Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Historia’ Category

Jag är inte helt säker på om Dick Harrison egentligen var rätt person att ensam skriva Tusen år i Uppåkra. Den personliga kopplingen är förvisso uppenbar, då han enligt inledningen växt upp och ständigt rört sig i trakterna (Lund ligger provocerande nära denna fyndplats som var känd långt innan spadar sattes i marken). En sådan närhet skulle förvisso kunna göra en författare benägen att överdriva ortens betydelse, men problemet är snarare ett annat: Harrison är historiker, och som han själv skriver finns det inga historiska källor som direkt, otvetydigt och ingående berör den centralort som en gång låg i Uppåkra – vi är inte ens säkra på vad orten kallades de mer än tusen år den var det självklara navet för livet i sydvästra Skåne.

På senare år har de kliande fingrarna hos Lundaarkeologerna äntligen fått börja frilägga de hemligheter som dolt sig. Man har länge vetat att hela komplexet varit stort och utbrett, många gånger större än exempelvis Birka. Än så länge är det bara en ynka bit som grävts ut, men en väl vald sådan: den gamla långhallen, liksom det hus som av allt att döma varit kultbyggnad. Man har gjort fantastiska fynd: guldbägare, guldgubbar, spännen, brakteater, delar av prakthjälmar. Likaså mer vardagliga fynd: benrester, trasiga metallföremål ämnade för omsmältning, en mjölktand, frön och stolphål. Ny kunskap borde välla fram ur detta ymnighetshorn.

Här är också problemet med Harrison som författare: jag vet inte exakt vad en arkeolog skulle fokusera på i detta överflöd av ting och detaljer, hur meditationerna över exempelvis den märkliga avbildningen av en häst med extremt överdriven hals skulle se ut, eller de guldhängen som hittats, eller den enögda staty med del av en cirkel fäst i huvudet. Det borde finnas många spännande uppslag, nya frågor att fundera över.

Känslan jag får är dock snarast att Harrison främst är intresserad av frågor som har med historia, i strikt mening, att göra: Jordanes och Prokopios namn på stammar; Wulfstans och Ottars resor; Adams, Snorres och Saxos historier. Detta är dock sedan länge genomtröskat, och vi har ju redan konstaterat att möjligheterna att koppla dem direkt till Uppåkra är svaga. Då hade jag hellre sett en mer ingående diskussion av alla de köksväxter man tydligen hittat spår av, om just Uppåkras brakteater skiljer sig från mängden, eller mer diskussion om ornamentiken på guldbägaren. Nordisk järnålder är ett fascinerande ämne i sig, men detta är trots allt en bok som påstår sig utgår från Uppåkra, och då vill jag se en starkare anknytning dit, hur välargumenterad den historiska skildringen än må vara.

Read Full Post »

Själva frågan är egentligen lite gammaldags – historiker av idag undviker helst moraliska ställningstaganden – men den tycks svår att riktigt kringgå: oavsett hur sentida påståendet är, finns det någon rimlighet i påståendet att ur estnisk synpunkt så var åren under svensk överhöghet att betrakta som den gamla goda tiden? Viss försiktighet bör naturligtvis anläggas från början: när Estland och Lettland för första gången blev självständiga under mellankrigstiden fanns var ryssar och tyskar i princip omöjliga, och danskarnas historiska närvaro för liten, vilket lämnade svenskarna. Likväl är detta frågan som Kari och Ülle Tarkianen inleder sin Provinsen bortom havet med, placerar i bakhuvudet på läsaren inför genomgången av 150 års välde.

Skall historien skisseras kan den väl få börja med den tyska ordensstatens kollaps under 1500-talet, delvis som följd av protestantismens intåg. Konvulsionerna gjorde att borgarna i Reval försökte hitta sätt att bevara sina gamla privilegier, och Erik XIV såg möjligheter. Under den följande tiden utökades väldet successivt till att så småningom omfatta vad som idag är Estland och norra Lettland, då uppdelat på Estland och Livland. Svenska kungar var generellt intresserade i att knyta området starkare till Sverige, lokala makter, inklusive svenska adelsmän med förläningar, ville att gamla regler skulle fortsätta gälla. Först vid 1600-talets slut verkade kronan få övermakten, men så bröt stora nordiska kriget ut och allt hamnade i ryssens händer.

Den stora moraliska frågan är livegenskapen. Från svenska överhetens synvinkel var den moraliskt oförsvarlig, en pinsamhet och en potentiell källa till oroligheter. I alla fall dess värsta avarter borde brytas, och även om landborna inte nödvändigtvis borde bli helt fria borde deras ställning tydligt regleras i lag och denna lag uttolkas av domare och tjänstemän, inte den lokala godsherren. Författarna menar därvid att det totala avskaffande som vissa velat se som målet för i synnerhet Karl IX:s politik inte riktigt stämmer med sanningen, samtidigt som en hel del av det värsta förtrycket uppstod under svenskåren, främst som ett resultat av ekonomiska konjunkturer där gott tillgång på arbetskraft och stor europeisk efterfrågan på spannmål ledde till hårdare villkor.

Försöken att begränsa livegenskapen är likafullt det ena argumentet för svensktiden som den minst dåliga tiden baseras på; det andra är den lutherska ideologin om den personliga tron och dess konsekvens att även den stora massan borde få undervisning, vilket ledde till att det estniska språket stärktes genom översättning av religiös litteratur och pedagogiska ansträngningar, inklusive grundandet av universitetet i Dorpat. Egentligen ganska svagt för 150 års historia: likväl säger det en del om vad som kom före och efter att det ansetts nog.

Förutom dessa ämnen skildras också andra aspekter av det svenska Estland: universitetsliv, konstproduktion, handel och inre politik. Det är en kompakt skildring, och det enda jag egentligen önskar efter läsningen är att liknande översikter även kunde skrivas över de andra delar av stormaktsväldet var styrelse främst modellerades på den baltiska erfarenheten: Ingermanland, de nordtyska besittningarna och möjligen även Livland (boken tycks ibland vela lite på om den skall täcka dessa; om inte ägnas Reval och Dorpat långt mer uppmärksamhet än Riga).

Read Full Post »

Jag blir inte riktigt klok på vart David Dunér egentligen syftat med sin Svensk idéhistoria: forntid, medeltid, renässans. Förvisso skulle man väl kunna svara att det är menat som en översikt över idéhistorien under de tider en sådan låter sig skrivas utan att volymen som skall omfatta den blir helt otymplig, men även som sådan känns den lite lös i kanten.

Författaren skriver själv att man tidigare vanligen börjat sådana översikter i medeltiden, när det först finns källor som på djupare sätt redogör för enskildas tankebanor, och det märks att det finns en liknande uppdelning här i före och efter den latinska skriftens utbredning. De första årtusendena skriver han primärt utifrån materiella förutsättningar, exempelvis hur det nomadiska jägar-samlar-samhällets tankar och idéer skiljer sig från det bofasta jordbrukarsamhället, men när han kommer till medeltiden blir det snarare fokus enbart på idéer som uttryckts i skrift eller varit på andra sätt skriftnära.

Det finns förvisso en del missar i detaljer (som folketymologin för Hugin och Munin), men det som främst gör att boken känns otillfredsställande är att den mest konstaterar saker, och egentligen aldrig riktigt framställer det som att det finns olika sätt att betrakta en fråga (utom möjligen när författaren inte håller med sina källor). Texten är sluten: det finns inga hänvisningar för att söka ytterligare kunskap, mer än en listning av brukade källor på slutet, förvisso tematiskt ordnad. Det finns heller inte mer än ett personregister, vilket är extra besvärande när bokens första tredjedel behandlar tider där vi knappt känner några namn. Däremot är bildmaterialet ofta utmärkt, med många bilder som inte är de man normalt förväntar sig; även övrig formgivning förtjänar ett erkännande.

I slutändan är dock frågan vad man egentligen skall göra med denna bok: förvisso är dess översikt över olika former av formellt tänkande under senmedeltid och femtonhundratal inget att fnysa åt, men dess skildring av tiden därförinnan är tyvärr inte den triumf som skulle kunna bli fallet när man använder beprövad metodik på ett lite oväntat område. Jag undrar om det kanske inte hade varit bättre att inte försöka bryta ny mark. Ibland är det att en idé är gammal ett tecken på att den är bra, inte att den är mogen att omprövas.

Read Full Post »

Låt oss säga det från början: om det är något jag lärt mig av Tim Jeals Explorers of the Nile, så är det att skildringar av personer som bestämmer sig för att genomgå stora lidanden enbart för att kunna fylla de vita fläckarna på europeiska kartor inte är något jag egentligen är intresserad av. Visst, visst, det herrar Burton, Speke, Grant, Livingstone och Stanley samt herr och fru Baker gjorde var på sitt sätt imponerande, men det var det egentligen på samma sätt som någon som klättrar upp för Mount Everest utan syrgas, eller ensamseglar runt jorden: det är extremt farligt och krävande, men i grund och botten är det adrenalinpåslag för västerlänningar utan egentliga problem.

Förvisso: vissa utnyttjade uppmärksamheten de fick för att argumentera för projekt menade att förbättra livet för afrikanerna (vilket kunde innebära såväl försök att stoppa slavhandel som europeisk kolonisation), eller tog till och med tjänst för att bygga upp kolonier, men i sig spelade det inte jättestor roll om det var Viktoriasjön eller Tanganiykasjön som var Nilens källa, och att då dra runt med expeditioner på ett par hundra personer, inklusive bärare, soldater, översättare, uppassare, herdar och sjukvårdare, packdjur, gåvor, medicin, bytesvaror och vetenskaplig utrustning, att drabbas av sjukdomar, magproblem, skavsår som utvecklas till bölder eller skalbaggar som kryper in i hörselgången, att förhandla med lokala hövdingar, kungar, slavhandlare, rädda bybor och expeditionsmedlemmar och att korsa floder, träsk, kullar och snårskogar, bara för att dra några linjer lite bättre på olika kartor verkar minst sagt suspekt.

Utfallen av alla dessa vandringståg blev också minst sagt blandade: förvisso beslutade sig Storbritannien för att stoppa den östafrikanska utförseln av slavar, men frågan är om de olika kolonier som kom efteråt, med gränser uppdragna i konferensrum och strategier där man tydligt favoriserade vissa folkgrupper i längden ledde till större stabilitet, och det är inte omöjligt att Stanleys samarbete med kung Leopold ledde till än värre lidande än de arabiska slavhandlarnas massmord.

Så, även om jag egentligen inte har mycket att invända mot Jeals sätt att hantera sitt ämne, och hans försök att ärerädda Speke (den förste europé att se Viktoriasjön) verkar välbehövligt, så är ämnet i sig inte ett jag är särskilt sugen på att återvända till.

Read Full Post »

När min farbror gick bort hade jag fritt val av de böcker som fanns i dödsboet: inte speciellt många, men i alla fall några fanns där jag tyckte verkade intressanta. En av dem var Tore Frängsmyrs Ostindiska kompaniet, en bok som känns lite oklar i sitt syfte. Den har en relativt spatiös tryckyta, med blank papper och ofta fina bilder, men det är inte direkt ett skrytverk, i alla fall enligt dagens mått. Texten verkar väl baserad i forskning (med källhänvisningar samlade i slutet), men är inte speciellt djupgående. Det är inte så att jag direkt misstycker om något, men jag undrar ändå över vem den är riktad till.

Det är många relativt korta kapitel om diverse relaterade ämnen, som kompaniets historia (kanske rättare: kompaniernas; företaget tenderade att ombildas var femtonde år när oktrojen skulle förnyas), de naturvetenskapliga undersökningar, som gjordes, olika köpmän, kineseriets påverkan på kulturen och enskilda resor. Inget är direkt malplacerat, allt är på sitt sätt relevant, men det känns som det nog hade gått att skriva minst dubbelt så mycket utan att tömma ämnet.

Jag vet inte om jag direkt skulle rekommendera någon att idag söka upp boken: i alla fall lär den specialintresserade kunna hitta mer grundliga skildringar. För den som bara vill ha en översikt som går in på många olika aspekter men aldrig hinner få dem att bli tråkiga kan det dock fortfarande vara trevlig läsning.

Read Full Post »

Den franska revolutionen pågick i tio år, och kom att förändra inte bara Frankrike utan hel Europa. Amerikanerna hade förvisso gjort uppror med liknande slagord halvannat decennium tidigare, men det var ju trots allt bara en av flera brittiska kolonier, långt bort och inget den gamla världens mäktiga bekymrade sig nämnvärt över. Men att Europas starkaste stat, den mest folkrika, skulle genomgå en sådan omvandling där all gammal auktoritet i princip förkastades, halshöggs eller tvingades fly, det var något helt annat: det var födslovåndorna till det långa artonhundratalet.

Om dessa omstörtande dagar har Dick Harrison satt samman en liten skrift för Historiska medias serie »Världens dramatiska historia«; av övriga delar kan man sluta sig till att detta är en serie för sådana som annars gärna läser om historia i tidningar med glassiga omslag som skulle kunna genereras av AI. Detta skall inte tolkas som att det är något grundläggande fel med skildringen, men den blir tveklöst aningen andfådd när tio års dramatik skall kondenseras till hundrasextio sidor. Den som tidigare bara kan redogöra för revolutionen i tämligen lösryckta termer får dock här åtminstone ett minimum av sammanhang och i alla fall något av förklaringar av exempelvis varför så många var så desperat hungrande.

Jag har alltså egentligen inget jag ärligt kan klaga på: jag förväntade mig näppeligen att boken skulle kunna vara mer än en sammanfattning av det man behöver kunna för att kunna kalla sig någorlunda bildad om ämnet. Ett index hade förvisso inte suttit fel, men bokens omfång är trots allt inte större än att man troligen ändå kan hitta vad man letar efter.

Read Full Post »

Magnus Jacob Crusenstolpe är idag en tämligen bortglömd person, om något hågkommen som motståndare till Karl XIV Johan och författare till diverse libelliska skrifter, möjligen också som en av de första svenskar som skrev skönlitteratur för utkomstens skull. Detta har Bo Hammarlund velat ändra på med Den aristokratiske rebellen, vilket i praktiken blir ett försök att ge Crusenstolpe upprättelse och påvisa att han inte var fullt så ombytlig och hatfylld som han annars framstår i översiktverk och liknande.

Crusenstolpe är oavsett detta en utmärkt person att skildra det tidiga 1800-talets svenska politiska landskap genom: han blev vuxen ungefär vid tiden då Karl Johan tog över styret, och han dog samma år som den gamla ståndsriksdagen avskaffades. Hans i grunden liberala engagemang tycks ha varit djupt och ärligt, även om han snarare var partigängare än röstboskap. Han ansåg att en vittomfattande, om dock inte total, yttrande- och tryckfrihet var av högsta vikt, han såg tydligt behovet av en representationsreform (ehuru han som adelsman och i grunden reformistisk önskade rädda något av de gamla stånden), men han tyckte samtidigt att Norge var ett förskräckligt land, och kunde inte förstå hur andra liberaler kunde ha det som föredöme.

Politiskt visste han alltså vad moderation var, men polemiskt var han snarast gränslös: han sårade andra med infama porträtt, där han först gav en skopa beröm för att sedan med en ironisk skruv förvända betydelsen helt. Han attackerade snart allt och alla, men kunde samtidigt upprätthålla en bred vänskapskrets. I trots mot sin liberalism ledde han en tid en kungavänlig tidning, och motarbetade Hiertas liberala. Tål man inte motsägelser är han svår att uppskatta.

Huruvida Hammarlunds äreräddning är fullt förtjänt är därför också svårt att avgöra, även om den bild han tecknar inte verkar psykologiskt orimlig. Den period han skildrar framstår som levande, långt mer än en lång paus mellan 1809 års ofullständiga statsomvälvning och det sena 1800-talets långsamt begynnande demokratisering. Crusenstolpe är också som sagt en väl vald centralgestalt, så i botten finns egentligen här material för en fackbokssensation. Ack då, att Hammarlunds framställningsförmåga inte är paritet med subjektets: dispositionen är minst sagt rörig, med hänvisningar till saker som behandlas fullt senare och en hel del onödiga upprepningar. Framställningen av enskildheter är i motsats redlig och klar, fullt adekvat för ett historiskt arbete utan några större utsvävningar.

Det är således inte helt oreserverat som boken kan rekommenderas: den bärs snarare av sitt ämne än sin författare, men det är gott nog som det är.

Read Full Post »

Fall

Prokopios anses väl traditionellt vara ett av de sista ljusen innan det medeltida mörkret definitivt tog vid: senantikens siste store historiker, skildrande det sista försöket att återställa romerska riket till dess forna storhet som ens kom i närheten av att lyckas. På femhundratalet var förvisso Västrom förvisso inte längre mer än en dröm och ett minne, men i öst fanns fortsatt kraft. Kejsar Justinianus lyckades erövra Syditalien från ostrogoterna, och likaså Kartagos gamla domäner från vandaler och visigoter. Justinianus förnämste fältherre var Belisarius, och Prokopios var dennes rådgivare: således väl placerad att skildra de olika krig hans herre fick utkämpa: en av dessa skildringar har nu utgivits under titeln Perserkrigen.

Ett av dessa var den konflikt som ett århundrade senare till slut skulle knäcka båda de stridande rikena, och lämna dem försvarslösa när de nyomvända araberna stormade fram: det med persiska riket, minst lika rikt på traditioner, vars »odödliga« soldater en gång föranledde Herodotos att plocka fram skrivdonen. Den med Prokopios samtide kung Chosroes hade inte någon lätt väg till makten, och när han väl kom dit skildras han som en omättlig krigshetsare, som ständigt bryter avtal och drar över gränsen med hunger efter erövring och plundring, allt medan de romerska försvararna står hjälplösa att göra mer än att författa förnumstiga nådeskrifter.

Detta gör framställningen framtung: när första halvan av boken skildrar diverse händelser av olika slag, från palatsintriger till hästkapplöpningbusarnas uppror, blir senare delen mest marscherande och kontramarscherande, med sådana predikande tal till trupperna eller självrättfärdigande brev som antika författare älskade att fabricitera men som verkar helt utan retorisk finess annat än möjligen sådan som inte går att överföra till njutbar svenska. Där finns i alla fall en kort skildring av den justinianska pesten, vilket ger ett kortare avbrott, ehuru det inte verkat påverkat stridigheterna direkt.

Jag vet inte om det finns någon stor lärdom att ta med; allt verkar tämligen småttigt och rörigt; något slut kan inte anas (boken slutar abrupt efter en mindre romersk framgång). Det lidande som skildras har sedan länge överröstats av sådant som är nyare och skarpare, och inte ens tvångsflytten av Antiokias befolkning verkar idag som en så extrem händelse som den säkert framstod i samtiden. En dag blir vi också historia, och glöms sakta bort.

Read Full Post »

Lars Ericson Wolkes Stridens verklighet anknyter väl till hans tidigare verkningsområde inom främst svensk militärhistoria: undertiteln klargör att det är Sverige 1563-1814 som det gäller. I övrigt är det inte helt solklart vad ämnet är. Svenskar i strid, förvisso, och svenskar inom det militära, och omhändertagande av de döda, men känslan är att det inte riktigt finns någonting mer än det redovisande och lätt generaliserande.

Det är många öden som redovisas, både mer kända skildrare av strider som vanliga soldater som fiskats upp ur rullorna och nu får utgöra typexempel. Detta görs förtjänstfullt, liksom skildringarna av enskilda slag får fram hur blodiga och magvändande de kunde vara. Citaten har endast lätt vidrörts av redaktörspennan (så lätt att det är svårt att säga vad som eventuellt gjorts med dem), och när innehållet behöver förklaras eller utläggas så görs det ledigt och tydligt (förutom vid ett tillfälle då ordet »feg« på äldre sätt används i betydelsen ›dödsmärkt‹, medan författaren samtidigt använder det med dess moderna innebörd). Författaren ger sig på att generalisera lite utifrån dessa, men här är troligen bokens stora problem: det finns en genomgång tidigt av olika teorier kring vad som motiverar soldater, men de senare kapitlen anknyter inte speciellt starkt till dessa. Likaså är det avslutande kapitlet »Slutresonemang« snarast en sammanfattning av tidigare kapitel.

Det som främst saknas är därför något som riktigt driver på: de enskilda kapitlen skulle troligen gjort sig utmärkt som delar av översikter i mer berättande historier, men nu verkar de snarare som fragment utan att det framgår riktigt tydligt varför de valts ut. Boken är välskriven (med några mindre malörer) och intressant, och redogör för olika drabbningar och efterspel klart och tydligt: känsliga läsare bör varnas för realitetens osmak. Det finns massor av detaljer, även om det aldrig blir någon riktigt bra syntes av dem.

Read Full Post »

Även om engelsmännens segrar vid Crécy och Poitiers under hundraårskriget möjligen var större, så var den vid Azincourt helt oväntad: kanske sextusen engelsmän, de flesta ofrälse bågskyttar, plågade av hunger och dysenteri, mötte en fransk här som var flera gånger större, bestående av huvudsakligen tungt beväpnade krigare, på ett fält de senare valt, i en strid de också kunde välja om de faktiskt ville ge sig in i. Och engelsmännen inte bara vann och tog fångar, de gjorde det med minimala förluster.

Juliet Barkers Agincourt handlar inte främst om själva slaget: för detta är källorna för få och kortfattade, medan slagfältet inte är utgrävt. Boken handlar istället huvudsakligen om förspel och efterspel: varför var engelsmännen just i Azincourt, och vart var de på väg? Varför var de i Frankrike på kampanj överhuvudtaget? Och vem var den där Henrik V, och hur hade han fått landet med sig på ett krig?

Samtidigt är det en väldigt fokuserad bok: inte mycket energi ägnas åt resten av hundraårskriget, eller vad som kom efter slaget (segern utnyttjades inte förrän något år senare i en ny invasion). Huvudpersonen är tydligt Henrik V, som Barker verkar beundra (och som skildras med definitivt goda egenskaper som sparsamhet och rättvisa, inte bara en vilja till krig).

Är det något som saknas? Ja, beskrivningen av slaget är som sagt något kortfattad: dessutom sägs rätt mycket om stridens realiteter i inledningen snarare än i huvudkapitlet, och kanske med för lite stöd i själva texten. Hänförelsen inför Henrik V hade gärna fått skalas ner någon grad, även om Barker ansträngt sig för att vara rättvis mot de fransmän som stundom fått oförtjänt dåligt eftermäle (den franske kronprinsen tycks hon däremot haft svårt för).

Det är inte den bästa bok om ett enskilt slag jag läst, men den är levande, rik på intressanta detaljer och saknar till största delen mindre intressanta sådana, så för den som intresserar sig för ämnet kan den gott rekommenderas.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »