Frågan om den historiske Sokrates är troligen inte något som håller folk i allmänhet vakna på nätterna, lika lite som exempelvis Sigrid Storrådas historiska bakgrund eller vad som egentligen hände med prinsarna i Towern. Fallet Sokrates kan dock i mycket ses som ett modellproblem, för det uppvisar flera paralleller med ett problem som faktiskt har viss potential att i alla fall indirekt orsaka sömnstörningar: Jesus historicitet. I båda fallen rör det sig om morallärare, där källor från deras levnad saknas helt eller nästan helt (Sokrates omnämns av samtida komediförfattare, så att han fanns och var bekant för massan kan endast med stor svårighet ifrågasättas), och där de mer utförliga källor som finns skrevs i efterhand, med ett starkt intresse av att framhäva vissa aspekter (även om skillnaderna mellan Platon och Xenofon är större än de mellan synoptikerna och Johannes) – det finns mer än en varning här för olika byggare av teorier. Framväxten av historisk metod tycks också ha löpt i någorlunda parallella spår.
Nu har på svenska utkommit ett försök att gå igenom de olika källorna som rör Sokrates för att nå en någorlunda säker grund, enligt baksidestexten det första författat på nordiskt språk. Otto H Linderborgs Sokrates i ljuset av sin död försöker utgå från de få saker som tycks återkomma – Sokrates var filosof, ansåg sig stå i förbindelse med en daimon som gav honom råd, hade ett speciellt kärleksbegrepp, samt åtalades, dömdes och avrättades på grund av ogudaktighet och för att förleda ungdomen – och sedan i likhet med många andra, men med i alla fall större uttalad försiktighet, gå till Platons Apologi för att se om där står mer att finna.
Boken ger dock först en genomgång av hur ämnet behandlats genom tiderna, med fokus på hur och när man börjat uppfatta de motstridiga traditionerna som faktiskt problematiska. Vid läsningen framgår då till exempel att man velat rädda vissa utsagor genom att hänvisa till hur osannolikt det vore att någon skulle bygga ett försvar på den rena lögnen: denna typ av argument borde väl idag ha mindre kraft än någonsin, när det nu en gång för alla borde framgå att vid stora meningsmotsättningar och starka gruppbildningar så är det möjligt att framföra de mest hissnande osanningar utan att detta nödvändigtvis är irrationellt.
Denna typ av kritik kan även riktas mot det argument Linderborg framför för att rädda Sokrates åt demokratin. Den bild han skisserar är nämligen Sokrates som vishetslärare, med en skeptisk udd riktat dels mot den bestående ordningens tro på en världsinrättning som i botten var gudomlig, och följd av ett antal besuttna ynglingar med fritid och nöje i att se en lite dumspelande Sokrates ta udden av auktoriteter, ynglingar som senare på olika sätt skulle motsätta sig Atens styrelseskick. Linderborg vill då hävda att även om Alkibiades och Kritias motsatte sig demokratin, så tycks Sokrates ha varit mer agnostisk, eftersom han trots allt valde att bli kvar i Aten och inte heller gick i landsflykt efter domen., slutsatser som tycks mig väldigt djärva.
Tyvärr måste ett par ord också sägas om bokens form: att den överlag ger intryck av avhandling snarare än populärframställning må vara hänt: jag har inget problem med att läsa text med ideliga korshänvisningar, fyra nivåer av underrubriker och gott om noter, och det trots allt smala ämnet gör att avskräckningen troligtvis är liten för andra potentiella läsare. Mer beklagligt är att kursiver verkar användas lite hipp som happ och att blockcitat staplas utan avskiljning så att det inte direkt framgår att det är fråga om två olika författare. På pluskontot finns dock att fotnoterna för en gångs skull placerats just i sidfoten.
Trots en viss omständlighet och vilja att referera framåt och tillbaka i texten, liksom att meningsbyggnaden någon gång är närmast tysk med så sent placerat verb att det blir svårt att läsa, så är dock framställningen i stort redig och klar: även den som inte längtat efter en sådan bok som kur för grubblande vakan kan ändå tänkas välkomna den, givet att man har åtminstone lekmannaintresse för antikens filosofi eller källkritik.
Not: Jag har av författaren beståtts ett exemplar i utbyte mot denna recension.
Read Full Post »
