Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Svenskspråkigt’ Category

I andra cykeln av Fältskärns berättelser är tiden kommen för den äldre karolinska tiden: gamle Bertelsköld är nu en ärrad krigsbuss, hård och svårmedgörlig, och speglar väl därmed någorlunda kung Karl X Gustav: något mer sträng än denne kanhända, men likväl långt från den unge riddare vi tidigare mött. Hans son Bernhard är dock av annat virke: han tycks snarast vare en inversion av den kung han främst kommer att verka under, den sparsamme, inbundne Karl XI. Möjligen har detta att göra med att konungens ring gått släkten ur händerna; Bertel frestades till mened, och fick fingret den satt på avhygget, varpå den kom till den mest osannolika varelse: en femårig dansk pojke, bortrövad från sin mot av just Bertel som bevis på att isen över Lilla bält höll.

Denne Nils Janssen skall senare utveckla sig till Bertelskölds nemesis: de krigsbyten som vunnits i krigen försvinner i reformationen, alla Bernhards planer stäcks, ruinen kommer allt närmre medan Nils Janssen blir allt mäktigare och mer oundgänglig. Detta är dock främst ämnet för den sista tredjedelen, vilket är den som verkar mest sammanhållen: den första, om gamle Bertels försök att vinna än mer ära i polska kriget är en tämligen episodisk sak, och den andra handlar främst om häxprocesser och hur Karl XI jagade älg på Åland – förvisso tidsbilder, men inte sådana som verkar tjäna den övergripande intrigen nämnvärt.

Nåväl, ringen kommer till slut åter i släktens händer, och nästa generation lär väl behöva dess skydd då stora nordiska kriget står för dörren.

Read Full Post »

Jag är inte imponerad av Julien Sorel. Huvudpersonen i Stendhals Rött och svart är en intellektuell landsortspojke som drömmer om ära och framgång. Hans främsta företräde är hans huvud, som är såväl vackert som kapabelt till halvt otroliga trick.

Till en början ser det mesta ut att gå i hans händer: han blir informator i småstadens förnämsta hem, han och husmor förälskar sig i varandra och har en affär, och när han koms på skickas han iväg till prästseminariet där han också tar sig fram. Sedan hamnar han i ett än mer förnämt hem i Paris, och så börjar ännu en kärleksaffär.

Handlingen låter sig alltså tämligen snabbt summeras: det som fyller boken är en oändlig psykologiseringsglädje, och små scener som skildrar hur hjärtana dansar runt varandra alltmer virvlande. Det är en romanstil jag inte finner stor glädje i: jag trivs inte i dessa inbilska sällskap, dessa trevande förställningar, dessa oförskämt lyckosamma förförelser per brevbok.

Sorels förakt för sin omgivning, hans karaktär byggd främst på ärelystnad, hans oförmåga att avstå från de tio fåglarna i skogen gör det inte lättare: han är så uppenbart en ung man som simmat ut på långt djupare vatten än han förstår. Det att nästan alla andra är lika överspända hjälper kanske lite grann, men i slutändan får jag konstatera att detta är ännu en av de böcker där mitt omdöme uppenbart inte stämmer med flera andras. Sådan ensamgång får väl i enlighet med bokens budskap ses som farligt: jag ber således om misskund.

Read Full Post »

Jag borde ju egentligen ägna det här utrymmet till att förklara hur Zacharias Topelius Fältskärns berättelser är en något oförskämt halvglömd svensk klassiker, en bok som efter att ha varit kanske det allra mest lästa svenska prosaverket först förvisats till pojkrummen men nu även lämnat dem och enbart finns i biblioteken hos de litteraturhistoriskt intresserade – men jag kan inte låta bli att istället spekulera om kopplingar till Tolkien. Den magiska ring som tjänar som berättelsens röda tråd tycks alltför lik den Enda för jag skall kunna göra något annat. Topelius ring skänker inte bara osårbarhet och mänsklig makt, den är dessutom en själens prövosten. Med tanke på Tolkiens förtjusning inför finska språket måste väl det ha verkat funnits en möjlighet för någon att gräva fram en faktisk koppling?

Nåväl, det är först i slutet av den första cykeln av fem som vi får lära oss mer om vad denna ring egentligen gör (mer än att den uppenbart tidigare gjort Gustav II Adolf hård mot stål). Innan dess får vi följa en ung krigsman från Österbotten, Gustav Bertila, i den svenska armén i Tyskland, och sedan på hemmaplan. Gustav är nu en ganska platt och lite tråkig huvudperson: förvisso båld i strid, men annars tämligen försagd. Som väl då finns det en utmärkt mustaschtvinnande skurk i form av jesuiten Hieronymus, som ständigt är beredd att offra trons innehåll för att dess namn skall vinna. Någon gång är hans tur väl överdrivet stor, men andra tillfällen så är hans planer sannerligen djävulska i sig själva.

Topelius pensel är väl ibland väl grov: om Hieronymus är en svart nidbild av en katolik är Gustav II Adolf en ren ljusgestalt, för god för denna värld. Gustav Bertila är överdrivet naiv, hans kamrat Lars Larsson lite för snabbkäftat levnadsglad för att snällt fogas in det schema som Topelius förbereder med en adlig och en ofrälse släkt. Å andra sidan: vem kan motstå glädjen i att se ett par högst världsliga herrar klädda i munkkåpor försöka bluffa sig fram med ett latin som endast sträcker sig till – »Pax vobiscum«?

Read Full Post »

Den franska revolutionen pågick i tio år, och kom att förändra inte bara Frankrike utan hel Europa. Amerikanerna hade förvisso gjort uppror med liknande slagord halvannat decennium tidigare, men det var ju trots allt bara en av flera brittiska kolonier, långt bort och inget den gamla världens mäktiga bekymrade sig nämnvärt över. Men att Europas starkaste stat, den mest folkrika, skulle genomgå en sådan omvandling där all gammal auktoritet i princip förkastades, halshöggs eller tvingades fly, det var något helt annat: det var födslovåndorna till det långa artonhundratalet.

Om dessa omstörtande dagar har Dick Harrison satt samman en liten skrift för Historiska medias serie »Världens dramatiska historia«; av övriga delar kan man sluta sig till att detta är en serie för sådana som annars gärna läser om historia i tidningar med glassiga omslag som skulle kunna genereras av AI. Detta skall inte tolkas som att det är något grundläggande fel med skildringen, men den blir tveklöst aningen andfådd när tio års dramatik skall kondenseras till hundrasextio sidor. Den som tidigare bara kan redogöra för revolutionen i tämligen lösryckta termer får dock här åtminstone ett minimum av sammanhang och i alla fall något av förklaringar av exempelvis varför så många var så desperat hungrande.

Jag har alltså egentligen inget jag ärligt kan klaga på: jag förväntade mig näppeligen att boken skulle kunna vara mer än en sammanfattning av det man behöver kunna för att kunna kalla sig någorlunda bildad om ämnet. Ett index hade förvisso inte suttit fel, men bokens omfång är trots allt inte större än att man troligen ändå kan hitta vad man letar efter.

Read Full Post »

I det sista häftet med misslyckanden behandlar Helena Mattsson Bostadspolitiken. Misslyckandet hon vill framhålla där är inte miljonprogrammet, utan kanske reaktionen på den, och hur politiken som en följd i dag främst tycks utformad för mer välbärgade storstadsbor och internationella investerare, istället för att försöka förse envar med ett drägligt boende.

Återigen är det mest ett skelett av ett argument som målas upp, men dess viktigaste delar är dessa: de mest avskydda miljonprogramsområdena är som de är på grund av kommersiella intressen som tryckte på för mer butiksutrymmen och mer anpassning till bilåkning, samt mindre kollektivtrafik och mindre offentliga byggnader. Sedan brännmärktes resultatet riktigt ordentligt och så var den negativa spiralen av allt sämre rykten och allt mer social utslagning igång.

Att Mattsson ogillar den moderna bostadspolitiken och dess marknadslogik är tydligt; men samtidigt kan man undra om egentligen det socialdemokratiska alternativet var så lyckat. Att nygifta skulle stå flera år i bostadskö för att kunna flytta ihop var kanske inte en mer rimlig lösning än att helt avskaffa alla byggnormer. Så hur hade egentligen en lyckad bostadspolitik sett ut?

Read Full Post »

När västfrontens kanoner upphörde sitt muller i slutet av 1918 innebar det inte fred i öst. Det sammanstörtande ryska väldet sönderslets i en oreda som knappt går att överblicka, och den arma befolkningen fick se sin värld sönderslitas av ständigt nya soldathopar. Budjonnyjs armé av kosacker var ena av dessa horder som drog fram över de östeuropeiska landskapen, lämnande olycka i spåren i Ukraina, Belarus och Polen.

Med på fälttåget in i Polen följde krigskorrespondent Isaak Babel, och han skulle senare omvandla sina upplevelser till den lilla boken Ryttararmén, en episodisk skildring av livet sett underifrån: hur de rått okomplicerade kosackerna plundrade, slogs, skändade, bråkade inbördes och tog sin långt in i Polen innan de slogs tillbaka. Det är ett landskap av fattiga bondbyar, bebodda av såväl kristna som judar. Inget tycks riktigt respekteras: det är knappast någon revolutionär glöd som driver armén framåt, och även om berättaren möjligen har sådana anfäktelser så tycks själva det faktum att han kan drabbas av sådana märka honom som någon som i sinom tid kommer ätas av revolutionen.

Livet i ryttararmén är rått, kallt, blodigt, ofta kort. Kamratskap verkar inte riktigt finnas (i alla fall inte för vår något blödige och klumpige berättare). Revolutionens ledare skulle nog försöka rättfärdiga armén som en sorglig nödvändighet. Känslan man får är att den verkliga tragedin är att soldaterna ser på revolutionärerna på ett samma sätt.

Read Full Post »

De problem som skrivs på den cartesisanska dualismens konto i inledningen av Cecilia Sjöholms korta text om Descartes och dualismen är var sig få eller små; det är i princip en provkarta av allt som åtminstone vänsterlutande personer anser vara problem i världen: kolonialism, naturförstöring, kapitalism. Att allt detta skall bero på tron att människans tänkande kan separeras helt från den kroppsliga existensen, och att denna uppdelning helt kan tillskrivas en fransk filosof med en kroppskonstitution olämplig för nordiska vintrar verkar inte helt konsekvent: om nu det inte finns något sådant som ren abstraktion så är det fascinerande att just idén att det gör det tillskrivs så många negativa följder.

Nåväl, det är inte detta som är Sjöholms huvudämne, utan hur Descartes själv tog sig an frågan om hur något som är ren tanke skulle kunna påverka något som är ren kropp. Det är naturligtvis inte enkelt att kondensera resultaten av en stor tänkares mödor till vad som väsentligen är en tidskriftsartikels längd, och jag kan inte avgöra om Sjöholm lyckats i detta, mer än att hon tydliggjort att Descartes definitivt inte ansåg att han kunde han luta sig vila på lagrarna bara för att han gett det rena förnuftet i alla fall ett resultat att alltid falla tillbaka på. Hans tankar är långt mer komplexa än så: han undersöker hur man kan karakterisera små barns tänkande, känslors uppkomst, kärleken. Sjöholm pekar också specifikt på likheter med Freuds tankar.

Oavsett så vet jag inte om textens syfte egentligen uppfylls: den starka dualismens begränsade värde kan de flesta nog inse, medan påståenden om att olika moraliskt förkastliga fenomen skall skrivas på dualismens konto knappast kan motverkas genom att hänvisa till Descartes själv var mer nyanserad eller att han också var föregångare till psykoanalysen. Sjöholms tankar är inte ointressanta, men de rör sig längs en annan axel än den föregivna.

Read Full Post »

Magnus Jacob Crusenstolpe är idag en tämligen bortglömd person, om något hågkommen som motståndare till Karl XIV Johan och författare till diverse libelliska skrifter, möjligen också som en av de första svenskar som skrev skönlitteratur för utkomstens skull. Detta har Bo Hammarlund velat ändra på med Den aristokratiske rebellen, vilket i praktiken blir ett försök att ge Crusenstolpe upprättelse och påvisa att han inte var fullt så ombytlig och hatfylld som han annars framstår i översiktverk och liknande.

Crusenstolpe är oavsett detta en utmärkt person att skildra det tidiga 1800-talets svenska politiska landskap genom: han blev vuxen ungefär vid tiden då Karl Johan tog över styret, och han dog samma år som den gamla ståndsriksdagen avskaffades. Hans i grunden liberala engagemang tycks ha varit djupt och ärligt, även om han snarare var partigängare än röstboskap. Han ansåg att en vittomfattande, om dock inte total, yttrande- och tryckfrihet var av högsta vikt, han såg tydligt behovet av en representationsreform (ehuru han som adelsman och i grunden reformistisk önskade rädda något av de gamla stånden), men han tyckte samtidigt att Norge var ett förskräckligt land, och kunde inte förstå hur andra liberaler kunde ha det som föredöme.

Politiskt visste han alltså vad moderation var, men polemiskt var han snarast gränslös: han sårade andra med infama porträtt, där han först gav en skopa beröm för att sedan med en ironisk skruv förvända betydelsen helt. Han attackerade snart allt och alla, men kunde samtidigt upprätthålla en bred vänskapskrets. I trots mot sin liberalism ledde han en tid en kungavänlig tidning, och motarbetade Hiertas liberala. Tål man inte motsägelser är han svår att uppskatta.

Huruvida Hammarlunds äreräddning är fullt förtjänt är därför också svårt att avgöra, även om den bild han tecknar inte verkar psykologiskt orimlig. Den period han skildrar framstår som levande, långt mer än en lång paus mellan 1809 års ofullständiga statsomvälvning och det sena 1800-talets långsamt begynnande demokratisering. Crusenstolpe är också som sagt en väl vald centralgestalt, så i botten finns egentligen här material för en fackbokssensation. Ack då, att Hammarlunds framställningsförmåga inte är paritet med subjektets: dispositionen är minst sagt rörig, med hänvisningar till saker som behandlas fullt senare och en hel del onödiga upprepningar. Framställningen av enskildheter är i motsats redlig och klar, fullt adekvat för ett historiskt arbete utan några större utsvävningar.

Det är således inte helt oreserverat som boken kan rekommenderas: den bärs snarare av sitt ämne än sin författare, men det är gott nog som det är.

Read Full Post »

Magnus Hulthéns bidrag till Misslyckat?, betitlat Mål i skolan, är kanske mest intressant av de jag hittills läst: idén om att skolan skall styras genom att staten sätter upp mål som eleverna skall uppnå och sedan är det upp till lärare, rektorer och huvudmän att uppnå dem verkar attraktiv, men har inte visat sig medföra den gyllene framtid som utlovades.

Nåväl, tron att alla barn skulle kunna nå upp till en nivå som är att betrakta som rimlig för att påbörja högre studier var väl knappast realistiskt till att börja med. Skolan är kanske inte det lättaste skeppet att ratta, med en mängd olika önskemål och parametrar att ta hänsyn till, och även om nu de flesta vuxna nog kan tycka att det är rimligt att barn exempelvis lär sig engelska glosor, multiplikationstabellen, och Europas huvudstäder, så tycker måhända inte barnen det, samtidigt som och förskräckande många föräldrar tycks anse att det viktigaste är att lilla älsklingen får bra betyg, inte att de är rättvisa. Lägg till ett friskolesystem, och det är inte konstigt att de där målen hela tiden behöver kompletteras och justeras, ersättas och ses över.

(Eländet med betygssystem skall vi inte tala om. Utifrån historiska data verkar det som att vi om sisådär 10 år kommer nå en singularitet då tidsintervallen de används innan de ersätts av nya blir oändligt kort).

Alltnog: Hulthén tecknar hastigt upp styrningen av folkskolan, och går sedan in på idéerna bakom nuvarande system. Mycket fina och förträffliga idéer är det, och de som framförde dem ville nog liksom andra skolpolitiker inget annat än att barn skulle få lära sig och kanske tycka det var rätt trevligt att göra det. Målet var en gång att plocka isär det alltför byråkratiska skolverket, men ack: byråkratin är ett slugt monster, och är nu tillbaka, endast under namn som »administration« och »värdegrundsarbete«. Vad som bör göras åt den saken får andra fundera på, men Hulthén tycks i alla fall vilja säga att ytterligare mål knappast kommer hjälpa.

Read Full Post »

För länge sedan, i rikedomens dagar, skrev Astrid Lindgren i Sunnanäng fyra sagor om fattiga barn i ett Sverige vi aldrig kommer tillbaka till. Ty dessa fattiga barn levde i torp och stugor, långt ut i skogen, och ville inget hellre än att få gå i skolan och kanske få leka med barkbåtar eller vakta får. I alla fall fyra av de fem barnen är själva fattiga, och det fjärde, Stina Maria på Kapela i »Tu tu tu!«, är skrämmande nära efter det att vargen rivit alla familjens får innan hon lyckas vinna hem nya från de underjordiska.

Värst har kanske det kanske titelnovellens Anna och Mattias, som blivit föräldralösa och hamnat hos den snåle bonden i Myra, där de bara får arbeta och inte får mer mat än potatis. De längtar till att några veckor få gå i skolan, som avbrott från alla de grå dagarna, men inte heller detta blir så ljust som de hoppas. Lösningen blir istället den flykt in i paradiset som Lindgren tidigare använt i Mio, min Mio och skulle återkomma till även senare med Bröderna Lejonhjärta.

Viss likhet med denna har »Junker Nils av Eka«, också den en historia om ett sjukt barn som frammanar en fantasi om en annan värld, där torparsonen istället blir en modig väpnare som befriar kungen från en lurig hertig som redan låtit slipa bödelsvärdet, och som efter en vådlig flykt själv tar kungens plats på schavotten.

Mest udda är kanske »Spelar min lind, sjunger min näktergal?«: Malin, åtta år, har hamnat på fattigstuga. Det är inte ett trevligt ställe, speciellt inte för ett barn, men Pompadullan, är, trots vissa likheter, inte någon Kommandora, och Malin lider inte främst kroppsligen, utan av brist på glädje och skönhet. En dag råkar hon få höra folksagan titeln hämtats från, och sedan vill hon inget hellre än att fattigstugans tröstlösa potatisgård skall ersättas av ett vackert träd där en fågel kan sjunga. Hon har inget lindfrö, men en ärt kanske går lika bra? Till slut måste hon dock ge upp sin egen ande för att det skall bli en riktigt spelande lind. Till skillnad från de andra sagorna, där fantasin blir en räddningplanka för barnet, blir barnet här snarast en frälsare självt.

Detta är alltså inga sagor fyllda med solsken, utan snarare sådana där ljusstrålar ibland får spela in i mörkret.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »