Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Historiska romaner’ Category

Dags för Jack Aubreys och Stephen Maturins sista insatser i striden mot Napoleon: efter The hundred days är det inte längre den lede fransmannen som gör att de far till sjöss, utan deras genom hans återkomst uppskjutna resa till Sydamerika för att understödja revolutionärerna där.

Först gäller det dock att hindra de franska revolutionärerna i Europa: det byggs skepp längs Adriatiska havets kuster, skepp som kan störa den precis återupptagna handeln och ge Napoleon råg i ryggen. Än mer allvarligt är dock rykten om en trupp legosoldater från Balkan som bara väntar på sin sold för att de skall kunna bege sig norrut och hindra de franska och österrikiska trupperna från att förena sig med de brittiska och preussiska: sold som väntas komma från en shiamuslismk härskare via Algeriet, och som Maturin och hans vän och kollega Amos Jacob måste stoppa – Maturin som dock är nybliven änkling, efter att Diana vält med sin vagn, och dessutom tagit med sig Jacks svärmor i döden.

Såväl konspirationer, jakter i Jordafrika och på Medelhavet väntar, och trots att Maturin måste sammanfatta sitt uppdrag ett par gånger mer än man som läsare behöver så är det en bra näst sista bok i serien.

Read Full Post »

Slutet på napoleonkriget, liksom Jack Aubreys karriär som kapten, närmar sig i The Yellow Admiral: frågan är vad som skall hända sen. Skall han lyckas få aktiv tjänst som amiral vid den blå skvadronen, eller hamna i den fiktiva gula, med halv lön och ingen ära? Problemet ser speciellt allvarligt ut som han dessutom lyckas stöta sig med sin nuvarande amiral sen han motsatt sig att ett stycke allmänning skulle styckas, något amiralen ifråga varit starkt för.

Dessutom tillkommer andra problem: som vanligt har han lyckats skaffa sig ekonomiska sådana, denna gång faktiskt till sjöss: av de slavhandlare han i förra boken stoppade tycks några inte varit tillåtna byten, och skadeståndet har sugit upp alla hans lösa tillgångar. Maturin har liknande problem; han har återigen förklarats som engelsk spion av den fanatiske Dutourd, denna gång i själva Spanien, och hans tillgångar där har konfiskerats. Och så ovanpå detta: Sophia har hittat komprometterande brev och vill skiljas från Jack. Sannerligen en vacker sörja.

Som vanligt är det dock till sjöss som man trivs bäst i deras sällskap, även om de denna gång mest ligger som blockad utanför Brest, i den sorgligaste vinter som skådats på länge. Napoleon tycks i alla fall skakad, och kanske väntar som sagt freden. Frågan är som sagt vad som skall hända då? Bra, men inte bland det allra bästa som O’Brian skrivit.

Read Full Post »

Georgette Heyers Friday’s child är ovanlig såtillvida att den börjar med vad som annars borde vara slutet: med giftermålet. Eller, nej: den börjar egentligen med Lord Sheringhams frieri. Fast inte till den kvinna han skall gifta sig med. Han börjar med att fria till den vackra, väluppfodstrade Miss Milborne, men när han får nej bestämmer han sig för att göra en Karl-Artur Ekenstedt och gifta sig med den första kvinna han möter. Vilket visar sig vara hans barndomsvän Hero Wantage, som alltid avgudat honom och inte tror honom kunna göra fel.

Som han inte är den mest välbetedda av unga män, och Hero aldrig uppfostrats för den fina världen, blir det dock problem: han tycks alltid få styra av något projekt hon fått för sig som inte vore korrekt, och trots att han mest gift sig för att kunna få ut sitt arv finner han bry sig mer och mer.

Även bikaraktärerna är trevliga: Sheringhams vänner är välmenande men inte alltid visa, och i synnerhet den hetsige Lord Wrotham (också ute efter Miss Milborne) har en förmåga att trassla till det för sig och sina vänner. När Sheringham till slut får nog av sin hustrus blundrande och bestämmer sig för att skicka henne till sin mor (som avskyr henne) för uppfostran måste hon dock söka deras hjälp, och de ser en chans att lära sin vän att uppskatta vad han har.

Trevligt, lite udda, och väldigt roligt.

Read Full Post »

Titeln på The commodore avslöjar hur det gått för Jack Aubrey i hans yrke: han har åter fått tillfälle att hissa bulsan och ta befäl över en eskader som, efter att ha rensat den afrikanska kusten från slavhandlare skall ta sig norrut och stoppa en konvoj med trupper och vapen på väg mot Irland. Stephen Maturin stödjer helhjärtat den förra delen av företaget, och bara aningen mer tveksamt den senare (Irland under engelsmännen är trots allt bättre än Irland under Napoleon).

Detta är dock bara den senare halvan av boken: den förra upptas av de bådas återkomst hem, Aubreys återförening med sin hustru, Maturins brist på sådan med sin – en olycka som delvis uppvägs av mötet med hans dotter, som dock till en början är helt inbunden, innan Padeen lyckas få henne att öppna sig. Nya fiender – de gamlas vänner – är dock i faggorna, och till slut måste han föra dem, och Clarissa Oakes ut ur landet för att skydda dem. Samtidigt har även Aubrey problem hemma, då han nu får känna på hur avundsjuka plågar, samtidigt som Sophie får för sig att Clarissa är hans älskarinna.

De båda har alltså en hel del att fundera över när de seglar söderut, och mer blir det: som vanligt är det trevligt att sjunka ner och läsa om livet och bekymren på ett skepp under Jack Aubreys kompetenta befäl, och man fortsätter förvånas över hur O’Brian kan fortsätta att variera sig efter sjutton böcker.

Read Full Post »

När jag plockade upp Baronessan Orczys (egentligen Emma Orczy) Röda Nejlikan (egentligen inte en nejlika, utan rödmire) trodde jag att den skulle handla mer om djärva kupper för att föra ut aristokrater ur revolutionens Frankrike, och mindre om baronessan Blakeleys försök att skydda sin bror från den franske spion som skickats till Storbritannien för att ta reda på vem som döljer sig bakom namnet.

Det hamnar visserligen till slut i ett räddningsförsök på fransk mark, men inte med de väl uttänkta planer man väntat sig utan som en reaktion på den franske skurkens fällor, och det är inte riktigt detsamma. Dessutom har man tidigare fått läsa massor om baronessans olyckliga giftermål och hur hon ångrar att hon råkat ange en adelsman som senare avrättades – och det var definitivt inte vad jag trodde jag skulle få.

Sedan är hela berättandet hopplöst åldrat: massor av tjafs om kvinnlig känslighet, och hur britter är främlingsfientliga och fransmän högdragna och liknande. Att man dessutom rätt tidigt kan se igenom Röda Nejlikans olika förklädnader gör kanske inte lika mycket, men är ändå knappast meningen – att lady Blakely inte gör det samtidigt som hon kallas den mest intelligenta kvinnan i Europa (flera gånger) gör det hela rätt löjligt.

Jämfört med Två städer är skildringen av revolutionen än enklare: här är det enbart en blodtörstig mobb som är ute efter blått blod, nästan helt utan andra bevekelsegrunder. Där Dickens skapar ett djup i sina skurkar är de här bara fanatiska mördare, visserligen nog så sluga, men helt utan sympatiska drag.

Nej, Röda Nejlikan blev ingen favorit. Möjligen gör den sig bättre om den påträffas i unga år, då man inte ser svagheterna.

Read Full Post »

Det är märkligt, men de »farliga« män som dyker upp i Georgette Heyers böcker för kvicktänkta, någorlunda snälla flickor att falla för tycks alla ha betydligt värre rykte än de förtjänar, och ha som regel att inte förföra unga oskulder eller ens göra något som skulle såra sådanas rykte. Konstigt, konstigt.

För titelpersonen i Venetia är det hennes dittills osedde granne som plötsligt behöver oroa sig – hon, och hennes lytte men intelligente bror, som genom att trilla av hästen och så räddas av Lord Damerel blir sättet för dem att lära känna varandra (efter att tidigare träffats på en skogsstig, då han tvingat sig på henne). Och visst är det rätt roligt hur de citerar Shakespeare mot varandra och förstår båda hur vansinnigt irriterande de flesta runtomkring henne är, främst hennes två friare, den solitt tråkige Edward Yardley och den halvvuxne Oswald Denny, som inget hellre vill vara än byronsk hjälte, men annars är bifigurerna överlag mer intressanta, speciellt den härsklystna svärmor till Venetias andre bror (som ligger vid ockupationsarmén i Frankrike och skickat hem henne med sin hustru), men romansen känns som något Heyer redan skrivit bättre. Och vid det här laget börjar jag tröttna på de saker som hon tydligen känner sig tvungen att ha med i varje bok (en kvinnlig huvudperson som gurglar av skratt, egenpåhittad slang, vissa platser).

Read Full Post »

För första gången har jag så mött Dickens på någorlunda lika villkor: jag är inte tio år med en troligen avkortad utgåva för ungdomar i handen som vid vårt första möte, och han är inte en okänd författare anställd för att skriva berättelser åt en illustratör, som vid det andra. Nej, med A tale of two cities är det en Dickens med full frihet och förmåga, visserligen med viss skuld till Carlyle, men  annars fullt kapabel att skriva vad han vill.

Och det är bra, mycket mycket bra: förvisso sentimentalt, ja melodramatiskt, mot slutet, men ändå välgjort. Man skulle kunna invända mot sättet nästan alla figurer till slut tycks ha mer än en roll att spela så att sammanträffandena blir lite väl många, men det är alltid väl förberett och sällan helt nödvändigt för historien, och man kan diskutera Dickens historiesyn, så sådant blir inte mer än smärre anmärkningar.

Historien börjar under den gamla regimen i Frankrike, där den åldrade doktor Manette till slut släpps ut ur Bastiljen för att återförenas med sin dotter Lucie i England, och följer deras liv i London för att till slut återvända till revolutionens och terrorns Paris: Lucies make Charles Darney har återvänt dit för att rädda en mans liv, men anklagas själv för att vara aristokrat och landsflykting.

Det är en ganska impressionistisk bild av terrorns dagar: folkmassor uppeldade av ett fåtal ledare som länge avvaktat sitt tillfälle och nu tänker ta hämnd, folkmassor vars lidande under de gamla aristokraterna var äkta och vars villkor kanske bättras materiellt men knappast moraliskt, som ena stunden ropar på blod i en domstol och nästa hyllar någon som frikänts i densamma, som mördar aristokrater likväl som de som inte upplevs som tillräckligt revolutionära, vars brist på medlidande med vad de ser som fiender inte är mindre än det som de tidigare makthavande hade med de maktlösa, bara mer riktat. Och mitt i allt detta en stackars familj som inte velat dras in i detta, som helst hade levt ut sina dagar i det stillsamma, lite självgoda, London. Bra!

Read Full Post »

Jag kan inte dra någon annan slutsats än att P.D. James inte hade den blekaste aning om vem hon skrev Death comes to Pemberley för. Det är knappast de som gillar Stolthet och fördom och är villiga att lägga lite pengar på att få sina apokryfer i inbundet format, och det är knappast de som läser hennes normala deckare (vilka jag antar är mer intressant konstruerade än det här).

Problemet med det som fortsättning är att det är väldigt lite av vad man skulle vilja se av en sådan: mer lycklig samvaro mellan makar, mindre ångest över att Wickham står anklagad för mord och vad mer han kan tänkas ställa till med. När författaren dessutom gör misslyckade försök att skriva som Austen, lägger energi på att följa egna figurer som man aldrig orkar riktigt bry sig om, och dessutom försöker ta billiga poänger genom att lägga sin egen kunskap om historien  i deras munnar, liksom kunskaper de faktiskt borde ha (orden »påminn mig« borde bannlysas ur alla romaner), är det snarare som att se två helt okända figurer som kallar sig Fitzwilliam och Elizabeth än de två protagonisterna i Austens roman.

Som deckargåta är det också tämligen poänglöst: det finns inte mycket till chans för läsaren att komma underfund med vad som hänt, och då återstår bara en serie formaliteter som mest blir tillfällen för Mr Darcy att känna sig orolig(!). Att James då introducerat en vetenskapligt intresserad doktor och en magistrat som undersökare känns då inte bara poänglöst, utan direkt falskt (och även om de hade varit den typen av lätt fåniga hjältar i deckare i historisk miljö hade det känts som misslyckat).

Nej, detta känns helt meningslöst: en dålig deckarhistoria, parad med en ointressant fortsättning, som tycks mer tillkommen för att James skall få meddela vad hon tror hänt i Stolthet och fördoms utkanter. Jag har svårt att se vad det skall vara bra för.

Read Full Post »

Om Walter Scotts Ivanhoe kan man säga mycket: om handling, om den »medeltida« världs som skapats, om de (halv)historiska gestalter som förekommer, om antisemtismen. Låt det först vara sagt att det är en njutbar berättelse, ehuru något splittrad och med ett slut som känns något futtigt.

Det var på den tiden när den gode Kung Rikard hade begett sig på stort korståg till Heliga landet. I hans frånvaro har hans förrädiske bror Prins John usurperat tronen. För att göra ont värre, så har Rikard på vägen hem tillfångatagits av hertigen av Österrike. Före honom till England kommer dock den unge riddaren Ivanhoe, som gjorts arvlös av sin far då denne vill att hans älskade skall gifta sig med en annan. Väl hemma stöter de på gamla ovänner, bland annat tempelriddaren Brian de Bois-Guilbert, och det första Ivanhoe gör är att (anonymt) besegra denne i en turnering. Anonymitet är på det hela taget vanligt: förutom Ivanhoe dyker även Svarte riddaren upp, samt en bågskytt kallad Locksley.

Det är knappast svårt att lista ut vem som döljer sig bakom de olika hjälmarna och namnen; delvis på grund av berättandet (och ett tag verkar det som Scott glömmer att han avslöjat identiteten), men också delvis då romanen fallit offer för sin egen framgång: den är en betydande komponent i myterna kring Rikard Lejonhjärta och Robin Hood. Dessa halvmyter är lustigt nog de mest historiska komponenterna i handlingen; det har trots allt troligen funnits en riktig Robin Hood någon gång, men det mesta, inklusive konflikten mellan normander och saxare, som mest luktar 1800-talsnationalism, är mer eller mindre ahistoriskt. Ibland  får man nästan känslan av Monty Python: det är häxbränningar och otäta, otäcka hus, skrock och mörker, nästan så man väntar sig få läsa hur några saxiska trälar hålla på och bökar i lera.

Någorlunda medeltida är åtminstone antisemitismen, både den handlingsinterna, där alla tycks hysa ovilja mot såväl den rike Isaac som hans vackra dotter Rebecca (även vår hjälte Ivanhoe samt Bois-Guilbert som förälskar sig i henne och med sin våldsamma kurtis driver mycket av handlingen i bokens senare del), samt den som Scott använt när han skapat Isaac, som alltid tycks ha minst en halv tanke på sin penningpung, även när han annars är fylld av tacksamhet mot Ivanhoe eller underdånighet mot makten. Rebecca är en betydligt trevligare skapelse, och hade väl om det inte vore för bokens namn kunnat ses som huvudperson, med sin helt okuvbara karaktär.

Idag skulle Ivanhoe knappast kunna skrivas, men den låter sig mycket väl läsas, för trots sina många problem så är det fortsatt spännande med stolta riddare, falska präster, godhjärtade stigmän, förrädiska kungabröder, vackra arvtagerskor och förklädda kungar.

Read Full Post »

The wine-dark sea är sista delen av den långa resan i Söderhavet vars huvudsakliga syfte varit att få Maturin till Sydamerika för att kunna starta en peruansk revolution. Dit kommer han också nu, men först efter en serie händelser: en jakt på den amerikanska kaparen Franklin vars franske befälhavares planer stäcktes i förra boken, ett vulkanutbrott, en strid med en fransk pirat. Och så Nathaniel Martins allt mer tillbakadragna beteende och minskade intresse för naturvetenskaperna som hotar att kyla av vänskapen med Maturin.

Det är återigen en bok som är lite episodisk; inte förrän halvvägs in, när Stephen är i Peru och Jack och Tom jagar längs kusten efter lovliga byten, blir det någon övergripande spänning, och även då går det snart över och förvandlas till en annan sorts historia. Det är en bra bok, men inte den allra bästa i serien.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »