Innan jag börjar på allvar skall det med nödvändighet påpekas att jag läst Stefan Hammaréns »översättning« av Guy de Maupassants Horla: av uppenbara skäl måste jag absolut separera översättares och författares gärningar.
Spårket är nämligen en slags seg sörja liknande vad man kan få om man skickar en text genom en automatöversättare som visserligen aldrig tar miste på homonymer men har kass känsla för grammatik och stilnivåer. Vi kan ta ett exempel från första stycket:
En hel morgon gavs mig lojt, jag utsträckt i gräset framför mitt hus, härom intar min plats i en halvskuggans belägrade fläck under trädet blad platanus, som ock täcker ut sitt grenverk, ger skydd och lika ofrånkomligt vill beskugga huset för södersolen, upptager denna sig här om gårdens paradanläggelse nästvid så ansvällande, som den krymper ut de övriga uppfarter endast.
Vad fan? Jag vill inte ställa mig i vägen om folk nu vill hålla på och leka hink och spade med grammatik och syntax, men då kan de väl göra det i sina egna småskrifter och inte låtsas syssla med översättningar. Efterordet säger också att »enkel text … får alltid sin mindre kräsna läsekrets«, vilket naturligtvis är kvalificerat nonsens; om inte annat torde denna recension bevisa att det inte är en fråga om grad av kräsenhet, utan smak. Men låt gå: Hammarén tycks i alla fall själv tro på sina idéer, och tycks inte heller hymla med dem. Värre då med förlaget (H:ströms), som istället för att meddela att detta är någon form av stilexperiment ställer sig och hasplar ur sig rena lögner som »kongenial och poetisk« på omslaget: jag vet inte vad de läser för slags poesi (men vill hemskt gärna veta så jag kan undvika den), men att kalla det hela för kongenialt är rena hånet.
Vad jag lyckades vaska fram ur den hopplösa prosan (tack och lov närmar sig den då och då det normala) är (inte en skildring av ett västgötskt samhälle, utan) en berättelse om en rik man som råkar ut för ett osynligt väsen som dricker upp hans vatten och mjölk om natten, och senare börjar ta kontroll över hans handlingar; ett väsen som kanske bara är ett av många men som ändå måste bekämpas på något sätt. Denna historia verkar intressant, men jag vill läsa den översatt av någon som har mer intresse för vad Maupassant än för att få skriva sin egen jävla knasprosa.
Hopplös var ordet sa Bull. Alltså den hopplösa ignoransen och skrymtande okunnigheten om vad poesi ska vara bra för överhuvudtaget hos Anders.
Icke att förglömma populism och förkärlek för det banalt representativa i konsten. Den här sortens obegriplighetsgubbar trodde man tillhörde en lyckligt förgången tid.
Poesi är på det hela taget inte bra för något utöver läsares och skribentens höga nöje. I det här fallet så medförde dock grötprosan inte det minsta sådant för mig. Det är möjligt att andra, med smak för text utan vare sig programs krav på klarhet eller poesins förtätning, kan finna den njutbar. Det må så vara. Det enda jag begär är att jag i förväg skall få reda på att det är fråga om sådana experiment så jag själv kan bestämma om jag vill plocka upp en 》översättning《 som sedan visar sig vara någons försök att omdefiniera genren. Om Hammarén bara sett till att utöver grammatik uppfinna sin egen berättelse så hade mina invändningar varit betydligt stillsammare. Hade sedan språkexperimentet nått bortom det banalt svårtillgängliga hade de kanske försvunnit helt.
Det anges ju på pärmen och försättsbladet ”i poetiskt given tolkning”, så varför ivrigt förvänta sig då en normalöversättning, och inte ty sig till de som redan finns, vilka är flera.
För att man måste tolka resten av omslaget lika ”poetiskt” för att man skall kunna anse att det är fråga om en rimlig varning; ord som ”översättning” och ”kongenial” borde hållits på minst armslängds avstånd. Det är en fri tolkning, baserad på Maupassant, men knappast närliggande dennes anda och avsikt.