Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Bibeln’ Category

Psaltaren

Psaltaren får direkt bonuspoäng för att vara den troligen enda Bibelbok att inspirera en av världens mest kända disco-låtar, men tappar den igen genom att vara en samling repetitiva försök till böner, som mest tycks säga »Herre, jag är omringad av fiender. Låt inte din högst rättfärdige tjänare gå under, utan bistå mig och ge dem i min hand på det att jag må döda dem.« Sådant kan väl måhända vara intressant i smärre doser, men utsmetat över nästan 90 sidor, satt tvåspaltigt i litet typsnitt blir det snart tröttande.

Det finns förvisso andra godbitar: en del poetiska vändningar, som pelikanen som ropar i öknen, eller måltid av galla till vilken serveras ättika som dryck, men detta är sanning ädelstenar gömda i gyttja: det mesta är obarmhärtiga upprepningar av gamla teman; förutom böner om förlossning från fiender så lovsånger eller veklagan över att Gud övergett det folk Han lovat stödja.

Högeligen intressant är dock psalm 82, vilken inleds med att »Gud står i gudaförsamlingen, mitt bland gudarna håller han dom«, vilket ju onekligen går emot en hel del etablerade tankemönster.

Read Full Post »

Job

Job har det sannerligen inte lätt. Där sitter han i all välmåga, med sju söner och tre döttrar; kameler, får, oxar och åsnor och tjänare, oförvitlig och gudfruktig, en Herrens man. Så kommer Åklagaren och säger till Gud att denne inte kan vara säker på att Job egentligen är så trosviss: allt går ju honom i händerna, så hur skall Gud då kunna veta om Job bara är en medgångstroende? »Tänkte inte på det«, säger Gud, och låter Åklagaren ta allt vad ovan står, samt hälsan, från Job, som istället för att ha det fett med hustru, barn och åsnor får sitta på en dynghög, frånstötande och begapad, ett ordspråk för de som tidigare såg missunnsamt på honom.

Undra på att Job blir upprörd och börjar förbanna den dag han föddes.

Så kommer hans tre kompisar förbi, och försöker trösta honom med att han nog trots allt syndat något inför Herren: varför skulle han annars drabbas av olycka. »Nej!« säger Job »jag är gudfruktig som ingen annan. Gud måste förklara för mig vad jag gjort för fel.« Och så grälar de, inbegripet en hel del poetiska beskrivningar av hur Herren kan jävlas med de som inte fruktar honom.

Till slut dyker Herren själv upp, förklarar för Job att han skapat allt, inklusive Behemot och Leviathan (och tro inte att du kan rå på dessa monster!), och att eftersom han är så mäktig så måste Job ha fel. »OK« säger Job då »Förlåt?«. Och så förlåter Herren honom och hans kompisar, och låter Job få nya kameler, får, oxar, åsnor och ungar (tjänare får han tydligen städsla själv).

Även obeaktat poesin är det en svårgenomtränglig text: skall man egentligen hålla med Job, som visserligen sägs ha rätt, men vars resonemang kan lika gärna kan utnyttjas av de orättfärdiga, eller hans vänner som, om man nu accepterar existensen av Gud, man måste hoppas har rätt i sin tro på dennes godhet, men som genom denna sin tro tar sig rätten att döma andra och förklara deras olyckor som Guds rättvisa straffdom? Texten ger inget helt klart svar, men jag sympatiserar i alla fall mest med Jobs anklagelser, ehuru han talar i egen sak.

Read Full Post »

I Esras och Nehemjas bibelböcker berättar om slutet på den babyloniska fångenskapen: perserna har besegrat det assyriska riket och judarna kan återvända hem och bygga upp templet i Jerusalem, vilket de också gör (Esra) och sedan även stadens murar (Nehemja), under det att halva befolkningen står på vakt mot avundsjuka grannar. Sedan skiljer de sig från sina eventuella icke-judiska makar, och allt är frid. Det är rättframma om än något träiga berättelser, om vilka inte mycket är att säga.

Esters bok är då mer av en moralitet: den berättar att kvinnor (eller åtminstone drottningar) skall lyda sina män, på det att de inte må bli förskjutna. De kan dessutom bli ersatta av judiska kvinnor som kan rädda sitt folk från ondsinta rådmäns intriger. Skurken Haman är en lättstött person: när Esters fosterfar, tillika kusin Mordokai inte bugar sig för honom bestämmer han sig för att utrota alla judar. Mordokai har dock tidigare räddat kungens liv, och Ester ber också för sitt folks liv, med resultatet att judarna istället får en dags undantag från straffpåföljd för mord. Jag begriper inte riktigt hur allt hänger ihop, men som sagt: kvinnor skall lyda sina män. Hur det där med att judar inte skall gifta sig med icke-judar från de tidigare böckerna skall tolkas är dock något oklart.

Read Full Post »

Första och Andra Krönikeboken är så här långt det mest onödiga i hela Bibeln – långdragna redogörelser för offerritualer inkluderat. De är i stort sett enbart sammanfattningar av vad som sades i Kungaböckerna, med kanske någon detalj här och där tillagd, samt utfyllda med långa genealogier. Dessa är troligen de mest sympatiska inslagen, då de är lätta att bläddra förbi.

För att dock ta fasta på en episod som jag tidigare inte kommenterat kan Davids folkräkning nämnas: detta är en tämligen obegriplig historia. David, Herrens lille älskling, har segrat mot filistéer och andra folk som Herren inte gillar. Därefter beslutar han sig för att anställa folkräkning. Då blir Herren helt utan förvarning sur, och meddelar att David skall straffas, varför han låter en pest slå ner Israels folk, men hejdar sig snart när han kommer på att det egentligen är David han är sur på. Sedan fortsätter allt som förut.

Annars är det som sagt mest upprepningar: Salomo bygger sitt tempel, hans ättlingar ömsom avfaller från Herren och ömsom håller sig till honom, med framgångar respektive motgångar som resultat (man tycker att om det vore så enkelt som Bibeln framställer det så borde det inte vara något svårt val), för att till slut hamna i fångenskap under assyrierna. Ibland är det hyfsad läsning, men för det mesta är det inte speciellt spännande.

Read Full Post »

Kungaböckerna är tämligen god läsning. Visst, när man passerat Salomon är det stundom ett ständigt introducerande av nya kungar över Israel eller Juda, med formelartade vändningar och variation endast i om de anses som goda Herrans tillbedjare eller ej, men ibland är ämnet istället någon profet, och de är ofta riktigt bra.

Först ut är dock Salomon, som bygger ett tempel åt herran, fyller det med dyrbarheter, och är allmänt lyckosam. Till dess han låter sina 700 gemåler, eller om det är de 300 bihustrurna, övertala honom att frångå Herran och tillbe Astarte och Milkom, Kemos och Molok (jag uppskattar denne Molok, om inte annat så för hans namns skull. Det är ett bra namn på en gud som får folk att offra sina små barn). Herran visar sig dock någorlunda förlåtande, så det blir istället Salomos son Rehabeam som får det jobbigt. Sedan följer en rad rivaliserande kungar av varierande halt, främst Ahab, med sin intriganta, hedniska och trollkunniga hustru Isebel.

Mot dessa står profeterna Elia och Elisa. I synnerhet den senare har en del goda historier omkring sig, däribland den sedelärande lilla anekdot som lär små barn att inte reta profeter för deras flintskallighet, för då kan de mana fram två björnhonor som sliter sönder fyrtiotvå av dem. Denna berättelse är speciellt god då den är så specifik: två björnhonor är det, inte två björnar, och det är  fyrtiotvå barn som dör, icke fler, och ej heller färre. Sådant kan man lära mycket av.

En annan god historia är den om hur Jehu blir smord till konung, och sätter iväg mot Jisreel, med ett farande som vore han rasande, varefter kungarna i Juda och Israel skjuts till döds och Isebel krossas under hans vagn. Detta är andra konungaboken, nionde kapitlet, och en av Frans G. Bengtssons bättre essäer är egentligen ett enda långt lustmord på 1937 års översättning, vilket, när man jämför med vad han relaterar av vad som tidigare fanns, får anses vara fullt berättigat.

Därpå följer en ny rad konungar, innan till slut assyrierna intar Jerusalem och plundrar templet, och kungaböckerna slutar.

Read Full Post »

Jag vet inte vem som namngivit Bibelböckerna, men exakt varför de två böcker som skildrar Israels två första kungar skall uppkallas efter en domare som dör ett par sidor in är mer än vanligt mystiskt. De två kungarna är Saul, som upphöjs när Israels folk som vanligt är uppstudsiga mot Herren, vinner segrar mot filistéerna, och sedan förargar Herren genom att inte låta spilla allt liv i en nyintagen stad.

Därefter är Saul länge böckernas skurk, avundsjukt suktande efter Davids liv. Denne David är alltså den unge man som med sin slunga dödar Goljat och sedan spelar harpa för Saul för att lugna dennes själ. Snart hjälper dock inte detta längre, och David får under ett par år fly undan kungens vrede innan han själv kan inta tronen.

Även David förargar dock herren, bland annat genom äventyret med Bar-Seda och hennes man Uria, som David efter att ha gjort till hanrej placerar i främsta ledet och låter dödas. Att Herren inte tycker om detta är väl; med tanke på annat som han tycker är förkastelse av mord i lömsko inte något man kan ta för givet. David återfår dock snart gunsten genom att ångra sig, och Bat-Seba föder honom senare Salomo.

David har dock problem med andra sina barn, främst Absalom som efter att ha dödat en av sina bröder när denne våldtagit deras syster tvingas i exil, återvänder, försonas, och gör uppror, varvid David med kreti och pleti (egentligen »keretéer och peletéer«) drar sig undan innan Absalom dör och David jämrar sig.

Samuels böcker lyckas i stort undvika de värsta av Bibelns problem, och det är ibland en tämligen god berättelse, även om Herren fortfarande inte framstår i någon vidare god dager – på en halvsida hinner han både förkunna att han inte ångrar sig och sedan ångra ett av sina beslut.

Read Full Post »

Domarboken och Rut

Domarboken är faktiskt ett stort steg framåt: här finner man flera episoder man faktiskt känner igen någorlunda, och som faktiskt har litterärt värde. Namnet »domare« har här inte har med juridik att göra, utan dessa är snarare av Herren utsedda personer med uppgift att styra upp saker och ting efter att Herren låtit Israels barns fiender växa sig starka när Israels barn vänt sig från honom.

Mest känd av dessa domare är nog Simson, denne superhjälte som kan slå ihjäl 1000 filistéer beväpnad endast med en åsnekäke. Ehuru stark och svår att tas med i strid, är han också något slö till sinnet, och verkar aldrig riktigt fatta att Delila håller på och förråder honom: tre gånger hittar han på olika falska sätt att ta hans styrka ifrån honom, varje gång förråder hon honom till filistéerna, och ändå så berättar han när hon en fjärde gång frågar att det styrkan sitter i håret, med förutsägbar utgång. Jag fattar ingenting. Simson får dock sin hämnd när styrkan tillfälligt återvänder och han välter de pelare vid vilka han kedjats fast och låter taket störta in över sig och sina väktare

Andra icke helt obekanta episoder: Gideon sänder bort stora delar av sin här och besegrar midjaniterna med endast de 300 man som dricker vatten genom att skopa upp det i sin hand, gileaditernas kontrollfråga angående uttalet av schibbolet, på det att ingen efraimit måtte undkomma, samt Jeftas offer av sin dotter. Bra grejer. Min favorit är dock Sangar, Anats son, om vilken det berättas att

Han slog filistéerna, 600 man, med en oxpik. Också han räddade Israel.

Lakonism är annars inte Bibelns starkaste gren, men just därför är det så välkommet.

Om Rut är inte mycket att säga: det är en liten moralitet om att man skall ta hand om sin svärmor så kanske hon skaffar en ny man åt en, rätt trevlig men alls inte märkvärdig.

Read Full Post »

Josua

Bara för att Moses dött är det inte slut med Israels vandringar: I Jousa drar de under densammes befäl över Jordan för att skapa boplatser för fler än Rubens barn och Gads barn och ena hälften av Manasses stam. De intar städer, främst Jeriko, och mördar alla innevånare. Gud förhärdar samtidigt sinnet hos deras motståndare så att det inte skall finnas någon ursäkt att inte göra just detta. Sedan fördelar de landet.

Novellen om Jerikos intagande med hjälp av skökan Rahab och basunstötar är en god historia. Att Herren sedan säger sig vilja förbanna de som planerar att återuppbygga staden är något ironiskt. Utöver detta är det inte mycken läsning som förmår uppväcka annat än allmän indignation, om inte redan tidigare bibelhistorier trubbat av en.

Read Full Post »

Deuteronomium

Femte Mosebok är mestadels en bekräftelse på att Bibeln inte är speciellt välredigerad; här upprepas material från föregående böcker, visserligen lagt i munnen på Moses, men ändå: så fantastiskt trevligt är det inte att läsa om Herrens relation till Israel att man behöver göra det en gång till. Det finns förvisso ett par omgångar med hotelser som har en viss poetisk styrka och lite mer lyriskt prisande av land, men främst upprepningar av diverse förbud, påbud att fira högtider och annat som inte ens var spännande första gången.

Förtjust är jag dock i 24:16: »Föräldrar skall inte dödas för sina barns skull, och barnen skall inte dödas för sina föräldrars synd. Var och en skall lida döden genom sin egen synd.« Vilket ju är bra. Fast hur var det nu med det där om »en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led«? Måhända sådan hemsökelse inte leder till döden?

Till slut kan dock Israels folk avsluta sin ökenvandring, efter att Moses innan han dör profeterat att de en gång skall avfalla från Herren och lämnat en påminnelse till dem. Sedan kan Josua samla ihop dem och dra in i Kanaans land, flödande av mjölk och honung.

Read Full Post »

Numerus

Fjärde Mosebok är tråkig. I sina bättre stunder är det Herren som är sur på israeliterna, i sina sämre är det det sämsta från de tidigare böckerna: genealogi och offerföreskrifter. Samt folkräkningar. Med elva stammar med varsin folkräkning, varsin stamhövding, varsin anfader innebär det i alla fall att sidorna flyr snabbt för den skummande läsaren.

Sur blir Herren i vilket fall, när israeliterna inte lyssnar på honom. Det skall erkännas att jag inte tror på Gud, men om han hade hållit på och dödat egyptiska förstfödda, fått manna att regna från himlen och visat sig som en molnstod inför mig så skulle jag vara beredd att snabbt omvärdera den ståndpunkten, möjligen också ändra uppträdande: hot om våld är kanske inte det bästa sättet att få folk att göra som man vill, och en del av morallagarna är tämligen vämjeliga, men jag är inte helt omedgörlig vad gäller offer av vädurar eller rituell rening. Likväl, israeliternas trots handlar för det mesta om att det sätter sig emot mest på pin kiv, och även om man kan tycka att Herren överreagerar så är det inte helt oprovocerat.

Det finns även en hyfsat trevlig annan liten historia, om Bileam, Beors son, en vis man som tillkallas till en kung som vill att han skall förbanna israeliterna, och som när han talat med Herren först vägrar, men sedan går med på att möta kungen, under villkoret att han inte skall gå Herren emot. Trots att Herren gett sitt medgivande följer episoden med Bileams åsna, som försöker undvika Herrens ängel med det flammande svärdet som sänts att stoppa honom (Herren får tydligen ändra sig, trots att han senare påstår att han inte gör det). Till slut kommer Bileam fram, och välsignar så israeliterna i enlighet med Herrens vilja. Kungen blir purken, men skam den som ger sig, och det hela upprepas ett par gånger. Varför kungen bara inte söker israeliternas vänskap framgår dock inte.

Vid ett senare tillfälle dödas så även en Bilead, Beors son, då han sägs ha fått de moabiters döttrar att begå otukt med israeliterna och förleda dem till att dyrka Baal-Peor. Riktigt vad för något denne Bileam alltså håller på med är därför oklart, men riktigt klok verkar han knappast vara. Eller så är Bibeln bara dåligt översatt. I vilket fall så är Fjärde Mosebok frustrerande läsning.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »