Av de berättelser som utgör 13 svarta sagor om superskurkar (redaktör Jonny Berg), en efterföljare till motsvarande titel om superhjältar, lär man sig snabbt att de mer heroiska typerna om inte annat har den fördelen att man kan skriva mer varierande noveller om dem. Visst, visst, det är stor skillnad på de olika skurkarna, från de som helt gått in i rollen likt Vincent i Jens Daniel Burmans »Hajar attackerar i motljus«, till de som egentligen menade väl likt huvudpersonen i Boel Bermanns »Stormen« eller är reformerade som han i Love Kölles »Revansch«. Men ändå: en skurk har en viss roll att spela, och för att den rollen skall fungera någorlunda måste berättelsen se ut på vissa sätt.
En superhjälte går bra att skriva en enskild episod om. Det går alldeles utmärkt att bara låta den bura in veckans slödder och sedan låta den vandra oberörd vidare med underkläderna utanpå pyjamasen. För en skurk, däremot, finns inget sådant (möjligen om den snarare är en antihjälte). För en novell gäller utanpå detta att man direkt måste förstå handlingen, och om man då inte väljer att likt Oskar Källner i »Casus Belli« ha personer direkt kalkerade på kända förlagor, så behöver man också förklara var dessa personer kommer ifrån. Lägger man därtill (oavsett samlingens titel), att en historia gärna får ha en liten ljusglimt i slutet, så blir det vanligen så att skurken hamnar på en mindre skurkaktig bana (tydligast kanske i Daniel A Lagergrens »Inga jävla hjältar«, men det finns fler exempel).
Ett sätt att jobba delvis runt detta är att återanvända gamla bekanta: Oskar Källners lösning finns i någon mån i flera av novellerna, även om hans är mest effektiv och kanske mest intressant. Han har dessutom återanvänt figurer vi mötte i sagorna om superhjältar, och det är han långt ifrån ensam om: detsamma har även Anna Jakobsson Lund, Markus Sköld och Patrik Centerwall gjort.
Jag måste nästan speciellt ta upp Lova Lovéns »Inte hela världen«. Själva historien är tyvärr något skissartad, och skulle nog behövt fyllas ut lite mer: eftersom vi hamnar i huvudet på såväl ordningens väktare som den som vill kasta den över ända finns inte riktigt tid för att någon av dem skall bli mer än en skiss, och det gör att historien till slut skär sig. Det som gör att jag måste diskutera den är dock det sabotage mot Forsmark som den skildrar; vilket tyvärr blir ofrivillig komik. Befängda idéer om kärnteknik är förvisso nästan en bärande vägg i genren, men man måste nästan gå in helhjärtat för det och skriva resten av historien med överdrifter och spandex, inte som här snarare ge sken av procedurdeckare, för då blir idéer om att man kan plocka ur styrstavar ur en reaktor under drift och gömma dem, eller att det räcker med att ta bort en av dem för att den skall haverera snarare teknikskräck än en kul variant på gammal konvention.
Historierna är naturligtvis av varierande kvalitet, även om ingen riktigt står ut tydligt ur mängden; möjligen är Love Kölles »Revansch« den mest spännande: även om allegorin till en början vilar lite väl tung när huvudpersonens bakgrundshistoria berättas så är upplösningen den som tydligast ställer läsaren inför en moralisk fråga utan klara svar. Moralisk ambivalens finns hos flera historier, men i de flesta ligger den tydligt hos huvudpersonen snarare än hos läsaren. Men, visst, man skall inte klaga: det är underhållning för några timmar, och ingen har gett sken av att det skulle vara mer än så.
