Låt oss säga det från början: om det är något jag lärt mig av Tim Jeals Explorers of the Nile, så är det att skildringar av personer som bestämmer sig för att genomgå stora lidanden enbart för att kunna fylla de vita fläckarna på europeiska kartor inte är något jag egentligen är intresserad av. Visst, visst, det herrar Burton, Speke, Grant, Livingstone och Stanley samt herr och fru Baker gjorde var på sitt sätt imponerande, men det var det egentligen på samma sätt som någon som klättrar upp för Mount Everest utan syrgas, eller ensamseglar runt jorden: det är extremt farligt och krävande, men i grund och botten är det adrenalinpåslag för västerlänningar utan egentliga problem.
Förvisso: vissa utnyttjade uppmärksamheten de fick för att argumentera för projekt menade att förbättra livet för afrikanerna (vilket kunde innebära såväl försök att stoppa slavhandel som europeisk kolonisation), eller tog till och med tjänst för att bygga upp kolonier, men i sig spelade det inte jättestor roll om det var Viktoriasjön eller Tanganiykasjön som var Nilens källa, och att då dra runt med expeditioner på ett par hundra personer, inklusive bärare, soldater, översättare, uppassare, herdar och sjukvårdare, packdjur, gåvor, medicin, bytesvaror och vetenskaplig utrustning, att drabbas av sjukdomar, magproblem, skavsår som utvecklas till bölder eller skalbaggar som kryper in i hörselgången, att förhandla med lokala hövdingar, kungar, slavhandlare, rädda bybor och expeditionsmedlemmar och att korsa floder, träsk, kullar och snårskogar, bara för att dra några linjer lite bättre på olika kartor verkar minst sagt suspekt.
Utfallen av alla dessa vandringståg blev också minst sagt blandade: förvisso beslutade sig Storbritannien för att stoppa den östafrikanska utförseln av slavar, men frågan är om de olika kolonier som kom efteråt, med gränser uppdragna i konferensrum och strategier där man tydligt favoriserade vissa folkgrupper i längden ledde till större stabilitet, och det är inte omöjligt att Stanleys samarbete med kung Leopold ledde till än värre lidande än de arabiska slavhandlarnas massmord.
Så, även om jag egentligen inte har mycket att invända mot Jeals sätt att hantera sitt ämne, och hans försök att ärerädda Speke (den förste europé att se Viktoriasjön) verkar välbehövligt, så är ämnet i sig inte ett jag är särskilt sugen på att återvända till.
Lämna ett svar