Thomas Manns Döden i Venedig anses vara en av världslitteraturens främsta kortromaner: åldrad konstnär åker till staden på vattnet och möter vacker yngling som han förälskar sig i och glömmer omvärlden. Samtidigt kommer koleran till staden, och förälskelsens feber byts mot sjukdomens.
Så långt gott och väl – men varför, o varför, dessa meditationer över konsten som tynger berättelsen innan den ens börjat? Det är svårt nog att gilla Gustav von Aschenbach som den konservative smakriktare han är, men skall man dessutom behöva stå ut med hans funderingar om konstens formalia kontra dess känslor? Att sedan förälskelsen sedan mest leder till att han omedvetet förödmjukar sig själv på ett sätt han tidigare uttryckt avsky för är väl i sig inte helt klandervärt, men känns ändå lite futtigt. Dess smygande karaktär är bra fångad, men den känns ändå lite för kontemplativ.
Tillsammans med Döden i Venedig har den betydligt mindre kända berättelsen Tonio Kröger bundits: även här följs en konstnär, men nu i betydligt yngre år: från ungdomens svärmerier över den redan etablerade författarens filosoferande om konstnären som nödvändigt icke-levande, en betraktare som inte får känna alltför starkt för det omskrivna, innan han vänder åter till hemstaden och åter träffar de gamla föremålen för hans svärmerier och bättre kan formulera vad han vill ha känslorna till.
Pretentiöst? Faktiskt, mycket – och i synnerhet Döden i Venedig lider av det. Jag vet inte vad det skall skyllas på, med det här var inte något jag uppskattade nämnvärt. Jag är nöjd att ha läst det, men känner ingen lust efter mer.
