Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Historiska romaner’ Category

Skord, huvudpersonen i Kerstin Ekmans Rövarna i Skuleskogen, är ett troll. Inte den sorten som man möter på internet och rätteligen borde kalla sportfiskare, ej heller den sorten som John Bauer avbildade. Han ser ut som en människa, kanske bara lite hårigare, och med ett finger färre på vänsternäven (vilket är hans eget fel). Men han åldras inte som andra, och från det att han först ger i människofölje på 1300-talet till det att han ger upp andan dröjer det 500 år.

På den tiden hinner han vara landstrykare, prästumgänge, mekaniker, alkemist, fältskär, fästningssatt, doktor och mesmerist. Han umgås med excellenser och lärda. Och med rövarna i Skule, skogen där han visserligen inte föddes men dit han många gånger kommer att återvända, till slut också för att dö i saknad efter sin sista älskade. Då har han sett kristendomen dra norrut, liksom knektarna, han har deltagit i trettioåriga kriget och givit upp chansen att bli medicine doktor för att befria jättar, och han har sedan länge tröttnat på att se de omkring honom åldras och dö bort.

Bra bok, fint språk, speciellt norrländskan. En del historiska gestalter dyker upp, oftast lätt omgjorda, och vanligen sådana man inte känner närmare till. Att Skord verkar bli alltmer osympatisk ju mänskligare han blir är kanske bara vad man kan vänta.

Read Full Post »

I bokhyllorna märkta »historia«, liksom i populärhistoriska tidsskrifter, tycks i alla fall en tredjedel av utrymmet vara vikt åt andra världskriget. Det finns egentligen bara ett område där detta krig dominerar mer: i alternativhistoriska romaner. Inte konstigt, egentligen, eftersom det var en tid när världshistorien stod och svajade, dessutom under lång tid och med många moment. Man behöver inte ponera vad som hänt om Hitler vunnit för att det skall bli intressant; det går att göra mycket med mindre.

Som i Hans Alfredssons Attentatet i Pålsjö skog. Sagda attentat utförs av en liten grupp män, där berättarens pappa ingår. Gruppen träffas i början för att diskutera vad man kan göra för att stå emot Tyskland. Man radikaliseras, och till slut blir planen att slå till mot en av permittenttransporterna, med dynamit och kulsprutor. Det visar sig dock  bli mer än bara ett attentat som Tyskland möjligen skulle kunna ignorera: på tåget befann sig en viss Eva Braun.

De trupper som skulle skickas till Kreta får istället vändas mot Sverige. Det tar inte lång tid, så är landet ockuperat, på samma sätt som Danmark och Norge. Judar förföljs, civilbefolkning far illa, Quislingar, rövslickare och översittare dyker upp. I de norrländska skogarna är några av de kvarvarande attentatsmännen medlemmar i en gerilla. Andra har återvänt hem när ingen lyckats lista ut att de medverkade i dådet. Någon hjälper Wallenberg smuggla judar till Island, en annan måste själv fly dit med familj. Ingen går omärkt ur kriget.

Det är kort sagt en jäkligt bra bok, där krigets djävulskap hemsöker flera personer på olika sätt. Samtidigt smyger den in vad som faktiskt hände: historien faller i stort sett in i igenkännbara mönster utanför Sverige. Ökenkriget går bättre och snabbare för de allierade när de fått behålla Kreta, och kriget tar därför slut ett halvår tidigare än annars. Likväl sker Stalingrad, Normandie, Arnheim, Ardennerna i samma ordning och med samma resultat som annars. Till slut står man där med i ett berättarnu under nittiotalet, när nynazister stövlar runt (och inte är det för att komma med någon sund EU-kritik)

Read Full Post »

Jag bör nog inte läsa fler av Georgette Heyers böcker, i synnerhet inte sådana som är satta under samma tid som Regency Buck (var hon får sina underliga titlar från förstår jag inte): inte för att de tagna en och en är särskilt dåliga, utan för att det bara blir mer och mer uppenbart att hon måste haft någon sorts checklista för saker som »måste vara med«.

Den här boken har dessutom den mycket dåliga smaken att ha en hjältinna vars egensinnighet måste tuktas av en stark man enligt mönstret att damen bedyrar alltför mycket (att deras första möte börjar med att han tror att han har rätt att kyssa henne trots protester gör inte det hela bättre). Att den »romantiska« handlingen satts samman med ett mysterium som måste genomskådas efter bara någon eftertanke hjälper den inte stort.

Huvudperson är Judit Taverner, extrem rik arvtagerska som tillsammans med sin bror Peregrin är på väg mot London för att leva loppan, trots att de blivit tillsagda av sin förmyndare att hålla sig i Yorkshire. Där gör hon liten skandal genom att själv köra häst och vagn samt använda snus (av alla fåniga saker…), samtidigt som någon tydligen fått för sig att ha ihjäl Peregrin. Hon försöker dessutom göra uppror mot sagde förmyndare, vilket varje gång slutar med att hon ser fånig ut och aldrig får någon liten poäng.

En del av  de tidigare problemen kan kanske förlåtas då detta var den första romanen satt under perioden författaren skrev. Det är också föregångaren till den mer intressanta An infamous army, i vilken ett flertal personer återkommer. Båda är resultat av noggranna forskningar, men medan dessa i den senare ledde till en med rätta beundrad skildring av slaget vid Wellington blir det här bara en lätt tråkig uppräkning av smådetaljer, liksom ett ändlöst paraderande av kungliga hertigar.

Sedan finns det naturligtvis andra problem: förutom redan nämnda otrevliga manliga huvudperson en skurk som gör skurkaktiga skurkigheter enbart för att handlingen skall gå framåt (det är tydligen inte nog att gifta sig med en arvtagerska som är rikare än Mr. Darcy, utan även hennes broders pengar skall has). Värst är dock att boken är så tråkig: här finns mycket, mycket lite av den humor som finns i andra av Heyers böcker, och som annars kan få en att överse med en del av deras problem.

Jag plockade upp den i huvudsak för att en del av personerna skulle återses; det är väl i princip den enda anledningen att läsa den för någon som inte fått för sig att läsa alla Heyers böcker som jag kan se. Och det gick rätt bra att läsa om dem några år senare utan bakgrundshistorien, så den här boken borde hamna långt ner på prioritetslistan.

Read Full Post »

Det förefaller som om Frans G. Bengtssons Röde Orm, eller, som dess engelske Michael Myers kallade den, The long ships, har fått en smärre återfödelse i den anglosaxiska världen på senare år. Gott så; bra litteratur bör spridas. Eftersom jag läst den en gång på tyska, förutom alla ungdomens genomläsningar av originalet, så kunde det kanske vara värt att se hur den tar sig i engelsk språkdräkt.

Naturligtvis är det inte lika bra som på svenska. Bara det att Bengtsson skrev sin berättelse vid exakt rätt tidpunkt för att hans språk skulle framstå som mycket konservativt snarare än arkaiskt gör det svårt att hitta rätt stilnivå. Samtidigt lyckas Meyers i alla fall, till skillnad från tyskarna, behålla ordet »piss« i Tokes replik när han kommer tillbaka från att ha gått ut tillsammans med Dyre. Men »still there are Jomsvikings living« är nog tyvärr så bra det går att få det, och översättningarna av epitet är ibland smått löjliga (de som brukar framhäva engelskans överlägsenhet utmanas härmed att åstadkomma en bra översättning av »Vidfamne«).

Ändock: trots att språket inte är detsamma, så är ändå skildringarna av kung Haralds gästabud, eller plundringståget till England, eller tinget vid Kraka sten mycket läsbara saker som likt Orm själv inte mister mycket av sin styrka med åren.

Read Full Post »

Prins Fabrizio Salina är den siste riktige adelsmannen av sitt hus: han kan själv se att hans söner alla är ovärdiga (en var det inte, men han rymde till London och blev handelsman. Så kan det gå). Hans döttrar är förvisso bättre, och fostersonen Tancredi är storslagen. Ändå: han är den siste Leoparden, vilket är såväl huset Salinas heraldiska vapen som titeln på Giuseppe Tomasi di Lampedusas roman om honom.

Don Fabrizio är vid bokens början väl inne i medelåldern. Han lever gott på sina ägor, säljer av en lite bit om det kniper, och ägnar sig åt astronomin. Hans enda syfte i livet är att undvika tråkigheter. Dessa söker dock upp honom nu, ty det är dags för Italiens enande, och Garibaldis trupper når även det sovande Sicilien. Snart måste man inte bara åse politiskt krumbuktande och allmänt stök, men den utfattige Tancredi tycks också på väg att välja att förena sig med en rik arvtagerska till ett revolutionens kreatur: en fixare och samlare, gnidig och obildad, men rik, o så rik. Fabrizio får »svälja paddan«, som han själv uttrycker det.

Det är dock egentligen en roman där mycket lite faktiskt händer: mer reaktioner på vad som händer utanför, och framåt- eller bakåtblickar. Eller för den delen filosoferande över varför Sicilien aldrig tycks förändras, alltid tycks vara långt efter resten av världen. Don Fabrizio försöker parera livets stötar, men inte mer, och inte ens detta lyckas alltid särskilt väl. Till slut molmar ju allt i mull.

Det är långsamt, vackert, insiktsfullt och ofta med en ironisk glimt – inte helt olikt de ideal som Fabrizio och Tancredi själva ville leva upp till.

Read Full Post »

Alexandre Dumas De tre musketörerna torde vara världens mest framgångsrika historiska roman. Den är av den lättare skolan, visserligen med en del tidsfärg och intriger baserade runt verkliga händelser, men med en klar tendens att tillskriva historiska personer högst personliga motiv även för storpolitiska handlingar (som till exempel Englands hot att ingripa i hugenottskrigets sista fas).

Som vanligt med klassiker är dock det man tror man vet aldrig bättre än halvsanningar: förvisso är kardinalens intriger vad de tre musketörerna och den verklige huvudpersonen d’Artagnan försöker stoppa, men de riktar sig främst mot drottningens ställning, och kardinalen bleknar snart ut som skurk jämfört med Mylady. Hon är nu böckernas främsta skapelse: de tre musketörerna glider i viss mån in i varann, d’Artagnan är hetsig och slug, men annars inte helt distinkt, och kardinalen lite väl frånvarande. Mylady, däremot, är modig, hämndlysten, illistig, förförisk och djävulsk. Hon lyckas också i sina uppsåt, på ett sätt som är närmast befriande i en värld där skurkar annars sällan får lyckas med någonting, i synnerhet inte i sista akten i vad som inte är en ren tragedi.

Ej heller är det där med »En för alla« något man matas med. Det sägs en gång, aldrig mer. Däremot talas det ofta om pistoler, och jag minns att jag när jag första gången läste boken var väldigt förvirrad av alla dessa vapen de drog omkring med, tills jag skaffade mig säkrare upplysningar om detta mynt.

Berättelsen är som sagt lite väl romantiskt lagd, i alla fall vad gäller de stora herrarna. De romanser d’Artagnan har är också något lättsinniga. Å andra sidan är äventyren och bravaderna utmärkta, liksom kamratskapen,  och när musketörerna till slut börjar framstå som mer särskiljbara trivs man förträffligt i deras sällskap.

Read Full Post »

Av en ren uppräkning av de tre komponenter som Karen Engelmann främst byggt The Stockholm Octavo på – spådomar i kort, solfjäderkonst, och en handling som kretsar kring Gustav III:s sista år, så trodde det framgå varför jag plockade upp den. De mer fantastiska komponenterna skulle knappast lockat mig, men hur vanligt är det med historiska romaner på engelska som placerats i Sverige?

Huvudperson är Emil Larsson, sekreterare vid Tullverket och korthaj, som blir spådd av fru Sparrow (ja, vissa namn är av någon anledning på engelska, medan andra är svenska. Mycket underligt), som meddelar att han måste ta hjälp av åtta personer för att han skall kunna få den kärlek och de förbindelser hon förutsett. Dessa åtta motsvaras av spelkort, och hans uppgift är att finna dem och använda dem.

Med tanke på när det hela är satt är det knappast någon överraskning att mycket av handlingen kretsar kring kungamordet, vilket delvis förtar spänningen för en svensk läsare som troligen känner till det där med maskerade på operan bättre än alla engelska läsare. Å andra sidan så är det inte kretsen kring Pechlin som man försöker hindra, utan en friherrinna Uzanne med liknande mål, men som istället för pistoler laddade med skrot planerar använda sin fantastiska förmåga att använda en solfjäder för att röja undan den förhatlige kungen.

I stort sett är det en lyckad evokation av 1790-talets Stockholm. Man kan kanske undra om hertig Karl var riktigt så förrädiskt lagd som han utmålas, men annars hittade jag inget som egentligen skar sig . Friherrinnan är kanske mer fanatisk än vad som är riktigt nyttigt, och hela boken andas rojalism på ett sätt som blir lite kvävande. Allt prat om solfjädrar blir också lite väl tekniskt, och den mysticism som finns är rätt billig. Jag vet heller inte om de figurer man möter alltid är så övertygande, och de verkar ibland stå och vela mellan realism och något mer fantastiskt.

Det är inte en dålig bok, men jag kan heller knappast skriva under på de överord som omslaget försetts med. Som sagt, det var platsen och tiden som fick mig att plocka upp den, och det var väl i stort sett de som fortsatte att hålla intresset uppe.

Read Full Post »

När man läst halva Pär Lagerkvists Bödeln undrar man fortfarande vart det skall hän: dittills har det hela bara varit en lång diskussion på något medeltida värdshus, där en grupp halvfulla städslade män diskuterar bödlar, eftersom stadens sådan också råkar sitta därinne: mycket skrock om vad man kan göra med de hängdas kvarlevor och bödelshänder, men bödeln själv har varit helt tyst och för läsaren osynlig under det att de övriga gästerna växlat mellan att tycka att bödlarna kanske inte är så farliga och att säga att de är ondskans hantlangare.

Så, scenbyte: dansklubb, tydligen 30-tal. En jazzorkester spelar (»negermusikanter«), vita personer dansar och noterar att Bödeln sitter där bland dem. En går fram och hälsar: »Hell!«. Det blir mer och mer tydligt vad de våldsälskande, rasfixerade, självförhärligande gästerna är.

Och så, ännu ett byte av perspektiv: någon försöker få igång ett samtal med Bödeln, och han ställer sig till slut upp och talar själv, om sin långa tjänst vid människans sida, hur han dödat förbrytare och profeter, folk och upprorsmän. Hur trött han är på det. Hur han efter att ha dödat en galning genom korsfästning sökt upp Gud för att befrias från sin plåga, men inte fått något svar och därför tvingats fortsätta med sin tunga syssla.

Det är egentligen bara det här sista jag har problem med; det känns som att ta en god idé för långt, och blanda in en onödig övernaturlig apparat. Bara jämförelsen mellan den skydda medeltida bödeln och den samtida uppburna hade egentligen varit nog av en poäng. Att ocskå hävda Guds död känns som överarbetning av en annars bra historia.

Read Full Post »

Att jag ens äger och har läst The last unfinished voyage of Jack Aubrey säger faktiskt en hel del om kvaliteten på serien i stort, betydligt mer än man kan ana av att bara läsa dessa ofärdiga manuskriptsidor: av bokens 150 sidor är ungefär hälften ett tryck av en renskrivning, resten en faksimil av de handskrivna sidor denna renskrivning baserades på.

Fast inte ens de renskrivna sidorna är färdiga. De har uppenbart inte putsas, annat än enstaka stycken, och det är högst troligt att de skulle utökas vidare. Det som finns är en resa till Buenos Aires från Chile, ett möte där med Sam Panda, som nu är påvlig nuntie, ankomsten av den flotta Jack skall kommendera en del av, mötet med hans kommendör, samt resultatet av brev hemifrån: familjerna Aubrey och Maturin reser ner till Sydamerika (tillsammans med Christine Wood och hennes bror), och mötet med en duellsjuk armékapten. I den handskrivna delen fortsätter handlingen ytterligare några sidor, men jag fann dem så svårläsliga att jag inte orkade fortsätta.

Det finns alltså en del trevlig att läsa; saker man verkligen unnar Jack, som hans hissande av den blå amiralsflaggan, och mötena med familjen. Även om det hela är ofullständigt och ofärdigt är det alltså ett bra ställe att ta farväl, och sedan låta dem segla ständigt vidare in i solnedgången.

Read Full Post »

Blue at the Mizzen blev den sista boken om Jack Aubrey och Stephen Maturin som Patrick O’Brian hann avsluta, även om han påbörjade en bok 21 i serien. Det är heller ingen tydlig serieavslutning, även om de båda nu äntligen kan komma iväg på sitt uppdrag till Chile: först måste dock kära gamla Surprise repareras efter att ett handelsfartyg seglat rätt in i det under en storm, och nytt manskap hittas.

Bland de som bordar finns förutom de gamla vänner som är kvar bland annat en kunglig bastard, en son till hertigen av Clarence, som dock visar sig vara en utmärkt navigatör och även annars med gott sinne för sjölivet. Tur det, för övrigt högre befäl tycks ovanligt känsligt för sjukdomar.

Efter en resa runt Kap Horn är de dock till slut framme i revolutionens Chile, fyllt med diverse juntor och konkurrerande revolutionärer, däribland en annan brittisk kapten där i ungefär samma ärende som Aubrey. Med sedvanlig aktivitet nås dock goda resultat och en tillfredsställande rapport kan skickas hem, låt vara att läget i landet för honom själv inte är vad som kan önskas.

Att det inte är tänkt som slutet på deras äventyr kan bland annat lätt ses i att änkemannen Maturin redan börjat uppvaktningen för att få en ny hustru, denna gång en som delar hans naturvetenskapliga böjelser: Christine Wood, änka efter den guvernör över Sierra Leone som hjälpte Aubrey när han sökte stoppa slavhandeln utanför Afrika. Å andra sidan är slutet sådant att det inte är alltför svårt att lämna dem båda åt sina vidare öden.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »