Att beskriva Martin van Crevelds The art of war är med nödvändighet aningen omständligt: det är en översikt över diverse tänkares syn på krig och krigskonst; inte hur krigskonsten i sig har utvecklats genom tiderna, utan hur det intellektuella studiet av den har det. En metastudie över metastudier, om man så vill.
Förutom de gamla kinesiska manualerna, med deras delvis annorlunda syn på kriget som ett nödvändigt ont som måste bemästras, helst undvikas, så är det i huvudsak västliga tänkare som presenteras: från de gamla greker och härdade romerska författare som under medeltiden var allt som fanns i västliga Europa (den närmsta egna produktionen där var instruktionerna för hur en riddare skulle föra sig), en del bysantinska instruktionsböcker, ett par tidiga renässansteoretiker (som Machiavelli med hans till synes dödfödda idé om medborgarsoldater), sedan ett stort hopp fram till 1700-talets begynnande idéer och sedan det moderna ramverk som Clausewitz ställde upp.
Det är roande läsning, ty van Creveld kan skriva. Tydligen ingår boken i någon slags serie av böcker för de som tycker att krig är ett lämpligt ämne att ha böcker om på ditt kaffebord: stor är den, och det finns många bilder, inklusive sådana med färgade block och pilar och små namn inritade på en karta.
Översikten är troligen sund (med tanke på att den ende presenterade författaren jag läst är mäster Sun så kan jag inte uttala mig); och trots att den skrevs innan Al Qaida kapade plan och flög dem in i byggnader så har dess avslutning, där det meddelas att trots – eller på grund av – att atomvapen gjort krig mellan stormakter nästan omöjliga så är fortfarande sådana med smärre länder, och organisationer som inte har något territorium det. Krigets historia är inte all, och således knappast heller den för de militära tänkarna.
