Nu har jag med Millionären och andra historier tömt listan med novellsamlingar som Fritiof Nilsson Piraten utgav under sin livstid (i alla fall de där han själv stod för allt innehåll), och visst är det samma höga klass som tidigare: »Dichtung und Wahrheit« hade jag visserligen redan läst under namnet »Jacobsson« i Småländsk tragedi, men annars var allt nytt, om än med gamla bekanta i rollerna: man återser badsamfundet från Bokhandlaren som slutade bada, patron Esping från Bock i örtagård, och den matglade prosten i Södra Harpie.
Allra bäst är dock titelnovellen, en skröna om en finansman som på lagliga men inte helt ljuståliga sätt tjänade ihop sina miljoner under första världskriget och sedan förlorade dem när han inte drog sig ur aktiehandeln innan botten helt gick ur marknaden, en skröna helt i enlighet med vad man väntar sig, liksom »Ett prästbetyg« (som ges åt en gammal regementspräst av en major) och »Moteld«. Vemodigare är då »Proconsul«, om en åldrande man och hans likaledes åldrande häst.
En varning bör dock ges för »En början – inget slut«: inte för att det som titeln antyder är vad som var tänkt som de första två kapitlen ur en roman, utan för att det första av dessa skildrar allvarligare kroppsskada i tämligen klara termer. Den känsliga bör hålla sig undan. Det bör den kanske göra även annars, dock mer på grund av den skörlevnad som skymtar då och då. Övriga rekommenderas läsning.
