Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Svenskspråkigt’ Category

Tillsammans med den riktiga samlingen med alla Kalle och Hobbe-serier kom också en liten bonus: Pojken med tigern, som dels innehåller en del förklaringar och andra texter från de som jobbade med att samla in, nyöversätta, texta om, färgkorrigera och korrläsa serierna, dels ett avsnitt där svenska serietecknare bjudits in för att på olika sätt hylla Wattersons serie.

Texterna är väl den typ av extramaterial man annars förväntar sig: lite om processen, lite om speciella problem, lite om andra världskriget (män tänker nämligen understundom på annat): trevligt, men inget som inte hade kunnat skickas ut som funderingar i samband med kickstarterna för att hålla längtan stången en liten stund (och en del av det skickades också ut på det sättet). Texten om Kalles allittererande Haiku är lång för att bara behandla 17 stavelser.

Det verkliga roliga finns dock i hyllningsteckningarna: vissa låter sina egna figurer klä ut sig, andra omtolkar, någon gör något helt eget. Dennis Gustafssons och Sofia Olssons är hemska, men på helt olika sätt, Frida Malmgrens och Olov Redmalms uppsluppna, Maria Fröhlichs lugnt lyckliga. Vissa tar fasta på Kalles olika alias, andra på återkommande detaljer. Mest av alla gillar jag dock Peter Bergtings omtolkning av Kalle och Hobbe till Frodo och Sam vid Domedagsberget i Mordor: en referens yngre än serien, men en som Kalle troligen skulle ha infogat i sin fantasi om han fötts tjugo år senare. Originellt samtidigt som det är fullt troget mot pojken och hans bästa tiger.

Read Full Post »

Jag har införskaffat en samlingsvolym med några av Molières mer kända komedier: inte fullt alla de som brukar finns i litteraturhistoriska översikter, men de flesta. Den inleds av ett trevligt allmänt förord av Sven Åke Heed som på dryga trettio sidor introducerar författaren och hans liv, och kastar sig sedan rakt in i De löjliga preciöserna utan så mycket som en rollista (sådana finns dock för senare verk).

Det är inte alltid lätt läsning: scenanvisningar saknas, så ibland tycks handlingen väl dunkel. Premissen är dock att de unga fröknarna Cathos och Magdelon börjat läsa romaner och nu vill visa sig som intellektuella damer, bli uppvaktade som i kärleksromaner och diskutera konst i salonger. De förkastar därför ett par solida friare, som i sin tur på något sätt skickar sina minst lika tjänare Mascarille och La Grange på dem (om de i grunden är lika fjantiga, eller de bara spelar är något oklart) och så blir det ett långt pjoller med dålig konst och tom jargong. Mycket lustigt, mycket svåröversatt, med allusioner som knappast går att göra begripliga på en scen.

Lars Forssell har uppenbart översatt just för scenen, och en publik som knappast finns kvar: att damerna istället för franska herdinnenamn nu vill kallas Kunigunda och Pomperipossa må kanske vara hänt, likaså en del anakronistiska uttryck, men den postmodernistiska kultursidesjargong som de ibland framvisar är väl snarast mer daterad än hänvisningarna till Mademoiselle de Scudéry. Det är fortfarande ganska roligt, men jag tror inte det skulle vara fullt spelbart idag.

Read Full Post »

Min gissning är att Björn Bergs och Alf Henriksons Teckningar & vers huvudsakligen består av dagsvers den senare skrev: det är den enda ursäkt för den generella menlösheten i de olika alster som samlats här jag kan komma på.

För det är verkligen en svårbeskrivligt ointressant nivå som det handlar om: ibland verkar Henrikson bara dragit ihop en två, tre ord som rimmar och försökt snickra ihop något som i alla fall håller för en snabb påsyn men icke mycket mer, ibland har han ett ämne men drar bara fram rim på måfå, någon gång väljer han att bara hålla sig till meter: allt är såvitt jag kan se formellt korrekt, men det mesta är form utan innehåll eller ens skönhet, prosaiskt och platt.

Någon gång höjer han sig förvisso över denna nivån och når upp till vad som i andra sammanhang hade kunnat vara utfyllnad: de nummer man kan ta med utan skam, men också utan hopp att de skall fastna. Detta görs vanligen genom att det finns en tanke eller kanske en smålustig vändning, någonting som i alla fall får en att känna att det inte var ett totalt slöseri med tryckeriarbete – även om detta också verkar vara av billigaste art, med flera sidor där någonting uppenbart har gått fel så att texten är suddig och svårläst.

Bergs illustrationer är inte mycket att säga om: de är trevliga krumelurer, någon gång laveringar, lite väl plottriga ibland men med jämn kvalitet. De är det enda här jag kan ge godkänt.

Read Full Post »

Jag tror inte Bill Wattersons Kalle och Hobbe egentligen behöver introduceras. Det behöver knappast heller förklaras hur han är en av få serieskapare som haft vett att sluta innan han helt mjölkat ur sitt koncept, och att det därför är fullt rimligt att ha en komplett samling i sin bokhylla.

Apart förlag har gjort ett styvt arbete med att verkligen se till att detta är en samling man kan vara nöjd med: stora sidor på bra papper, inbundna, med läsband och hela baletten. Något otympliga att göra en kopp choklad fylld med marshmallows och bädda ner sig i sängen med, men det är priset man får betala. Omöversatta, nytextade, helt fantastiskt produktionsjobb.

Översättningen är också skickligt utförd: det är enbart en handfull gånger man verkligen känner att det inte riktigt gått att överföra något från engelskan, likaså ett par gånger då det varit ett visuellt skämt där man förstår att det behövts ingrepp för att få en stor text i snö att bli på svenska, vilket knappast är lika lyckat som i original. Med tanke på att det handlar om över 1400 sidor, och därmed väl över 3000 strippar totalt blir det dock även där ett gott betyg.

Att återknyta bekantskapen med den fantasifulle, bråkige, stökige, oansvarige men ändå charmige (på avstånd) Kalle och hans tygtiger är därför rätt igenom ett nöje som inte kan annat än rekommenderas.

Read Full Post »

För de som vill se paralleller mellan Fältskärns berättelser och Sagan om ringen är femte och avslutande cykeln en grym besvikelse: ringen uppträder endast i liten grad i berättelsen, och när allt är slut har den inte, som Ester Bertelsköld tidigare föresatt sig, kastats i elden, utan har funnit sin väg till Gustav III och hjälpt honom genomföra sin statskupp. Det finns förvisso också en passage där den sägs ha ett demoniskt inflytande, men från ett övergripande perspektiv är det hela högst otillfredsställande.

Egentligen är ju också det mesta uppbyggt för att ett explicit förkastande av ringen skall bli berättelsens höjdpunkt: Gamle Carl Victor Bertelsköld har nu fyra barn, två i sitt första gifte och två i giftet med Ester: de första är bördsstolta och rent ut sagt elaka, de två yngre mer upprätta (även om Paul i sina studentdagar är en fritänkare av en typ Topelius uppenbart ogillar, vilket bäddar för den mest svårsmälta episoden hittills). Brodern Bernhard är på väg att bli en typ i stil med farfars bror, men Ester uppger hus och hem för att på andra vägar försöka omvända honom. Det är väldigt oklart hur hon exakt tänkte gå till väga från början, även om hon till slut hittar en framkomlig väg: efter en kris kan hon vårda honom anonymt för en allvarlig skada, och råkar samtidigt komma över konungens ring. Enligt all logik skall då den omvändelse hon får till provas flera gånger, och det yttersta provet skall vara konungens ring: skall han bli den sjätte generationen att bära den eller ej? (På något sätt måste fadern fås att bära den en kortare stund, men vare därmed hur det vill).

Istället blir provet det mer beskedliga om general Pechlin skall lyckas skamma honom till att följa med och göra kontrarevolution – vilket blir extra dumt just för att kungen bär ringen, så ett sådant försök blir än mer fåfängt än det hade varit i verkligheten. Det gör att man istället för ett spännande slut på historien om ringen, med möjligheten att Bertelskölds skulle nå tronen (eller möjligen en naturlig avkomma från södra Frankrike Bernhard fått under sin beskickning som diplomat), så blir det hela en tämligen jolmig kristen moralitet som Topelius tidigare huvudsakligen varit god nog att undvika.

Till detta kan också läggas att Topelius verkar nästan helt ha övergett familjen Larsson, annat än att de får personifiera frihetstidens värsta excesser, med ett undantag i en ung riksdagsman för bondeståndet. Ej heller återser vi Vasa stad, men däremot Åbo – persongalleriet verkar helt enkelt blivit lite för stort. En besatt alkemist som säger sig levt i 140 år och som söker ringen ger i alla fall något intryck av Gollum.

Hela serien började starkt, men sedan tappade den alltmer styrfart. Här har den nästan helt förlorat den, och man känner nästan hur Topelius övergett en ursprunglig plan och istället lagt fram något annat, mindre lyckat.

Read Full Post »

Jag har tidigare inte närmare stiftat bekantskap med statsrådet, Bo Baldersons detektive minister, men när ett exemplar av Statsrådet sitter kvar föll i mina händer bestämde jag mig för att göra ändring på detta. Det namnlösa statsrådet är justitieminister, men totalt ointresserad av statskonst, utan mer glad i att själv lösa mordgåtor av ädelt märke. Denna mordgåta är här av gammal modell, komplett med ett lik i ett bibliotek, en hop misstänkta och en upplösning där samtliga dessa samlas i nämnda bibliotek för att få den skyldige utpekad

Gåtan kan till viss del verka pastisch, men är det egentligen bara i så mån som statsrådet ibland beter sig som en dåre, antingen för att han bara är det eller för att exempelvis kunna bryta sig in i en lägenhet och snoka runt. Huvudsakligen är dock de parodiska delarna väl separerade från övriga, och presenteras i form av anekdoter eller passager, där de fyra partier med regeringserfarenhet som vid mitten av sjuttiotalet fanns att tillgå samtliga smädas.

Denna satir har överlag stått sig något bättre än kan väntas, med våndor över kärnkraften eller monarkins, försvarets, penningens och statskyrkans kvarstående i det socialdemokratiska Sverige som fullt förståeliga punkter – då verkar snarast den episod där statsrådet för nöjes skull klär ut sig till shejk och på ett flygplan lyckas slita fram en större kniv och tolkas som en kapare som mer osannolik idag när ett sådant föremål omöjligen skulle kunnat komma ombord.

Historien har fått mig att såväl skratta till som att vilja sjunka genom dynan av sekundärskam, fullt delad med vår berättare, statsrådets svåger, en stillsam karl som avskyr den uppståndelse statsrådet ställer till med. Skulle mer av detta hamna i min väg skulle jag inte säga nej.

Read Full Post »

I den fjärde cykeln av Fältskärns berättelser finns inte likt i den tredje en enda klar, bakomliggande historisk händelse, inget stort krig som alla förhåller sig till på ena eller andra sättet; där finns enbart den tidiga frihetstidens partipolitik: dess idiotiska krigsäventyr sker mellan delberättelserna, och den enda egentliga frågan som hålls vid liv berättelsen igenom är om Vasa stad skall ha stapelrättigheter, vilket får sägas vara en tämligen ringa fråga att be eftervärlden att engagera sig i.

Nej, detta är mer och mer en släktsaga, och nu till slut kommer familjen Larsson fram och spelar lika viktig roll som ätten Bertelsköld. De senare representeras främst av intrigören, politikern, ränksmidaren Torsten, som stödd på ringen försöker samlar krafter för att störta greve Horn och själv ta tyglarna, samt hans brorson Viktor, som verkar vara en mestadels redbar ung man med en passion för unga Ester Larsson, dotter till familjen Larssons överhuvud, den stålryggade riksdagsmannen för vällovliga borgarståndet i Vasa Lars Larsson.

Första berättelsen handlar dock om en helt annan gren, och egentligen en annan generation: det är tiden precis efter freden slutits, och poängen verkar främst vara att skildra den nöd som då rådde, och i någon mån utmåla Fredrik I:s olämplighet som kung. Ulrika Eleonora bestås då ett bättre betyg, då hon är den som får vara den monark som tillser dygdens belöning och alltings goda slut. Senare, i del tre, bestås Adolf Fredrik en något liknande roll, måhända med större moralisk rättvisa.

Den bästa scenen är dock den när Lars Larsson är den som för första gången visar på förstånd i fråga om hur man skall behandla någon som bär på konungens ring, då han medvetet får en särdeles ovärdig, krypande, lismande bärare att begå mened, och på så sätt för en stund står som moralisk segrare, innan hans oförsonlighet till slut knäcker honom och kanske på så sätt lämnar fältet fritt för en mer försonande upplösning på den ideologiska konflikt som tidigare annonserades men inte förrän denna bok kommit någotsånär i dagen.

Read Full Post »

När min farbror gick bort hade jag fritt val av de böcker som fanns i dödsboet: inte speciellt många, men i alla fall några fanns där jag tyckte verkade intressanta. En av dem var Tore Frängsmyrs Ostindiska kompaniet, en bok som känns lite oklar i sitt syfte. Den har en relativt spatiös tryckyta, med blank papper och ofta fina bilder, men det är inte direkt ett skrytverk, i alla fall enligt dagens mått. Texten verkar väl baserad i forskning (med källhänvisningar samlade i slutet), men är inte speciellt djupgående. Det är inte så att jag direkt misstycker om något, men jag undrar ändå över vem den är riktad till.

Det är många relativt korta kapitel om diverse relaterade ämnen, som kompaniets historia (kanske rättare: kompaniernas; företaget tenderade att ombildas var femtonde år när oktrojen skulle förnyas), de naturvetenskapliga undersökningar, som gjordes, olika köpmän, kineseriets påverkan på kulturen och enskilda resor. Inget är direkt malplacerat, allt är på sitt sätt relevant, men det känns som det nog hade gått att skriva minst dubbelt så mycket utan att tömma ämnet.

Jag vet inte om jag direkt skulle rekommendera någon att idag söka upp boken: i alla fall lär den specialintresserade kunna hitta mer grundliga skildringar. För den som bara vill ha en översikt som går in på många olika aspekter men aldrig hinner få dem att bli tråkiga kan det dock fortfarande vara trevlig läsning.

Read Full Post »

Det var väl egentligen inte oväntat att konungens ring skulle gå ur familjen Bertelskölds händer i delen som handlade om stora nordiska kriget. Eller att den skulle föra över sitt beskydd på Karl XII. Det som inte riktigt är klart är hur han förlorade den, speciellt som Topelius är av den beundrande skola som vill ha honom till halvgud utan krokigheter i sin själ.

Den medlem vi huvudsakligen följer, Gustav Adolf Bertelsköld, tycks dock klara sig någorlunda utan en sådan ring: en urstark bjässe, som deltar i nästan varje större drabbning innan han till slut försvinner i de jämtländska fjällen, en karolin som kan utstå allt utom kvinnors blickar. Brodern Torsten, som egentligen skulle haft ringen, är en politiker, med alla ordets negativa bismaker oförtagna: en intrigmakare, svikare och usling.

De tre delarna ägnas i tur och ordning åt tiden fram till Poltava, försöken att försvara Finland mot övermakten, samt de sista årens allt bittrare motstånd mot det oundvikliga slutet. Man får se slagfälten i Polen och Finland, belägringar och fältslag, partigångare och vad som snarast får kallas bondeuppbåd. Det är i botten inte något vackert krig, även om Topelius ändå låter sig imponeras.

Den ohöljda beundran för Karl XII och allmogens förmåga att ständigt ställa sig upp och försöka bjuda upp till en ny omgång blir i längden något tröttande. Nationalismen är dock för det mesta någotsånär rimlig, främst byggd på stolthet över vad man själv åstadkommit. Omständigheterna kring tillkomsten gör att boken endast någon enstaka gång kan fara ut i attacker mot Ryssland och Peter den store, men alla inställningen framstår ändå som klart mer åldrad än exempelvis språket, den något enkla intrigen eller de porträtten av förvånansvärt självständiga kvinnor.

Read Full Post »

Min misstanke är att man för att verkligen uppskatta Ingmar Bergmans memoarer Laterna magica bör man egentligen vara väldigt inläst på Strindberg. Det är absolut inte så att Bergman stulit, men det verkar absolut finnas en hel drös scener där han omtolkar Strindberg (som när de båda unga pojkarna skräms upp av propaganda mot onani).

Men detta är inte bara Strindberg fast två generationer senare. Bergman har läst Freud. Bergman skriver mer associativt än kronologiskt. Bergman diskuterar sin konst. Båda tar dock chansen att skriva av sig aggressioner och irritation.

Förmodligen borde man också ha sett Bergmans filmer, om inte annat Fanny och Alexander, som är en något mer uppenbart bearbetad version av barndomsminnena (även om efterordet klargör att sanningen även här kanske är mer poetisk än bokstavlig). Om detta kan jag inte uttala mig.

Det är trots att jag aldrig egentligen intresserat mig närmare för Bergmans filmer faktiskt intressant läsning: skriva kunde han uppenbart, och även om han ibland tycks anstränga sig för att göra sig mer motbjudande, och exempelvis gör sig mer nazistisk än han nog var, så verkar det snarast som en konstig pikaresk; inte ens de vid ständiga sveken mot kvinnor (gärna när de nyligen fött hans barn) eller när han kommer till ålderns besvikelser, tryter egentligen humöret hos läsaren.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »