Evelyn Waughs Brideshead revisiteds svenska titel, En förlorad värld är bra. Detta handlar om förlust: förlorad oskuld, förlorad kärlek, och den engelska aristokratins förlorade värld, fylld med elegans och goda doser prillighet (förlorad enligt boken. Den engelska överklassen har visat sig förvånansvärt uthållig). Berättaren Charles Ryder träffar den yngre sonen Sebastian Flyte när de ligger vid Oxford under mellankrigstiden, och dras in i dennes värld.
Sebastian är vad man kan vänta sig: charmig och excentrisk, rätt barnslig, med sin nallebjörn Aloysius och sin familj med fadern utomlands, modern älskande men därigenom lidande och orsakande detsamma (Sebastian kan inte med de krav kärlek ställer på den älskade och vänder sig till flaskan), en äldre bror som är socialt klumpig men respektabel, en älskvärd syster Julia som olyckligt nog kombinerar att vara den mest lyckade debutanten sin säsong, ha rika föräldrar och i alla fall formellt vara katolik, och en liten syster som är charmig och mycket katolsk.
Sebastian försvinner sedermera utomlands i alkoholdimmorna under former som tvingar Ryder från familjen, Julia gifter sig med en politiker som i henne inte finner den hustru han hoppats på, och Ryder påbörjar en lyckad karriär som målare, och så vrider sig det hela ett varv till och det vackra Brideshead hamnar ett steg närmare förnedringen man efter prologen vet skall komma.
Det är naturligtvis lätt sorgligt, vackert, men ofta också påfallande komiskt: Sebastian med sin tidiga nonchalans, Julias make som inte har ett uns religion i kroppen men som måste konvertera för att få gifta sig, esteten Anthony Blanche som då och då dyker upp för att säga sanningen om de olika personerna, en båtresa med amerikaner fyllda med logik men utan den minsta klokskap.
Den värld som gått förlorad var naturligtvis högst orättvis, men den var också på sitt sätt färgstarkare. Man får vara glad att den åtminstone blivit god litteratur.
