När Lynne Truss Eats, shoots and leaves skulle överföras till svenska kom Eva Halldinger snabbt underfund med att det var ogörligt: boken behandlar interpunktionens ädla, stundom svåra, ofta ouppskattade konst, och denna skiljer sig åt mellan språken. Detta hade dock möjligen varit överkomligt med lite ändrignar, om den inte samtidigt varit så personlig. Lynne Truss kan uppröras över genitiv utan apostrof, men knappast genitiv med. Lynne Truss kan ilsket kasta sig in i en debatt om hur man skall göra med flerledade uttryck, men hon kan knappast rakt förkasta särskrivningar. Lynne Truss kan debattera Oxfordkommat till döddagar, medan det på svenska knappt är värt att ta upp i kortare översikter över skiljeteckens användande. Alltså: Halldinger fick skriva en egen bok, inspirerad av och flitigt citerande Truss, men utgående från egna upplevelser och svenskt språk. Det blev Komma rätt, komma fel och komma till punkt.
Det är alltså en bok om skiljetecken och deras användning: inte i skepnad av en död grammatikas uppräkningar av de tio sätten man kan använda ett kolon, och de fem användningarna för punkt, utan i form av en utläggning om deras stilistiska värde, hur de kan brukas, och vad som blir fel när de missbrukas – just kolon tycks dock vara ett tecken som sällan hamnar där det inte hör hemma, till skillnad från semikolon och accenter (som ofta hamnar dubbelt fel: de tar plats där skribenten lika felaktigt ville placera apostrofer), men det blir ibland omvandlat till semikolon. Annars är kommat nog det tecken som lättast ger fel (om man nu inte vill räkna mellanrummet som ett tecken). Halldinger är förmodligen inte lika ilsk som Truss, men nog finns en uppgivenhet och en indignation: skall det vara så förbannat svårt för folk att skriva texter som ger intryck av att komma från vuxna människor?
Boken vill också mana till kamp mot alla denna okunskap och ovilja som florerar. Systemet med skiljetecken är inte svårare än att någon med ett minimum av begåvning skall kunna ta till sig det tillräckligt för att man inte skall tvingas betvivla denna begåvning (de tillfällen då en apostrof är såväl tillåtlig som nödvändig är långt färre än vad genomsnittsskribenten tror), och i händerna på de verkligen förtrogna med dem kan de få text att dansa. Kampviljan tycks förvisso låg, men kanske är den i alla fall i några fall tillräcklig för försök att åtminstone undvika att bli tagen som varnande exempel.
Lämna ett svar