Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Deckare’ Category

Trots namnet är det högst rekommenderat att spara Poirot’s early cases till efter det man läst om hans senare fall. Samlingen kom ut efter i stort sett alla andra böcker med belgaren, men novellerna hade tidigare publicerats i tidningar, och flera av dem hade också omarbetats och utökats, såväl till längre noveller som ett par böcker av full längd. Enligt Wikipedia var dock skadan i mitt fall minimal: romarna som blev resultatet av dessa omarbetningar hade alla redan lästs. Detta minskade nöjet i att läsa just dem (även om lösningen i ett fall var något annorlunda), men övriga är tämligen goda: de fall Poirot, för det mesta med Hastings, löser är små, nästan i Holmes stil, och även om det inte riktigt finns rum att kasta misstankar åt diverse olika håll så gör de å andra sidan för det mesta heller inte att man kan leta rätt på någon som är helt höjd över varje misstanke och därför lägga brottet vid dennes fötter.

Poirot och Hastings är visserligen något tröttsamma, den förre med sina manér och den senare med sin rätt kompakta dumhet och ridderlighet, men sättet som en del tämligen oväntade lösningar dyker upp motverkar detta. Som sagt, en bok man bör vara något försiktig med – de längre versionerna är oftast bättre – men likväl bra, samtidigt som det hela fås att se tämligen lätt ut.

Read Full Post »

För en gångs skull känns inte bitarna med internationell politik som Agatha Christie stoppat in i Cat among the pigeons helt meningslösa – även om det förakt för araber som kännetecknar inledningen är ganska fult. I vilket fall, det är revolution i ett litet land styrt av en shejk, en hop juveler skall smugglas ut separat från den snart avsatte härskaren, och de hamnar hos shejkens flygkaptens syster och hennes dotter – men de vet det inte. Väl tillbaka i England skickas dottern till en internatskola – där också en kusin till shejken råkar gå –, och där börjar snart en mördare härja.

Problemet med boken som deckare är att den fuskar lite för mycket med sammanträffanden och separata trådar: till slut är det lite för många separata händelser för att man skall känna att man fått en ärlig chans. Det är troligen därför som Christie är så övertydlig med var juvelerna dolts att hon nästan lika gärna skulle kunnat sätta upp en skylt med ett stort »X« – den stackars läsaren skall få känna sig lite smart åtminstone en gång.

Det må vara halvt omöjligt att gissa upplösningen, men det gör tyvärr inte att det är en bra sådan. Då hjälper inte den trevliga miljön, eller den relativa återhållsamheten med såväl Poirots manér eller det internationella skuggspelet, speciellt som det senare avrundas på ett översentimentalt sätt.

Read Full Post »

Dorothy Sayers är troligen tämligen ensam bland bättre författare att författa sina egna apokryfer: normalt måste man söka på internet eller i hektograferade tidskrifter för att hitta berättelser som utspelas efter att de älskande fått varandra. I Busman’s honeymoon (slappt, Dorothy, att använda samma ordstäv igen!) är Lord Peter Wimsey och Harriet nygifta och har köpt ett tudorhus som de planerar att hålla smekmånad i när liket efter den föregående ägaren upptäcks i källaren.

Eftersom de nyligen flyttat in och börjat städa innan upptäckten har många ledtrådar försvunnit, och misstänkta finns det flera: ägarens systerdotter miss Twitterton, trodde att hon skulle få ett gott arv, polismannen Sellon, hade utpressats, unge Crutchley, hade lurats på pengar, och hushållerskan mrs Ruddle och pastorn Goodacre, fanns i närheten.

Boken är baserad på en pjäs, och det märks på sitt sätt: handlingen är i huvudsak koncentrerad till ett hus, och lösningen bygger i hög grad på fysisk rekonstruktion och små förbisedda detaljer. I huvudsak har den byggts ut med familjeliv – den inleds med diverse brev angående Peter och Harriets bröllop, samt utdrag ur Änkehertiginnans dagbok (denna Dowager Duchess är kanske den bästa skapelsen av de alla): nästan fjärdedelen av boken har gått innan liket upptäcks.

Att det är en smekmånadsbok innebär dock inte att allt är rosor och liljor, bortsett från att detektivarbete i sig inte är vad man drömmer om att göra med sin nyblivna äkta hälft: Peters samvete plågar honom svårare än någonsin efter att brottslingen hittats, och det lyckliga slutet här består snarare i att Harriet hjälper honom med det än någon sagotillvaro på Duke’s Denver.

Read Full Post »

The mystery of the blue train är en relativt tidig Poirot-deckare: detektiven har visserligen redan egentligen gått i pension, men som vanligt så hamnar han ändå mitt i ett mordfall. Här är det en ung arvtagerska som dödats, och problemet är existensen av två motiv: hennes make skulle kunna ha gjort det för att få ut arvet innan den skilsmässa hennes far var på väg att tvinga igenom faktiskt gjorde det, och en annars okänd tjuv skulle kunna ha gjort det för att komma åt de fantastiska rubiner hon nyligen fått av samme far.

Potentiella tjuvar finns det också ett par: förutom anonyma tågrånare så finns en mycket suspekt fransk kvinnotjusare som även tidigare varit inblandad i tveksamheter. Någonstans gäckar också en mystisk internationell stortjuv som man redan fått se vara ute efter juvelerna.

Just sådant, halvt konspiratoriskt material är inte direkt Christies styrka, och även resten av mysteriet är ganska blekt: det finns ett par sammanträffanden för mycket, och en speciell taktik som Poirot använder är vid det här laget så bekant att man snabbt ser igenom den (jo, det här skrevs väl före det mesta annat där jag sett den, men vad hjälper det mig?). Det är en hyfsad, men knappast briljant, historia.

Read Full Post »

Vad som är skönt med Taken at the flood är att Poirot inte dyker upp på allvar förrän efter halva boken, och då håller han sig för det mesta i bakgrunden – man får förresten vänta ganska länge innan mordet sker, för här skall etableras motiv. Det finns inte mindre än sju personer som har anledning att döda Rosaleen Cloade, nyss bliven först fru åt och sedan änka efter den rike Gordon Cloade: hon har fått alla pengar, och hans nära släktingar står där utan den säkerhet de räknat med: Jeremy och Frances Cloade som behöver dem för att täcka förluster i advokatbyrån, Lionel och Katherine har hamnat på allmänt obestånd, räntorna på Mrs Marchmonts besparingar har gröpts ut av krig och skatter, och hennes dotter Lynn och hennes fästman Rowley behöver pengar för att kunna utvidga hans jordbruk så att det bär sig. Rosaleen verkar inte ovillig att hjälpa till lite, men hennes bror David vakar som en hök.

Men det är inte Rosaleen som hittas död, utan en utomstående – och en som hörts försöka pressa pengar  av David genom att påstå sig ha kunskaper om Rosaleens första make, som rapporterats dött i Afrika. Men David tycks vara välförsedd med alibi, och snart hopar sig andra underligheter: Rosaleen hävdar att den döde definitivt inte var hennes döde make – men snart dyker ett vittne upp och säger att det faktiskt var det. Snart börjar fler människor dö.

Bäst är kanske ändå inte mysteriet, utan miljön: det finns en känsla av nyss-efter-kriget, med dyrtid, klagomål på skatter och regering – snart går det ju bara inte att leva här med alla skatter och som priserna har stigit och allt tjänstefolk är ju bara så omöjligt och vad jag skall göra med min trädgård vet jag bara inte – och hemvändare som inte riktigt vet var de passar. Eftersom man dessutom får inblick i flera av Cloades så är det mer varierat än vanligt hos Christie, och det känns nästan som en bok som man skulle kunna läsa för mer än bara mysteriet, även om det är någorlunda habilt hanterat. Slutet känns dock som man borde springa skrikandes från – det där är beteende som verkligen inte borde uppmuntras, och sannerligen inte med sådana motiveringar.

Read Full Post »

Motivet till mordförsöket (och mordet?) På Emilie Arundell tycks uppenbar: pengar. Gammal dam, mycket pengar, fattiga syskonbarn. Uppenbart? Men så går pengarna till hennes sällskapsdam istället – hon måste sett igenom mordförsöket på något sätt, och förstått att det inte var på hundens boll utan på något annat hon snavade när hon föll ner för trappan. Men så två veckor senare dog hon i ett anfall av leversjukdom, och det kunde väl inte gärna vara mord – eller?

Poirot och Hastings börjar nysta. Tänkbara mördare: Charles Arundell, moraliskt vek, hans syster Theresa, som gjort av med sina pengar på det glada livet, hennes fästman, doktor Donaldson som behöver pengar för att kunna dra igång sin forskning, doktor Tanios (grek, och således ytterst suspekt!) och hans fru Bella som behöver pengar till sina barns utbildning, samt sällskapsdamen miss Lawson, som efter ett andra testamentes upprättande var den som fick alla pengar.

Det är inte mycket Poirot har att gå på – speciellt som han fick höra om det hela ett par månader i efterhand. Att han har Hastings vid sin sida drar fram det värsta av manéren också, och även om upplösningen till slut är rätt logisk (även om man som vanligt känner sig något osäker inför psykologin) så är det kanske inte en av de främsta.

Read Full Post »

En fördel med den åldrade Hercule Poirot i The Clocks är att han håller sig undan: mestadels sitter han i sin lägenhet, och de faktiska spaningarna sköts inspektör Hardcastle och kontraspion Colin Lamb. Lamb är främst inblandad då han fick fånga in och lugna den unga hyrsekreterare som ringts till platsen, tydligen i syfte att hitta en kropp inne hos en gammal blind dam. I rummet fanns också en mängd klockor ställda på 4.13, och det hela verkar mer än lovligt underligt, även för Poirot.

Anledningen till att Lamb var på platsen var att han sökte en spionliga – utifrån en anteckning med en månskära, ett W och nummer 61 hade han sökts sig till denna »crescent«, i en vag tro att han kanske skulle hitta något. Tack och lov är denna del av historien ganska nedtonad i förhållande till detektivmysteriet, fast det är fullt möjligt att själv finna lösningen på den om man tänker lite. Man slipper i alla fall de vaga konspirationer mot drottning och fosterland som annars brukar bli resultatet när Christie skall skriva sådant.

Vad gäller huvudmysteriet så hittade jag (eller kom ihåg) halva lösningen – och om man är uppmärksam står en viktig ledtråd till andra halvan utsatt i klarspråk. Hercule Poirot missar dock inget!

Read Full Post »

I Murder in the mews får Hercule Poirot lösa fyra fall: tre mord och en stöld av hemliga papper. Det första mordet sker under Guy Fawkes-natten, och fyrverkerierna tycks ha dolt pistolskottet som dödade den unga kvinnan, som sedan placerats i en position menad att få det att se ut som hon tagit sitt liv, men som uppenbart är arrangerad. Även det andra mordfallet är maskerat som självmord: en högexcentrisk baron har tydligen skjutit sig själv i ett slutet rum, men även här tycks kroppen arrangerad fel, och psykologin är än värre: personer som anser att världen skulle stanna demförutan är knappast typerna som skjuter sig själva.

Det sista mordfallet äger rum på Rhodos, och påminner aningen om Evil under the sun; det är väl en form av förstudie, även om det ändå är en delvis annorlunda lösning. Stölden, till slut, är av viktiga hemliga papper från en ministers lantställe, och bland gästerna finns en känd agent, som han bjudit in just för att locka henne till att kunna beslå henne med spioneri.

I synnerhet den första novellen är väl utförd och originell; övriga är något mindre så men ändå solida, utan alltför otroliga lösningar (även om en av dem har lite för mycket av oplanerad släktträff över sig).

Read Full Post »

Miss Marple fungerar, till skillnad från Poirot, för det mesta bra även i det kortare formatet. Det kan bero på att jag överlag tycker bättre om henne, eller så är det bara att den typ av fall hon löser inte kräver lika mycket rekvisita. Nåväl, de sex fall hon löser i Miss Marple’s final cases (som inte bör förväxlas med Sleeping murder, som på svenska fått titeln Miss Marples sista fall) – fyra mord, en stöld, samt en jakt efter det arv en gammal man med överdrivet skämtsinne lämnat efter sig, är överlag bra – även om titeln på ett av dem mer eller mindre avslöjar vad som hänt.

Särskilt bra är »The case of the perfect maid«, där man först luras att tro att man sett precis allt som miss Marple gjort och förstått samma saker som hon, för att sedan få höra att det har man inte alls. I »Miss Marple tells a story« kan man å andra sidan om man är bara aningen uppmärksam själv se ungefär var tricken och de felaktiga antagandena kommer in, även om tillvägagångssättet inte tycks helt bergssäkert.

Samlingen avslutas sedan med två spökhistorier, vilket inte alls är vad Christie borde skriva. Den ena har ett högst otillfredsställande slut, och medan den andra är klart bättre så är det inte direkt vad man börjar läsa samlingen för.

Read Full Post »

Vem i hela friden skulle vilja döda en tandläkare? Och vem är så dum att han mördar Hercule Poirots tandläkare? Och har det faktum att han också är samhällets stöttepelare Alistair Blunts tandläkare med saken att göra? Och varför hittas senare hans patient död av en överdos bedövningsmedel?

Detta är essentiellt frågorna som söks svar på i One, two, buckle my shoe, ännu en i raden av Christie-deckare baserade på barnkammarrim (dessutom den sista i vilken man träffar inspektör Japp). Det är ett bra mysterium, även om man länge går och undrar om den inte skall förstöras av de rätt fåniga förslagen om att det hela bottnar i en stor konspiration som vill kasta England i kaos för att farliga utlänningar med vänsteråsikter skall ta över. Hercule Poirot ironiserar mycket över diverse engelska särdrag, men just denna rädsla tycks han aldrig finna värt att sucka över.

Nåväl, som sagt, det hela visar sig till slut vara en Poirot av den bättre sorten, även om en detalj i brottet lämnas helt oförklarad – hur kunde det planeras på förhand?

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »