Mitt främsta problem med Karen Armstrongs Myternas historia är att den är förbaskat enkelspårig; kanske är det ofrånkomligt när man skall täcka detta område på 130 sidor med stora typer, men ändå: varför då inte skriva längre?
Fram till det att skriften når tiden då dagens stora religioner grundades så framställs myter närmast marxistiskt, med ett ett-till-ett förhållande med produktionsförhållande: jägare har en typ av myter, bönder en annan, stadsbor en tredje. Syftet med dem är dock alltid ett psykologiskt, ett sätt att hantera kriser och övergångar, att kommunicera med men inte nödvändigt påverka högre makter. Kort sagt: mytologi är outvecklad religion, något översinnligt och mystiskt.
Och visst, så långt är detta inte helt orimligt. Det är när Armstrong börjar hävda att detta är den enda typen av livskraftig myt – den som leder till kult – som det börjar bli tveksamt: även mer historicerande eller sammanhangsskapande myter borde kunna innefattas däri (möjligen är endast sådana myter som leder till handling på något sätt livskraftiga, men det är inte hennes argument). Att religionen satt sig på pottkanten genom att den gått med på att flytta över sina utsagor från mytens till förnuftets område må vara sant, men det betyder inte att det inte finns stora, omgripande myter även idag – så torde exempelvis den amerikanska drömmen fortfarande ha visst liv i sig.
Sedan kan man ifrågasätta hur Armstrong generaliserar: att det finns t.ex. världsträd eller frånvarande himmelsgudar i många mytologier tar hon som tecken på att dessa är universella konstanter. Nog borde väl en övergripande teori om myter kunna hantera mytologier där sådana inte uppträder också?
Nej, trots vissa poänger så är det främsta intrycket att boken är en produkt av alltför stark kompression, som inte tillåter alternativ att synas.
