Det tog ovanligt lång tid att läsa H.P. Lovecraft-samlingen The thing on the doorstep and other weird stories – både för att jag inte riktigt ville ta mig tid, och för att det tycktes ta ovanligt lång tid att ta sig igenom en sida text. Det första berodde mest på yttre omständigheter, det senare kan ha att göra med den väldigt exakta, lite omständliga metod författaren använder för att berätta sina historier.
Samlingen ifråga innehåller tolv olika berättelser: förutom titelnovellen ett par av Lovecrafts tidigaste verk, av vilka har en mer drömaktig ton än de skildringar av outsägeliga monster och onda trollkarlar som han är mer förknippad med. Inom pärmarna hittar man således såväl den fina »The quest of Iranon«, om en vandrare i en arkaisk värld som söker sin hemstad och sjunger och spelar på sin färd, som »The case of Charles Dexter Ward«, där en gammal trollkarl från 1700-talet börjar störa tillvaron för sin ättling, den spökskrivna »Under the pyramids«, där Harry Houdini får se varifrån de gamla egyptierna inspirerades till sina gudar, och »At the mountains of madness«, där en expedition till Antarktis hittar resterna efter en civilisation som överlevt genom miljoner år men nyligen tycks ha släckts.
Som skräck är det dock inte helt skrämmande: dels har Lovecraft ofta problemet att han har en huvudperson som är mer skeptisk än läsaren, som alltså sitter och väntar på att berättandet skall hinna ikapp, dels är han oftast både för vag och för explicit. Det är lite för mycket berättande om saker som inte går att beskriva, samtidigt som monstren är lite för konkretiserade för att man skall bli rädd: i »The Dunwich horror« visar sig inte ett monster som sådant förrän det redan är dött, och då hjälps det liksom inte hur många tentakler som än rymts under rocken. Att det kan bli riktigt bra när han undviker detta visar sig dock i »The music of Erich Zann«, där man aldrig riktigt får syn på monstren, eller förstår exakt hur de påverkar den stackars musikern som spelar så förhäxande. »At the mountains of madness« kommer också nära, men lider istället av ett överdrivet skildrande av något som det är oklart om det borde kunna skildras.
Jag gillar egentligen historierna, speciellt med deras korshänvisningar och starka lokalfärg från New England, och att de olika berättelserna inte slutar med att huvudpersonerna blir galna (som jag trodde). Det är dock inte skrämmande, och lite för långsamt ibland. Jag skall dock hålla utkik efter andra samlingar, förhoppningsvis något med Cthulhu.
