I Leva och låta leva i gamla Europa skildrar Henrik Knif fyra en gång uppburna, men nu tämligen bortglömda kulturpersoner under 1600- och 1700-tal: Charles de Saint-Évremond, fransk libertin i engelsk exil, Pietro Metastasio, hovpoet och librettist i det kejserliga Wien, Carl Fredric Fredenheim, gustaviansk uppkomling och antikkännare, först att utföra utgrävningar på Forum Romanum, samt Johan Gabriel Oxenstierna, hovpoet men kanske främst ihågkommen som upphöjd till kansliråd för att Gustav III skulle få ha en Oxenstierna vid sin sida i förvaltningen.
Det är fyra olika temperament som framkommer: Saint-Évremond var mondän och spirituell, epikurist men med en tunga för elak för sitt eget bästa; Metastasio underdånigt plikttrogen, men snabbt glömd när modet växlade och beställningspoesi började ses med förakt; Fredenheim ambitiös och förmögen att fånga möjligheten; Oxenstierna osäker, grubblande, längtande från plikten till livet som lantjunkare.
Det är intressanta personligheter, som ibland ger möjlighet till oväntade utblickar – Saint-Évremond var tidig vinkännare, när man började intressera sig för vins ursprung och sort, Metastasio brevväxlade livet ut med kastratsångaren Farinelli, favorit vid spanska hovet, Fredenheim var en del av det nyvaknade intresset för antikens materiella lämningar, och Oxenstierna var en tid en del av den svenska beskickningen i Wien. Bäst tycker jag om Saint-Évremond, som är den som tydligast lever upp till bokens titel med sin libertinska filosofi och sitt salongsliv. Även om boken för det mesta är välskriven (trots en tendens att i onödan korta meningar) så känns den lite glatt, som om den aldrig greppar tag ordentligt: den rör sig kring det personliga, och trots otaliga ansatser verkar den aldrig riktigt nå upp och hålla sig på mer allmänna höjder – eller kanske det bara beror på att jag inte är tillräckligt intresserad av operakonst för att fångas av Metastasios och Oxenstiernas arbeten.
Lämna ett svar