Maten i Schweiz var fortsatt dyr, men nu bodde vi i alla fall inte uppe i en turistby, så den var något mindre dyr, och betydligt mindre ensidig (Markus hävdade dock att den bara var fullt ätlig när man var på rätt sida av röstigraven, men jag har min egen uppfattning). Visst blev det lite rösti, i synnerhet första dagen när vi gick ut att äta så sent att det enda so gick att uppbringa var den lokala innovationen röstizza – rösti med mozzarella och pålägg (detta tarvar naturligtvis ytterligare korsmatlagning: vid tillfälle skall jag göra en kebabröstizza och således kombinera fyra kök i en rätt).
Annars hanns det ätas såväl respektabel thaimat som dyr friterad fisk på klantig restaurang (först glömde de min beställning, sedan fick jag in grönt istället för svart te) och riktigt fin pizza (man kan se nyttan av en delvis italiensktalande befolkning), En kväll försökte vi oss också på engångsgrillar. Det tycks som inte ens schweizisk ingenjörskonst kan få sådana att tända ordentligt.
Höjdpunkterna var istället drickat. Förutom goda drinkar till faktiskt överkomliga priser har det som sagt druckits absint (dessutom har en flaska sådan införts hit till Sverige), men också någon sorts väldigt söt saft. De modiga valde den som kallades Barbapappa (jo, den var rosa), de lite mindre modiga nöjde sig med mango eller gröna äpplen, vilket visade sig smart.
För övrigt var landjägerkorvarna (som inte alls bör beskrivas som kvadratiska små salamikorvar) godare i Saas Fee. Eller kanske bara när man skuttat runt i berg några timmar.
