Det snällast jag kan säga om By the prickings of my thumbs är nog att den inte är lika frustrerande vag som Postern of fate, även om det är nära nog. Varför Christie trodde att det var en bra idé att börja skriva böcker om stora tjuvligor och galningar istället för väl avgränsade små pussel är ett större mysterium än det hon faktiskt skrev ner här.
Tommy och Tuppence åker för att hälsa på en gammal faster på ålderdomshemmet. Där träffar Tuppence en annan gammal dam som säger något konstigt om ett barn inmurat i en skorsten, men när de ett par veckor senare måste återvända för att begrava fastern så är den gamla damen borta, och allt som finns kvar är en tavla över ett hus som fastern skall ha fått av damen. Tuppence tycker hon känner igen den, och bestämmer sig för att börja snoka.
Ungefär halva boken är ganska bra: visserligen är inte paret Beresford alltid de mest intressanta, men här finns det i alla fall lite ledtrådar att nysta i. Problemet är slutet, som lyckas med att nästan helt ignorera ett av problemen, kasta in nya viktiga ledtrådar precis innan upplösningen, vara melodramatiskt, och, värst av allt, bygga på att en av personerna är religionsgalen och tro sig ha mördat av medkänsla. Allt är dessutom uppbyggt kring en hög olika sammanträffanden.
Inte att rekommendera, annat än för den som verkligen gillar Tommy och Tuppence.
