Jag vet var och när jag köpte At Bertram’s Hotel – på Cypern, när jag var där med familjen när jag gick i högstadiet och hade fått slut på medtagna böcker. Tur att det inte var när jag började läsa Christie på allvar, för det är verkligen inte en av hennes bättre. Jo, miljön på Bertrams hotell är bra, men idén är vek och det är alldeles för lite av Miss Marple, som är med mer som vittne än som detektiv.
För en gångs skull är det inte heller mord som skall utredas, utan en rånarliga: tåg, banker, värdetransporter. Vid de olika tillfällena har olika samhällets stöttepelare setts i närheten av brottsplatsen, och dessa tycks ha kopplingar till Bertrams. Så en dag försvinner en gammal tankspridd kanik: han borde farit på konferens, men tycks aldrig ha återvänt – eller ens kommit iväg ordentligt. Samtidigt, i ett sidospår, får en ung arvtagerska reda på saker om sin vilda, bortsprungna mor som hon inte väntade sig och bestämmer sig för att undersöka.
Hela historien är minst sagt fnoskig, och enda anledningen till att det hela går att lösa tycks till slut vara just att de där stöttepelarna går att koppla samman – de påstås vara »medvetna misstag«, där för att förvirra, men verkar egentligen bara vara till för att ge författaren ett sätt att låta polisen komma vad som annars verkar vara ett hyfsat intelligent syndikat på spåren. Den lätt gammaldags hotellmiljön, och de affärer miss Marple passar på att besöka under sitt Londonbesök, är egentligen det enda som är värt att minnas.
