Feeds:
Posts
Comments

Archive for mars 4th, 2013

Det har sagts om Dick Harrison att han författar snabbare än sin egen skugga, och det är sannerligen ingen pjåkig samling böcker som utkommit de senaste femton åren. Likväl, några har inneburit något mindre arbete än andra, och dit hör Harrisons historia. Detta är egentligen inte så mycket en vanlig bok som en hopklippt samling texter från Populär historia, i diverse ämnen. Några har skrivits på direkt beställning: den första skrevs som ett lätt groteskt försök att sammanfatta historien åren 1000-2000, två – om medeltida kungaval respektive propagandans historia i Sverige – skrevs med anledning av riksdagsval, en text om världens tillstånd år 1802 skrevs 200 år senare.

Annat känns igen från Harrisons böcker: en text Robin Hood och en om medeltidens rumsuppfattning, liksom en om rymdresor före sådana verkligen var möjliga känner man direkt igen, liksom stoff i andra texter. Inte heller den om medeltidens riddare och vilka de egentligen var kan ha överraskat någon. Det kanske däremot den om Elisabet I gör, och den om Mysores fall för de brittiska kolonialtrupperna gör det definitivt.

I allmänhet är det, som kan väntas av vad som ursprungligen varit artiklar i en populär tidskrift, lättläst och lättillgängligt, utan alltför mycket kringapparat men stundom med indignation inför människans barbari. Vill man bara ha ett par timmars läsning om blandade historiska ting är den väl värd att plocka upp i ett antikvariat, men knappast något man bör ägna tid att aktivt söka efter.

Read Full Post »

OK, först lite orelarad upprördhet: vad för slags stolle skulle påstå att Göteborg är Norges främsta hamn? Den sort som får skriva noter till The call of Cthulhu and other weird stories, tydligen. En kajplats för skepp från Göteborg förekommer nämligen i titelnovellen, och då har redaktören tydligen tyckt att sådan desinformation är av nöden. Annars är detta den enda Lovecraftnovell där man faktiskt får se store Cthulhu uppväckt ur sin sömn nere i sjunka R’lyeh, där han drömt sig genom eonerna för att kunna väckas när stjärnorna har nått rätt position.

Annars är Cthulhu mest en gudom som åkallas av diverse monstrum som på olika sätt befolkar jorden och oroar människornas sinnen: i gamla, ruttnande Innsmouth, i bergen i Vermont, under klostret i Exham. Hungrandes efter offer, eller i bästa fall villiga att inte störa så länge de själva inte störs, så finns alltid krafter bortom de flesta människors kunskap som hotar ordningen. I vissa fall är skräcken något mer jordbunden: de noveller som inleder boken (undantaget »Dagon«, en slags förstudie till »The Call of Cthulhu«) handlar om lite mer mondäna saker som kannibalism, vandöda monster, en läkare som lyckas uppväcka de döda (»Herbert West – Reanimator« en historia som snart slår över och närmast börjar parodiera sig själv). Det finns lån från Arthur Conan Doyle och Edgar Allen Poe, liksom av Lovecrafts vänner. Av noveller i Lord Dunsanys efterföljd finns dock här bara en: »Celephaïs«. Det finns också faktiskt två historier där berättarna själva blir galna och själva blir kultister, vilket jag innan läsningen hade för mig var ett vanligt grepp hos Lovecraft.

I stort gillar jag det hela: ett par av de kortare numren är lite svaga, men de längre håller god kvalitet och lyckas väl med att hela tiden stegra spänningen och fasan- Nu har jag läst igenom Lovecrafts färdigställda prosa, och kan i stort sett kalla mig nöjd. Cthulhu fhtagn!

Read Full Post »