Första gången jag läste Pride and prejudice hade jag svårt att riktigt uppskatta romanen som helhet, främst på grund av Mrs Bennet: denna genomvulgära, okänsliga, oförstående men ändå någonstans välmenande kvinna var en plåga var gång hon öppnade munnen. Detta var förvisso meningen, men det blev ändå för mycket, på tok för mycket överförd skam. Visst, det finns fler karikatyrer, men dels känns obetänksamma tonåringar mer rimliga än lika obetänksamma mödrar (och Mr. Collins är tillräckligt avlägset släkt för att man lugnt skall kunna skratta åt hans lismande), dels bidrar deras karaktär direkt till handlingen, inte bara som psykologisk förklaring eller allmän pinsamhet.
I vilket fall, andra läsningen gick bättre: Mrs Bennet är fortfarande outhärdlig, men allt övrigt var så gott som önskas kan. Mr Bennets indolens framstår tydligare, liksom den krypande förälskelsen. Intressant är också att även om boken trycker på att titelns två adjektiv bör fördelas på ett visst sätt mellan huvudpersonerna skulle en omkastning också kunna fungera någorlunda.
Sensmoralen i Sense and sensibility tycks modifierad: om Jane Bennets återhållsamhet inte direkt är att klandra framstår den åtminstone som en hjälp till de som motsätter sig hennes lycka. Å andra sidan får Elizabeths hastiga omdömen liknande konsekvenser, även om de till slut också är vad som ytterst möjliggör det lyckliga slutet. Kvar står dock varningarna för att inte ordentligt utröna vilka de uppvaktande unga männen är, liksom det allmänna tryckandet på vikten av en god karaktär före allt annat.
