Ärligt talat är det svårt att känna någon större upphetsning inför Agatha Christies Postern of fate: man får möta de gamla trotjänarna Tommy och Tuppence igen, och likt andra brittiska agenter tycks de i viss mån ha överlevt sig själva. Efter att ha flyttat in i ett nytt hus ramlar de över ledtrådar till en hop landsförrädare under första världskriget, med vaga kopplingar till fascister under mellankrigstiden, och tydligen aktiva agenter i nutiden (tidigt 70-tal). De nystar i detta främst genom att rota runt mellan gamla barnkammarsaker, och ställa frågor till äldre personer i byn (något jag inte blir klok på är varför alla går omkring och säger att det var före deras tid, och att de fått höra det lilla de har att mumla om från farföräldrar, när i alla fall de äldre borde ha varit i tjugoårsåldern när spionerna var aktiva).
Det finns ingen klar skurk (inte förrän de sista tjugo sidorna, i alla fall), och egentligen ingen direkt känsla av fara: det verkar som Christie försöker, men till en början är det inte värre än »Jag höll på att få en glasruta från det rangliga växthuset i skallen« och »När jag, sjuttioåriga kvinna, satte mig på en barnleksak och åkte ner för en backe lossnade ett hjul och jag åkte in i ett träd«: vad som är värst är svårt att säga, det mjäkiga i hotet eller den rena stupiditeten i beteendet. Sen slås visserligen en gammal man ihjäl, men det tycks inte heller egentligen bekymra någon nämnvärt.
Nej, hela boken är ett hopkok av diverse småidéer (en hund författaren känner har skrivits in, liksom några av hennes favoritböcker sen när hon var barn),med ett underligt vattnigt och vagt resultat. Inte roande.
