Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Tankar om vetenskap’ Category

Och så var en av de där få dagarna då fysik är förstasidesnyheter (nåja) här igen. I år var det tre partikelfysiker som fick dela på miljonerna. Jag skulle kunna försöka ge en populärvetenskaplig förklaring, men det skulle vara att gå över ån efter vatten, när nu nobelpriskommittén publicerar utmärkta sådana på egen hand. (En liten märklighet har smygt in: »Sedan kvantfysiken kom till är tomrummet fyllt med en sjudande soppa av partiklar som poppar upp för att omedelbart försvinna i allestädes närvarande men osynliga kvantfält«. Mig veterligen så är inte kvantfysiken något som uppstod vid en viss tidpunkt på motsvarande sätt som den elektrosvaga kraften delade sig). Därför skall endast bidra med ett par tankar om valet, och varför det känns som det var naturligt, även om det inte fanns med på Karin Bojs lista (kanske inte helt märkligt när hon tippade tre olika astronomi-kandidater): För det första så är det helt klart teoretiskt fysik, och de senaste åren har det mest varit den experimentalister som tilldelats priset. För det andra så har de säkerligen haft LHC i bakhuvudet när de nu ger priset till forskning inom samma område. Dessutom är det rätt så kul att priset ges till något som faktiskt dyker upp under min grundutbildning: trekvarkssystemet är, om långt ifrån det viktigaste, ändå sådant som man faktiskt tar upp. Även om steget mellan upptäckt och lärobok är långt, så är det kanske inte så långt som man ibland tror.

För övrigt tycks Björn Jonsson hålla med om att det var ett vettigt pris. Skönt, det vore ju inte speciellt kul om en av ledamöterna som utsett pristagarna skulle tycka att man gjort ett dåligt val.

Read Full Post »

Om approximationer

Ibland tycks folk glömma att de ekvationer som används inom vetenskap inte nödvändigtvis behöver representera allt som finns att veta. Ekvationer bär i själva verket för det mesta på en mängd förenklingar, som begränsar deras användbarhet så att den bild de ger antingen är tämligen en grov bild, eller bara är användbar för vissa av de världen som man rent matematiskt skulle kunna stoppa in där (ofta är bilden både grov och begränsad). I dag var jag på föreläsning om strålskydd, och fick ett bra exempel på sådan glömska. Strålskydd tycks inte vara speciellt komplicerat: ät inte i labbet, se till att om möjligt ha något avskärmande mellan dig och strålkällan och så vidare. Dessutom hänvisades till det faktum att stråldosen avtar med kvadraten på avståndet, vilket väl i och för sig tyckas rimligt för den som kommer ihåg Gauss lag, även om man även kan misstänka att den avtar något snabbare på grund av interaktion med molekyler i luften. I vilket fall måste en så pass avancerad utsaga naturligtvis illustreras med en formel:

Stora D är stråldosen, lilla d avståndet, och stora och lilla d med subskript noll är dosis avstånd för någon kontrollmätning. Så långt allt väl; formeln är förvisso tämligen menlös och kanske inte helt riktig – förutom interaktion med luften bortser den från att människor inte är infinitessimala areaelement –, men den tjänar som sagt som illustration för den grundläggande principen. Som synes ger den dock resultatet att man får en oändlig dos om man håller i strålkällan, vilket beror på att den strängt taget bara är giltig om man, förutom ovan nämnda förenklingar, kan betrakta strålkällan som en punkt. Detta är naturligtvis egentligen oriktigt (enskilda sönderfall kan möjligen ses som kommande från en punkt, men inte alla från en strålkälla), men så länge man står på lite längre avstånd (vilket i detta fallet innebär att avståndet är stort jämfört med hur stor källan är) är detta ändå bara en av dessa approximationer som normalt inte påverkar det man via ekvationen vill framföra: »stå så långt från strålkällan som du kan«. Problemet var bara att det här tycktes ha gått föreläsaren förbi, för ekvationen kommenterades med något i stil med »så ta för allt i världen inte i en strålkälla« (han sade egentligen något som bara påminde om detta, men minnet är kort).

Visst, en klump aktivt uran är en dålig sak att sitta och leka med. Men den kommer inte avge en oändlig dos strålning till dig om du plockar upp den – något sådant skulle i princip innebär att allt den rörde vid snabbt skulle upplösas i plasma. Och visst förstår jag att man i en föreläsningssal inte kan hålla på och påpeka allt som gör att en ekvation inte blir mer än en approximation, men om man nu prompt måste peka på det faktum att ekvationen ger oändligheten som resultat, så inte skall man väl göra det i en ton som gör gällande att detta är ett rimligt resultat?

Read Full Post »

I New York Times läser jag om ett nytt center för forskningsetik skall öppnas – och då menas inte den typ av etik som går ut på att se till den vetenskapliga integriteten, utan om det faktiskt är bra att forska på vissa saker. I artikeln diskuteras även kort aktuella frågor i ämnet: motmedel mot global uppvärmning, nanoteknik, och robotik. De etiska frågorna är kanske mest akuta angående det första av ämnena – eller så kanske de bara upplevs som det; de andra kan förvisso även de ha långtgående konskevenser men är mycket mindre uppmärksammade, något som centret tänker åtgärda. I vilket fall, storskaliga åtgärder mot växthuseffekten är det jag känner mig mest hemma på. I väldigt kort form ställs några argument mot varandra angående om det är möjligt med storskaliga tekniska lösningar (dumpa järn i södra ishavet för att öka mängden plankton, skicka upp gigantiska speglar och liknande). Diskussionen är redan starkt komprimerad, men i kortkortform gick den:

–Stora projekt är dåliga då folk kan sluta göra egna åtgärder, då de tror att en lösning är på gång
–Men om folk ser att så stora åtgärder är på gång kanske de blir rädda och gör än mer?
–Det vore oetiskt att inte forska om saken eller underlåta att meddela politiker om potentialen

Problemet med argument två och tre är att de båda representerar en risktagning: visst, folk kanske blir rädda. Vi vet inte. Men om de istället blir trygga, och det visar sig att projektet skiter sig, vad gör vi då? Trean har ungefär samma problem: om politikerna får höra att vi kan skicka upp en gigantisk spegel är dte troligen en smidigare utväg än att berätta för väljarna att sommarens bensinpriser bara var en försmak av vad som komma skall. Till detta kommer naturligtvis de andra problem artikeln diskuterar:vi har redan problem nog med att förutse hur världen reagerar på ökade koldioxidhalter – eller för den delen om det är en smart idé att importera asiatiska nyckelpigor för att käka bladlöss. Vem kan egentligen garantera att flera ton järn i ishavet bara kommer leda till det vi vill att det skall leda till?

Read Full Post »

Jag brukar normalt låta sånt jag ser på Wikipedia stanna på Wikipedia, men jag kan inte låta bli att ta upp den senaste tokstollen som kommit för att förkunna Sanningen. Till skillnad från de flesta tokstollar så handlar det den här gången inte egentligen om vare sig fysik eller evolution, även om det finns starka kopplingar till båda. Ämnet i fråga är istället en metod för att försöka skapa biologiska släkträd som går under namnet kladistik. I korthet kan sägas att det till skillnad från andra metoder föröker skapa släktträd genom att utgå från evolutionära samband och kvantitativ analys.

Detta är tydligen något som framtvingat en ohygglig olust hos en viss person, som därför har börjat redigeringskriga på både svensk- och engelskspråkiga Wikipedia i syfte att föra ut Sanningen och avslöja kladistiken som den enorma lögn den är – han har bland annat föreslagit att kritikstycket skall byta namn till »Science strikes back – falsifies cladism’s denial of it empirically«. Anledningen till att jag inte vill sätta ut personens namn, och försöker vara en aning luddig med det här, är att han tydligen utsatt en annan bloggare, som inte gjort annat än att nämna att han tänkte diskutera personens argument, för en störtflod av inlägg. Jag vill alltså helst inte dra på mig hans uppmärksamhet.

I vilket fall, vad är det som har fått honom att komma till denna insikt? Tja, han har skrivit en del stollerier på Wikipedia som jag skulle kunna citera (det finns mycket roligt att gräva i för den intresserade), men han har tydligen även lyckats få in en artikel i det linneanska sällskapets tidskrift (återigen: jag länkar inte för att jag vill verkligen inte ha hit honom. Den som är intresserad och någorlunda van vid Wikipedia torde inte ha några större problem att leta rätt på den). Det mesta i den är mer eller mindre oförståeligt för en utomstående, som mest tycker det påminner om en strid om påvens skägg, men det argument som anförs för att slutligen kunna förkasta kladistiken är faktiskt förståeligt i hela sin monumentala okunskap. Efter att medelst abstrakt nonsens ha försökt visa att kladistiken leder till att man likställer tid med rymd klämmer han till med följande:

Time equalizing space does effectively exclude any possibility for time to be relative (i.e. to vary with speed in space).

Han nöjer sig dock inte därmed:

The relativity of time instead supports our traditional notion that there is a distance between our comprehension of reality and reality itself, thereby also a notion that process and pattern are different and real, and thus also a notion that monophyletic groups and holo- and paraphyletic processes are real. The relativity of time thereby also supports empirical science’s basic assumption, that is, that things exist.

Ridå.

Read Full Post »

Dagens understreckare i SvD är intressant läsning för en fysiker. I princip handlar den om en bok som går till angrepp på den syn på vetenskapen som xkcd nyligen kommenterade, där vissa delar ses som mer grundläggande. Det är förvisso inte att rekommendera att kommentera andra åsikter när man endast tagit del av dem i form av ett referat, men jag kan inte låta bli.

Stuart A Kauffman tycks i Reinventing the Sacred: A New View of Science, Reason and Religion vara ute efter att i görligaste mån slå undan benen på reduktionism. Detta tycks göras på två sätt: för det första genom att hävda att bara för att man till exempel kan omformulera en fråga inom kemi till en fråga inom fysik så bevisar det inte någonting. Detta är förvisso sant, men visar egentligen bara att fysik och kemi överlappar.

Det andra sättet är ett försök att slå ihjäl Laplaces demon. För den som inte är bekant med just denne kan meddelas att den tänks ha kunskap om all världens partiklars läge och hastighet, varefter den kan räkna fram universums historia och framtid. Varför man besvärar sig med att gå till storms mot ett kreatur som varit dött i runt hundra år kan man fråga sig, för endast galningar lär väl idag kunna förneka att kvantfysiken gör att demonen måste operera med en sorts kunskap som vi i nuläget inte ens teoretiskt kan få tillgång till. Kauffman tycks dock vara nöjd att ha hittat ett så fint skinn att stoppa med halm, och inte stannat för att tänka efter när han vid ett senare tillfälle hävdar att kvantfysikaliska händelser gör det omöjligt att förutspå mutationer, varur han drar slutsatsen att biologi inte låter sig reduceras till fysik.

Kauffman tycks således ha blandat ihop reduktionism med determinism. Reduktionismen ställer i själva verket två frågor: »Givet detta fenomen, kan jag förklara den i termer av fysik/kemi/biologi?« och »Givet dessa naturlagar, går det att härleda hur världen ser ut på nästa plan?« (alltså »om jag vet allt om atomer, kan jag förutsäga allt om molekyler?«). Ingen av dessa är densamma som determinismens fråga »Givet att världen ser ut såhär just nu, vilket nummer vinner på lotto imorgon?«.

Read Full Post »

En av de otvetydigt positiva konsekvenserna av göticismen (förutom herrar Geijer och Tegnérs övningar i poesi) är att det intresse för allt som var gammalt och fornt den medförde gjorde att Sverige fick världens första fornminneslag och att riksantikvarieämbetet instiftades. Detta riksantikvariämbete beträddes först av Johannes Bureus, som gjorde sotra insatser inom runforskningen. Än idag lever ämbetet kvar, och har nyligen offentliggjort Fornsök, som gör att man kan söka på fornlämningar på internet. Något besviken noterar jag att den närmaste lämningen till mitt hem är en gammal milsten. Denna finns å andra sidan beskriven i rörande detalj, som vore det en verklig raritet:

Milstolpe av kalksten på stenpostament. Kalkstensplattan är 1,25 mh, 0,44 m br (NÖ-SV) och 0,10 m tj. Stenen är avslagen 0,4 m fråntoppen och hopsatt med två järnkrampor. På SÖ sidan är under enkrona och två spegelvända C (Karl XII:s namnchiffer) texten: ”1/4MIIL” Ang utförandet se skiss i nr 2! Postament av kallmuradsten, 1,5×1,5 m (NÖ-SV) och 0,2-0,3 m h. Stenarna äro 0,2-0.7 mst med plocksten i mitten. Postamentet är troligen till stor delraserat och odlingssten pålagd. Obs! Ännu en milsten i Önum sn1400 m NV om denna är beskriven under nr 7 i Skarstad sn. Stenenlutar något åt SV.

Nåväl, om det är mindre tätt just där jag kommer ifrån så är det inte alltför långt ifrån en betydligt mer fyndtät plats: Levene. Idag är det en liten sömnig småort, men under tidig medeltid var det en ort av rang, och iinte mindre än två kungar hade stamort här. Inte alltför långt bort finns även Sparlösa, med sin berömda runsten (som jag, hemmablind, aldrig varit och besett. Man tycker att man borde blivit ditsläpad med skolan någon gång, men icke).

Fast nu var det ju inte om Varaslättens historiska betydelse jag skulle skriva (det finns i sp fall en hel del att ta upp), utan om hur en del människor missbrukat riksantikvariatets vänlighet. DN rapporterar nämligen att den utnyttjas av personer med rymligt samvete för att ta reda på var på Gotland det finns gott om fornlämningar, och varefter de reser dit med metalldetektor för att gräva mynt. Suck. Jag kommer närmast att tänka på en ungdomsbok som nu ligger hemma och skräpar, som hade ungefär det temat – förutom det där med internet då. Men visst, man förstår att folk vill göra en hacka, och att det kan tyckas relativt lätt att ta en detektor och gå runt på Gotland. Ändå undrar man – kan det verkligen läna sig? Får man verkligen så mycket för de enstaka mynt som torde vara det vanligaste fyndet? En snabb titt på Tradera visar i vilket fall att enstaka romerska mynt går för max ett par hundralappar, och att de flesta ligger på ett par tior. Om det verkligen skall löna sig att gå och leta borde det nästan vara så tätt att man kan strunta i detektorn och barta gräva där man står. Märkligt.

Read Full Post »

Efter Dan Browns framgångar är det inte underligt om fler försöker kombinera thrillern med kvasi-vetenskapligt nonsens. I New York Times står således att läsa om en bok som ersatt de hemliga religiösa samfunden med en hoper Einstein-lärjungar som tydligen fått i uppdrag att bevara dennes Förenade Teori om Allt, eftersom den tydligen är Mycket Farlig, varför nu en lönnmördare har börjat ta livet av dem alla. I sällskap med en samling mer eller mindre kufiska personer (det vill säga fysiker, eller avkommor till fysiker) så måste detta naturligtvis sättas p för, varför det blir Spännande. Om det hela låter som ett misch-masch av fysik och halvsmält action, så är det förmodligen för att det är vad det är meningen att det hela skall vara.  Det är väl lovvärt att någon försöker skriva spännande och ändå hålla på fysiken, men samtidigt tycker jag det hela verkar minst sagt degraderande. Med strippklubbar med en amfetaminberoende fysikerdotter, virtual reality-simulatorer och turer i sopbilar är det knappast fysiken som kommer att stå i centrum, och då kan man nog lika gärna köra teknobabbel-varianten.

Read Full Post »

I Svenska Dagbladet fanns det för en tid sedan en understreckare om LHC (nej, inte hockeylaget, utan Stora smällaren, för att låna en översättning från DN), samt relaterade fysikaliska koncept. Hyggligt bra populärvetenskap, även om till och med jag som inte är så värst inne på just det området kunde hitta något misstag när jag idag läste den. Det var en bra idé att vänta lite med att göra detta, eftersom kommentarerna ger en fin, men ganska beklämmande, provkarta på hur man förhåller sig till vetenskapen.

Först ut är naturligtvis de som vill vrida klockan tillbaka till en tid då sanningen stod att finna i Bibeln, och som tycks vara avundsjuka på att pengar numera spenderas på tunnlar i underjorden istället för kyrkobyggnader (och förvisso är det väl en viss poäng i att Sixtinska kapellet är ett Great wonder i Civilization medan CERN inte är det). Med dessa följer olika nonsensargument (här bland annat i form av påståendet att »liv kan aldrig uppstå ur död materia genom en explosion«) .

Som svar på ovantsående personers galenskaper så träder naturligtvis deras gamla vanliga motståndare fram. Dessa tycks visa upp mer varierande grader av fanatism, allt ifrån de som fått för sig att allt som är sant är vetenskap (»bullshit som filosofi«), till de mer moderata, i det här fallet representerat av någon som förfäktar en blandform, som litar på vetenskapen men tycks tro på en gud som opererar i de tassemarker som inte karterats av vetenskaparna ännu.

I detta fall får man en bild av en person som är beläst men inte kunnig: således inleds med att hänvisa till Thomas av Aquinos fem gudsbevis, vilka väl får sägas eka rätt tomt idag. Ett av dessa bygger dock på påståendet att »inget kan skapas från intet«, varefter han prompt säger emot sig själv, när han helt korrekt hävdar att Heisenbergs osäkerhetsprincip gör att par av en partikel och dess antipartikel kan skapas.

För att runda av det hela dyker även den siste av de mer eller mindre tokiga betraktelsesätten av vetenskapen upp: en tvättäkta galning, i form av Ingvar Åstrand, från Uniphysics

Read Full Post »

Rubriksättare är med rätta ett ganska föraktat släkte: ingen tror dem, och ändå så framhärdar de med de mest fantastiska påhitt. Aftonpressens galenskaper är väl bekanta, men nu tycks eländet ha spritt sig även till SvD. Susanna Baltscheffskys artikel om svårigheten att utvärdera klimatpolitiken har begåvats med en rubrik som dundrar ut att »Klimatpolitiken har liten effekt«. I själva verket säger dock artikeln det rakt motsatta: att försöka minska utsläppen från vissa områden (som till exempel svenska värmeverk) har gett resultat. Problemet är bara att man inte vet exakt vilket styrmedel som gett det önskade resultatet: koldioxidskatt eller stöd för övergång till biobränslen.

För planetens skull är det hela ju i stort sett egalt: så länge utsläppen totalt sett minskat, och inga andra otrevliga saker börjat ske istället, så är det en bra förändring. För de av oss som har att verka i en värld som drastiskt måste minska utsläppen är det kanske mindre roligt att vara utsatt för flera styrmedel än vad som kanske är strikt nödvändigt. Fram till den tidpunkt då dessas effektivitet kartlagts finns det dock rimligen bara en sak att göra för den som tar frågan på allvar: att stämma in i de refererade forskarnas kör och be om paket av åtgärder med tydliga regleringar införs. Att ta till direkta lögner hjälper ingen.

Read Full Post »

I Finland tar man det här med språk lite mer allvarligt än i Sverige. Detta beror naturligtvis på att man är ett land med två språk, och att dessas inbördes förhållande växlat genom tiderna: när Finland som nyblivet storförstendöme under tsar Alexander I var tvunget att bygga upp en egen statsmakt, byggde man vidare på den redan existerande, relativt effektiva svenskspråkiga grunden. Efter några år började en rörelse för finskan ta form, och 1872 fanns det två partier baserade enbart på de två språken. Det fanns som vanligt nationalistiska övertoner i språkfrågan; de som förspråkade förfinskning hade delvis som motiv att fjärma sig från Sverige, och debatten var tidvis hätsk. Frågan dämpades dock alldeles före andra världskriget, och har efteråt inte varit en lika stor skiljelinje, även om Svenska folkpartiet är baserat på språkfrågor.

Med detta i bagaget är det alltså inte konstigt om språkfrågan tas på stort allvar, eller att man i Hufvudstadsbladet kan läsa en mycket intressant intervju med en språkforskare, där vad som utmålas som en darwinistisk bilden av språken som entiteter som utvecklats oberoende av varandra ifrågasätts. Gott så, men problemet är inte darwinskt utan linnéanskt, eller kanske aristoteliskt. Liksom språkgränser i artikeln utmålas som svårsatta när man studerar språk i Afrika (detta är dock att gå äver ån efter vatten; de nordiska språken är snarare dialekter) så är även biologins artgränser ganska flytande; ja, Darwin skrev själv om begreppet

I look at the term species as one arbitrarily given for the sake of convenience to a set of individuals closely resembling each other … it does not essentially differ from the term variety, which is given to less distinct and more fluxtuating forms. The term variety, again in comparison with mere individual difference, is also applied arbitrarily, and for mere convenience sake.

Den nidbild av biologin som utmålas är således inte sann; som vanligt är det en grov missuppfattning av Darwins idéer. Detta gör nu inte artikeln mindre intressant att läsa; man får i sig en del matnyttigt om xhosa- och bantuspråk, problem med stavningskontroller, och språksituationen i Sydafrika.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »