Man kan alltid leta rötter till företeelser idag nästan hur långt man än tittar: vill man kan man lätt finna en del institutioner som går tillbaka till 1600-talet, eller 1700-talet, eller 1800-talet. Ändå framstår det senare som speciellt likt: innehållet i politik må ha ändrats, men vi lever fortfarande till stor del med de former som då, under mycket bråk, skapades, fastän skiljelinjerna var delvis annorlunda; ett tag var det liberaler som hetsade krig och konservativa som var utrikespolitiskt försiktiga (detta mönster har väl å andra sidan i någon mening återskapats idag). Ekonomiskt överlever fortfarande i stort den tidens kapitalism. Kulturellt skapades några av de först valda verken när diverse kanon-listor skall göras.
Alltså: Sveriges historia 1830-1920 är en viktig del i serien. Här skall redogöras för hur den moderna demokratin formades, hur arbetarklassen växte fram och upptäckte sig själv, hur ekonomin började röra sig från att baseras på jordbruk och råvaror till industri, hur nationalismen växte fram, hur man började tänka på regeringsmakten som utgående från folket istället för från Gud, hur tidningar blev den tredje statsmakten, hur författare började skriva för marknad istället för mecenat och hur de gick från att vara underhållning till att kunna bli maktfaktorer, hur indelta knektar ersattes med värnpliktiga, hur nykterhetsrörelser och frikyrkor blev folkrörelser.
Det är mycket. Väldigt mycket. Klarar Bo Stråth det? Mja. Han beskriver utvecklingen utifrån tre huvudlinjer: politik, ekonomi och kultur, väl medveten om att de samspelar, men även om jag inte finner mycket att anmärka på vad gäller de två förra ställer jag mig mer tvekande till den tredje (vilket kan ha att göra med att den är min favorit): det känns som han hellre slänger sig med teoretiska konstruktioner än konkretioner. Ett exempel: slutet på 1800-talet och början på 1900-talet är något av den svenska litteraturens guldålder, med Strindberg, Lagerlöf, Söderberg, Fröding, Karlfeldt och Heidenstam. Allihop är viktiga, både som författare och som formare av bilden av Sverige, men undantaget Strindberg och Heidenstam så får man inte höra speciellt mycket: om Fröding i princip enbart att han var nittiotalist, skrev om Värmland och åtalades för sedlighetsbrott, medan en idag glömd författare som Gustaf av Geijerstam får en full introduktion. Det anses istället viktigare med resonemang om »ledkultur« och »motkultur«, säkert jätteroliga för den så lagde, men tröttande när de gång på gång upprepas.
På det hela taget är också boken det: det finns massor i den, en hel del intressant material, men det fås aldrig att riktigt dansa – är det verkligen såpass uttjatat att citatet angående den »ännu gamblare« Zettervallgotiken inte skulle kunna tas med? Språket flyter, det är inte det, men ämnena griper aldrig tag i en, och boken känns både som väl lång och som den ibland misslyckas med att fånga det den är ute efter.
Read Full Post »
