Feeds:
Posts
Comments

Archive for november, 2013

Norrländsk dynamit

Posted in Barnböcker, Deckare, Svenskspråkigt, tagged , on 12 november, 2013| Leave a Comment »

I Zick-zack-mysteriet åker Hubbe till kusinerna i Vindsele, ditlockad av ett mystiskt telegram och ett telefonsamtal i vilket moster beklagar sig över tvillingdetektivernas nyfunna vänskap med en kines. Sagde kines är cirkusman och håller sig med gotlandsruss och övar tvillingarna till clowner. Han pratar dessutom utan »r« och gärna om sina »älade vännel«, vilket blir lätt enerverande, men han är i alla fall en oförståndig, men inte illvillig stereotyp.

Han råkar dessutom bli misstänkt av polisen när två dynamitarder en natt bryter sig in posthuset mitt emot hans hem för att få tag på en större summa pengar, varpå tvillingarna, Hubert och alla Vindseles ungar ger sig ut på spaning. Som mysterium är det faktiskt delvis hyfsat, med flera villospår för Hubert att avfärda (däribland ett par mönstrade skosulor, vilka gett boken dess namn). Å andra sidan löser Hubert en viktig del av det hela på ren gissning, »eftersom det var så han själv skulle göra«. Slutsats: någon lider någonstans av bristande fantasi.

Som det mesta i serien är det läsbart, och någorlunda roande, men till stor del av nostalgiska skäl.

Read Full Post »

Punkt

Posted in Biografier, Essäer och kritik, Svenskspråkigt, tagged , on 10 november, 2013| Leave a Comment »

Titeln till Fredrik Sjöbergs Ge upp i dag – i morgon kan det vara för sent har andemeningen, men inte motiveringen, gemensamt med en inofficiell gruppering som fanns vid sektionen när jag studerade: Avhoppningskommitén, som istället hade mottot »Det är aldrig för sent«. Egentligen en mycket sympatisk grupp vid en linje där de flesta var vana att vara bäst i klassen men numera var tvungna att plugga sig blå om de ville hänga med någorlunda.

Likväl, Sjöbergs ämne är inte att få en att ge upp inför det ouppnåeliga, utan att sluta innan man försämras. Detta är i vilket fall den botten mot vilken han tecknar livet för två väldigt skildra konstnärer, båda som bäst under mellankrigstiden: Olof Ågren, en av dåtidens många fantastiska svenska målare, som efter sin första och enda separatutställning (en dundrande framgång) drog sig tillbaka och blev misslyckad lantbrukare i Småland, och Lotte Laserstein, tysk judinna, stor konstnär, vars karriär bröts av först nazisterna och sedan villkoren i Sverige, och som mot slutet av sitt liv levde som provinsiell målare i Kalmar, men med en samling magnifika tavlor i hemmet. Ågren fortsatte att kladda på gamla tavlor och gjorde dem oftast sämre, Laserstein (vilket namn!) måste ha varit plågsamt medveten om hur mycket hennes förmåga avtog med tiden.

Stilen är lite av ett experiment; istället för längre kapitel är det här skrivet som en samling stycken på cirka en sida, utan övergångar dem emellan men ordnade så att allt hänger ihop. I stort sett fungerar detta, även om man någon gång skulle vilja att någon sidoblick finge tillfälle att bre ut sig lite mer istället för att tuktas. Ämnet är väl inte det av Sjöbergs vanliga jag är mest befryndad med, men sällskapet är så gott att man är mer än beredd att ge sig på umgänget i alla fall.

Read Full Post »

I västerled

Posted in Engelskspråkigt, Historiska romaner, tagged , on 9 november, 2013| 2 Comments »

Det förefaller som om Frans G. Bengtssons Röde Orm, eller, som dess engelske Michael Myers kallade den, The long ships, har fått en smärre återfödelse i den anglosaxiska världen på senare år. Gott så; bra litteratur bör spridas. Eftersom jag läst den en gång på tyska, förutom alla ungdomens genomläsningar av originalet, så kunde det kanske vara värt att se hur den tar sig i engelsk språkdräkt.

Naturligtvis är det inte lika bra som på svenska. Bara det att Bengtsson skrev sin berättelse vid exakt rätt tidpunkt för att hans språk skulle framstå som mycket konservativt snarare än arkaiskt gör det svårt att hitta rätt stilnivå. Samtidigt lyckas Meyers i alla fall, till skillnad från tyskarna, behålla ordet »piss« i Tokes replik när han kommer tillbaka från att ha gått ut tillsammans med Dyre. Men »still there are Jomsvikings living« är nog tyvärr så bra det går att få det, och översättningarna av epitet är ibland smått löjliga (de som brukar framhäva engelskans överlägsenhet utmanas härmed att åstadkomma en bra översättning av »Vidfamne«).

Ändock: trots att språket inte är detsamma, så är ändå skildringarna av kung Haralds gästabud, eller plundringståget till England, eller tinget vid Kraka sten mycket läsbara saker som likt Orm själv inte mister mycket av sin styrka med åren.

Read Full Post »

Bespart tänkande

Posted in Facklitteratur, Svenskspråkigt, tagged , on 7 november, 2013| Leave a Comment »

Titeln till Svante Nordins »Förlåt jag blott citerar«: om citatets historia utgörs naturligtvis till hälften av ett citat. Den andra halvan klargör förhoppningsvis varför detta är naturligt. Citatens status genom tiderna går igenom, liksom de sätt de kan användas på: för att visa på bildning, för att koppla samman sin text med en annan, för att, som Kellgren just gjort när han kommer med den citerade  halvraden, kunna framföra en åsikt utan att behöva ta fullt eget ansvar för den.

Citat kan också användas för att markera sin egen ortodoxi: man kan citera delar av Bibeln, eller i en sorts perverterad kedja, hämta auktoritet hos Stalin som hämtade auktoritet hos Lenin som hämtade auktoritet hos Marx-Engels, vilka dock var stadiga nog att själva stå för sina idéer. Man kan också citera vetenskapligt, i vissa fall enbart bara för att ge erkännande hos föregångare, i andra fall för att stödja sig på dem, eller i alla fall visa var man fått sitt material från. Man kan citera ur minnet (vilket ofta introducerar fel, men som på ett sätt just därigenom markerar ens förmåga. Vem som helst kan använda ett citatlexikon eller gå direkt till källan, men det är vanligen en person med gott minne som bara citerar nästan rätt).

Redan de gamla egyptierna citerade. Sedan dess har människorna fortsatt, trots begränsande romantiska idéer om originalitet. Detta är en bra, kanske lite väl akademisk (stycket om postmodernism är direkt tråkigt, men det är nog egentligen inte författarens skuld). Synd är dock att ett av de avslutande citaten är om inte direkt fel så i alla fall felöversatt: när Dorothy Sayers låter Peter Whimsey säga att han alltid har ett citat till hands är det inte för att han skall slippa originellt tänkande, utan eget tänkande (och om någon undrar, så vet jag detta enär jag själv vid ett tillfälle använt just det citatet som underskrift till min källförteckning). Nåja, det är ett litet blamage i en annars intressant bok.

Read Full Post »

Filurande

Posted in Barnböcker, Svenskspråkigt, tagged , on 6 november, 2013| Leave a Comment »

Någon gång under barndomen läste jag Lillebror och Karlsson på taket. Jag hade också (åtminstone något avsnitt av) en tv-serie inspelad, en av de där väldigt trogna filmatiseringarna som bara Astrid Lindgren tycks bestås med. Inte kom jag ihåg allt för det: men partiet med ångmaskinen och den av brandkåren avslutade takpromenaden, kuckelimuck-medicin och undran över varför alla vitaminer och nyttigheter nödvändigtvis skall sitta i sånt man inte tycker om (en i mina ögon fortfarande relevant fråga, även om jag lärt mig förlikas med den hårda verkligheten) gjorde det.

Annat hade jag inte samma minne av: att Lillebror var ännu en i raden av Lindgrenpojkar med intensivt förhållande till hundar, och att de båda skurkarna Fille och Rlle faktiskt var med här och inte bara i senare böcker, och hur Lillebror och Karlsson tar hand om ett spädbarn när föräldrarna är »ute och ränner«, som Karlsson säger.

Karlsson, ja: förutom att vara en egoist av sällan skådat format (och då menar jag inte nödvändigtvis att han är liten och lagom tjock i sina bästa år) så är han faktiskt något av en ordets mästare, som på ett suveränt sätt kan vifta bort alla invändningar eller svårigheter; vanligen genom att meddela att de är världsliga saker, och så är det bra med det. Han är knappast den man skulle vilja ha till att ta hand om ens hus när man är bortrest, men om man nu vill ha ett par timmars stoj och upptåg, och kan gå med på att det sker på egen bekostnad, så är han faktiskt en bra bekantskap att ha stiftat.

Read Full Post »

God kemi

Posted in Naturvetenskap, Svenskspråkigt, tagged , on 5 november, 2013| Leave a Comment »

Ulf Ellerviks andra bok om naturvetenskap (enkannerligen kemi, men han halkar ofta in på såväl humanmedicin som fysik), Njutning, är snarast bättre än den förra: mer anekdoter, ett tema som inte känns lika förpliktande, och betydligt mer variation: man får lära sig om smak och lukt (i synnerhet goda sådana), musik, ädelstenar, blå himlar och hav, och varför man kan njuta av att skrämmas upp.

Och så kärlek. Och förälskelse. Och lust. De tre är närliggande men skilda. Har man tur kan de övergå i varandra och överlappa. Gör de inte det så har man problem.  Här ligger fokus dock på neuropsykologi snarare än relationsråd (man får dock reda på att sådana är mer värdefulla än farmaka om man vill hålla ihop).

Bokens längsta kapitel behandlar dock främst mat och dryck: hur smaker sätts samman av de begränsade rena smakerna och de mer komplicerade lukterna (och om människan är dålig på att vädra så är den riktigt bra på att använda luktsinnet för att känna av vad den tuggar på). Man får också recept, och veta varför vilka saker brukar kombineras.

Som sagt, det är mycket anekdoter också. Ibland av tveksam relevans, ibland mer direkt kopplade till någon upptäckt. Dessutom är boken fylld av illustrationer hämtade från konstens värld: det finns visserligen också skelettformler för de som intresserar sig för sådana, men bildmaterialet är värt en särskild eloge.

En bra bok för de som intresserar sig av allehanda naturvetenskap.

Read Full Post »

Erövraren

Posted in Biografier, Historia, Svenskspråkigt, tagged , on 3 november, 2013| Leave a Comment »

Det finns ett par antika biografier över Alexander den store bevarade, och främst av dessa torde Arrianos stå. Han är ohöljt beundrande inför denne lyckoriddare, och trots en del ansatser i kritisk riktning, där han några gånger redogör för motstridiga uppgifter eller sådant han själv inte säger sig tro på, så behåller han uppenbart orimliga uppgifter (som en första åtgärd kan man vid stridsskildringar skära ner på motståndet till en tiondel och öka de makedoniska förlusterna tio gånger, så får man i alla fall siffror som inte verkar helt omöjliga).

Själva historien är den kända, lite enahanda: Alexander anfaller perserriket, erövrar det, och fortsätter österut och underkuvar folk på folk, till dess hans soldater tröttnar och tvingar honom tillbaka till Babylon, där han dör, efter att i stort sett ha tillbringat tretton av trettiotre år på hästryggen, på väg från en strid till en annan.

Alexander är sannerligen en av dessa figurer som i efterhand verkar nästan overklig: som härskare över en halvbarbarisk stat som visserligen börjat dominera över Grekland lyckas han ta sig an, besegra och erövra en stormakt, och påbörja erövringen av en subkontinent. Han jämför ofta med myten om hur Dionysos erövrade ungefär motsvarande område, vilket i efterhand verkar rimligt. Samtidigt är han inte direkt omänsklig: han smickras och förargas, han tar mördar och ångrar sig, han sörjer sin älskare.

Arrianos skildring är kanske inte en av de stora klassikerna, men den är läsbar och behöver inte skämmas för sig.

Read Full Post »

« Newer Posts