När man läst halva Pär Lagerkvists Bödeln undrar man fortfarande vart det skall hän: dittills har det hela bara varit en lång diskussion på något medeltida värdshus, där en grupp halvfulla städslade män diskuterar bödlar, eftersom stadens sådan också råkar sitta därinne: mycket skrock om vad man kan göra med de hängdas kvarlevor och bödelshänder, men bödeln själv har varit helt tyst och för läsaren osynlig under det att de övriga gästerna växlat mellan att tycka att bödlarna kanske inte är så farliga och att säga att de är ondskans hantlangare.
Så, scenbyte: dansklubb, tydligen 30-tal. En jazzorkester spelar (»negermusikanter«), vita personer dansar och noterar att Bödeln sitter där bland dem. En går fram och hälsar: »Hell!«. Det blir mer och mer tydligt vad de våldsälskande, rasfixerade, självförhärligande gästerna är.
Och så, ännu ett byte av perspektiv: någon försöker få igång ett samtal med Bödeln, och han ställer sig till slut upp och talar själv, om sin långa tjänst vid människans sida, hur han dödat förbrytare och profeter, folk och upprorsmän. Hur trött han är på det. Hur han efter att ha dödat en galning genom korsfästning sökt upp Gud för att befrias från sin plåga, men inte fått något svar och därför tvingats fortsätta med sin tunga syssla.
Det är egentligen bara det här sista jag har problem med; det känns som att ta en god idé för långt, och blanda in en onödig övernaturlig apparat. Bara jämförelsen mellan den skydda medeltida bödeln och den samtida uppburna hade egentligen varit nog av en poäng. Att ocskå hävda Guds död känns som överarbetning av en annars bra historia.
Lämna ett svar