något mindre rumsrent.

Mer sånt här!

Read Full Post »

Man kan tycka att om man skriver en bok med titeln Första hjälpen i typografi så borde man förstå bättre än att ha en extremt uppförstorad och därmed pixlig  illustration på omslaget, men Hans Peter Willberg och Friedrich Forssman håller tydligen inte med om detta.

Bortsätt från denna underlighet, och en viss tendens till jargong ibland (varför säger ni att ett typsnitt »strävar« åt ett visst håll? Lite förtydligande vore bra här !) så är det i stort sett en användbar bok för den med inte alltför stora kunskaper i hur man utformar trycksaker – visserligen med fokus på text, men även med användbara tips om hur man placerar illustrationer eller vad man skall tänka på när man utformar omslag, eller vilket papper man skall välja.

Som sagt, det är för nybörjaren, så en del av vad som påpekas visste jag redan; annat anade jag men hade inte satt ord på, och en del var helt nytt. Mycket av vad jag redan visste hade dock varit användbart att kunna tidigare. Den som plötsligt finner sig tvingad att utforma något för vidare spridningar kommer troligen ha stor nytta av boken, även om behovet på förhand kan vara okänt.

Read Full Post »

« Newer Posts