Det skall direkt sägas att Agatha Christies Nemesis inte är en av hennes bästa – men den är betydligt bättre än mycket annat än det som hon skrev mot slutet av sin karriär, befriande fri från diverse konspirationer. Miss Marple får ett uppdrag från den döde Mr. Rafiel, som hon träffade i Karibien, men inga närmare anvisningar än att hon skall hitta sanningen. Snart kommer dock fler detaljer: hon skall ut på bussresa till gamla byggnader och trädgårdar. Efter ett par dagar på resan får hon också en inbjudan till några av Rafiels vänner – tre systrar – att bo där ett par dagar när resten av gruppen åker på en ovanligt tröttsam dagstur. Snart förstår hon också att det troligen är mordet på systrarnas fosterdotter som skall utredas – och att Mr. Rafiels son sitter i fängelse för det.
Som sagt, det är inte en av Christies bästa – i synnerhet en av ledtrådarna skulle annars ha presenterats mer diskret, och den som känner henne kan snart lista ut i princip allt, eftersom det inte ges många alternativ. Dessutom finns ett par otrevliga stycken, där det bland annat diskuteras hur mycket vanligare det blivit med våldtäkt (Christie trodde tydligen att det berodde på att unga flickor kastade sig över stackars oskyldiga pojkar och sedan övertalades av sina mödrar att anmäla dem när de blivit på tjocken). Lite mer sympatiskt är att hon visserligen ger uttryck för allmän misstro mot utlänningar och ungdomar, men att de sedan visar sig helt oskyldiga.
Nemesis är kanske inte någon höjdpunkt, men den är tack och lov inget att skämmas för som mysterium betraktat. Där får man kanske låta sig nöja.
