Essäerna i Peter Englunds Brev från nollpunkten behandlar de svårare fläckarna i västerlandets historia under första halvan av 1900-talet: första världskrigets skyttegravar, den stora terrorn i Sovjet, nazisters och kommunisters tävlan i monumentalkitsch, Förintelsen, de allierades försök att bomba Tyskland till underkastelse samt atombomben. Boken har nu halvannat decennium på nacken, och skrevs alltså ungefär samtidigt som Om detta må ni berätta. Att de mest synliga rasisterna nu istället för punkare tagit engelska huliganer till stilförebilder (järnrör tycks fortsatt populära) gör dock dem knappast mindre aktuella.
Som vanligt när det är Englund som för pennan så är det välskrivet och hårt tuktat: detta är långt ifrån de mer meandrande stycken där en tanke följer på en annan i vad som förefaller vara ett oredigerat flöde, utan istället uppställt för att vinna andra effekter, med kast mellan två parallella perspektiv. Jag vet egentligen inte om just essäer är vad jag skulle kalle det hela. Snarare är det väl en typ av numera rätt sällsynt historieskrivning, med tydligt moralisk syftning, och en uppmaning: historien kan bara anses skriven i förväg om vi tror att den inte går att påverka, och även om det är svårt i ett sekel där till och med dödande utförs enligt industriella principer, styrt av tjänstemän och byråkrater, så finns det ändå alltid en möjlighet att vinna åtminstone en smula anständighet, även om priset kan bli högt.
Varje essä är upphängd på någon enskild person, och växlar mellan denna och en mer övergripande skildring. Förutom i fallet med den stora terrorn fungerar det i allmänhet väl, i synnerhet vad gäller Förintelsen och den stackars Kurt Gerstein som desperat försökte låta omvärlden få veta vad som pågick men som vid krigsslutet själv fängslades och skulle prövas som bödel.
Mycket är värt att tänka på även idag, inte minst som påminnelse av vad som händer om man låter sig duperas av tal om ordning och enkla lösningar på svåra problem.
