Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Uncategorized’ Category

Det var naturligtvis bara en fråga om när: hålet i min samling var lite för uppenbart för att inte en gång fyllas. Med samlingen Young avengers har jag inte bara läst Kieron Gillen och Jamie McKelvies gemensamma produktion (huvudsakligen. Det finns säkerligen någon halvobskyr liten bok kvar därute), utan också fått fler bitar av historierna om Kate Bishop och America Chavez.

Problemet är tyvärr att det inte var riktigt så bra jag hoppats på. Visst, det är ganska smart, och linjearbetet är som vanligt en otrolig grund för färgarbetet. Ibland når det hela till och med upp till deras högsta standard, som när Noh-Varr skjuter sig genom en nattklubb, eller de leker med vita rutor i en dränerad dimension, men överlag så känns det som de kanske blivit lite för hårt hållna.

Vad gäller historien, så lider den måhända orättvist av att jämföras med den långa The wicked + the divine. Det här är kanske som två album i den serien och har sju huvudroller: Kate, America och Noh-Varr, Teddy Altman (Hulkling), Billy Kaplan (Wiccan) och David Alleyne (Prodigy). Och så Loki. En Loki på väg att bli mer av en antihjälte. Med så många kan inte alla få lika uppmärksamhet, och att den jag känner bäst sedan förut är den som får absolut minst hjälper inte.

Annars är det hela sammanhållet: inga veckans monster här, utan allt hänger ihop med en intradimensionell parasit på jakt efter magiker med mer potential än förnuft; specifikt en som kan förvränga huvudet på vuxna och dra fram döda föräldrar. Naturligtvis finns det komplikationer och ett och annat frågetecken kvar, men det har lämnats med flit. Inte så bra som jag hoppats, men tillräckligt.

Read Full Post »

Den sista av de böcker om Arsène Lupin jag införskaffat, Kristallproppen, är olik de tidigare i att här är det Lupins egna tankar vi får följa. Det är egentligen inte någon fördel. Lupins uppgift bör vara den ständigt gäckande skuggan, inte som här ljuskäglan som försöker ta fatt på de viktiga papper en betydligt mer skurkaktig skurk, deputerade Dubrecq, använder till utpressning, närmast för att rättsprocessen mot en av Lupins kumpaner, tillika son till hans (Dubrecqs) gamla kärlek, skall föras hela vägen till schavotten.

Denne Dubrecq är en förvisso en högst passande skurk, med hämndlystnad, brinnande åtrå efter att kontrollera sin gamla kärlek samt snabbhet i tanken som får Lupin att framstå som lika dum och förivrad som de som tidigare jagat honom. Lägg därtill att någon tycks ha legat steget före Lupin och kunnat bryta sig in honom, och mycket av hans mystik går förlorad.

Lupin-böckerna, och denna i synnerhet, får nog ses som ett slags förstudier till senare berätttelser om gentlemannatjuvar. Liksom Sherlock Holmes vinner Lupin lite för ofta på någonting som undanhålles läsarna, men hos Holmes har mysterierna mer detaljer som gör att man känner att man ändå har någon chans. En detektiv kan dessutom tillåtas vara något steg efter, men om en person som utmålats som övermänsklig skall agera detektiv måste den inte bara lyckas att precis parera sig till seger, utan förväntas antingen tidigt inse sakernas tillstånd eller ha någon osedvanligt elegant plan. Så även om det centrala mysteriet är tämligen vackert konstruerat, så är upplägget runt omkring på en nivå som får ses som tämligen primitiv, och det hela blir därför en besvikelse.

Read Full Post »

Tiden det tog mig att läsa E. M. Forsters A passage to India var ohemult lång: inte för att boken är det, utan för att den är skriven av en engelsman och handlar om Indien. Och indier. Och hur en utflykt leder till katastrof, en katastrof man ser komma långt i förväg.

En ofrånkomlig katastrof behöver inte vara ett hinder för läsning, men när den som här kombineras med dels ohöljd rasism från vissa av romanfigurerna (vilka dock oförnekligen skildras som osympatiska), samt med lite mer sofistikerade observationer från berättaren om österlänningar, hinduer, muslimer och britter, blev det väldigt svårt att hitta läslusten.

Historien handlar om den unga fröken Quested, som åker till Indien för att gifta sig med en tjänsteman, men kommer hem från en utflykt som den unge läkaren Aziz ordnat och anklagar honom för att ha antastat henne, vilket i en rasistiskt laddad atmosfär leder till upprorsstämning: britterna sluter sina led, kastar den utpekade förövaren i fängelse, och indierna svarar. En av få som försöker se bortom ras är läraren Fielding, och resten av romanen handlar om hans och Aziz vänskap.

Det tog tid att läsa, och jag har svårt att säga om jag var orättvis. Men oavsett var det skönt att till slut kunna lägga undan den.

Read Full Post »

På ett plan var mötet mellan Sherlock Holmes och Arsène Lupin oundvikligt: Hade inte Leblanc själv skrivit om det hade säkerligen någon författat en dubbel apokryf. Samtidigt är en sådan historia svårare att hantera än Leblanc förmådde: båda förväntas ju ha en liknande roll, fast där Lupin redan från början sett till att sitta med alla trumf skall Holmes skickligt söka sig till ett läge där så är fallet, utan att ha avslöjat mer än det allra minsta för Watson. Här får Holmes istället ta på sig rollen av en olycksam förföljare som flera gånger kollras bort.

Det är inte utan att man börjar att fundera på hur en Watsonsk förklaring skulle se ut för att Holmes är såpass oskicklig (och därtill våldsbenägen) – kokain, månne? Han begår flera blundrar, och sanningen kommer han över främst genom sin förmåga att maskera och gömma sig, inte genom skarpsinne. Han är grym mot Watson, beredd att skjuta en häst för att kunna arrestera ryttaren, hotar kvinnor till livet. Det är så man önskar att han hellre vore någon slags generisk detektiv, eller kanske en tydligare genomförd parodi på Holmes.

Lupins eskapader är väl annars inte sämre än normalt, men de är inte så hemskt många att boken klarar sig helt på dem. Jag hade hoppats på mer.

Read Full Post »

Det finns tydligen någon sorts parallellvärld i Marvels univserum som väsentligen är en generisk fantasihistoria: onda skurkar, diverse olika slags intelligenta varelser, magi och så vidare (största skillnaden är väl egentligen att de där varelserna inte är utomjordingar). Efter lite bråk med ett träskmonster hamnar Champions där i Weird War One, liksom The master of the world (fortfarande ett jäkligt fånigt namn).

Den enda som riktigt verkar inse att de inte är på hemmaplan är Riri, övriga tror sig höra hemma där, med anpassningar (Riri är riddare, Miles någon slags tjuvarketyp, Ms Marvel magiker, Wasp någon slags älva och så vidare). Eftersom de inte minns vem de egentligen är hamnar de också på olika sidor i konflikten, tills det hela löses ut och alla kan åka hem till en verkligare(?) värld.

Insprängt här finns även en kort historia om skolskjutningar, vilken mest verkar vilja säga att man inte skall ge upp hoppet om att saker kan bli bättre (men är tämligen läskig innan dess), samt en solohistoria för Snowguard, som mest verkar skriven för att via upp inuitkultur och deras folktro: det är inte dåligt eller tråkigt, men det känns tämligen uppenbart att syftet främst är att läsaren skall lära sig mer om inuiter samt om Amka, som är rolig och bra men knappast kommer få en egen tidning.

Read Full Post »

Arsène Lupin påstås ibland vara urtypen för gentlemannatjuven, liksom Sherlock Holmes är det för privatdetektiven. Ingen av dem var allra först, och Lupin är kanske inte ens lika känd som rövaren i Sherwoodskogen, men nog finns det en poänger att i att typen snarast kräver en urban miljö. För att fungera som protagonist dessutom bara charm, utan någon form av moral som gör att en tjuv framstår som att föredra framför riktigt skurkaktiga spioner och rikemän, liksom träaktiga detektiver.

Spänningen i historierna i Arsène Lupin, gentlemannatjuven liknar annars de i detektivhistorierna: ett brott begås, och bara Arsène Lupin förstår hur. Skillnaden mot Holmes ligger främst i att Lupins intelligens verkat innan brottet, samt att hans förklädnader ofta är det som skall listas ut, inte en liten överraskning mitt i. Conan Doyle är på så sett en mer generös författare än Maurice Leblanc, med fler demonstrationer av Holmes intelligens genom varje äventyr.

Äventyren i sig själva är inte så tokiga, men kanske inte heller så fantastiska som de tidiga Holmesberättelserna. Någon berättelse känns också som den kanske skulle anstått till en senare samling, när Lupin blivit en mer etablerad figur, eller ett sammanhang där han inte är fullt så självklar.

Read Full Post »

Förutom de sex romaner som hennes litterära framgång bygger på finns av Jane Austen även åtskilligt annat bevarat: förutom skolövningar och brev även tre romanfragment (ehuru ett av dem av författaren försetts med en snabb avrundning), några dikter, samt en del kortare texter. Oxford World’s Classics har samlat allt detta i en enda volym, under titeln Lady Susan, The Watsons and Sanditon.

Den första av de tre fragmenten är den som i alla fall fått en avrundning: Lady Susan är ett ungdomsverk, skriven på ett brevformat som Austen nog visste själv var gammalmodigt. Huvudpersoner är en vacker, manipulativ nybliven änka på väg mot fyrtio: utan alltför mycket pengar, med en dotter hon avskyr och en önskan att hitta en karl som har pengar och är villig att bortse från äktenskapliga övertramp (eller i andra hand dum nog att inte se dem). Hon hamnar hos sin ordentliga svåger, och ställer till det i familjen. Främst användbar för att bli av med tron på Austen som en särdeles pryd person, och kanske alltmer omöjlig att färdigställa i takt med att sederna blev strängare, så framstår den ändå som relativt läslig.

The Watsons skrevs i början av karriären, när hon visserligen sålt manus till Northanger Abbey men denna sedan inte publicerats: man hinner möta de flesta medlemmar i denna fattiga familj, där en dotter återvänder hem efter att ha uppfostrats hos en farbror men där hans änka nu gift om sig. En ganska dyster historia, med besvärande omständigheter för huvudpersonen: man ser släktskapet med framför allt Förnuft och känsla, men delar skulle också bli förlagor till delar i andra verk.

Sanditon, slutligen, påbörjades men kunde inte färdigställas då sjukdomen som tog Austens liv kom emellan. Det är den märkligaste av texterna: hjältinnan är en ganska färglös observatör, utrustad med gott omdöme men helt överskuggad av de närmast Dickensartade figurerna som rör sig runt den uppåtsträvande badorten Sanditon: en entusiasisk investerare, dennes en övernitisk ungmö till syster, en snål gammal dam, en ung man som förläst sig och tror sig vara en anti-hjälte. Definitivt ett fragment man önskat kunde fått avslutas.

Slutligen finns i volymen lite verser, ingen av vilken är särskilt minnesvärd: någon tillfällighetsvers når ganska högt i genren, någon ger lite biografisk information. Två samlingar med korta omdömen över Manfield Park och Emma från huvudsakligen vänner är främst roande när ett par visar sig ha ganska säregna idéer. En kort satir i form av ett synopsis till en roman, tar negativ kritik och fogar samman till ett utkast till en roman som om det togs på allvar skulle bli ett under av befängdhet.

För den som verkligen vill ha mer än de sex avslutade romanerna är detta knappast helt acceptabelt. Det är kort, oavrundat, oputsat. Vad mer: att det är oavslutat ger snarare än starkare önskan att få till sig ytterligare. Men det är onekligen Austen som för pennan (förutom möjligtvis i ett tre tvivelaktigt attribuerade böner), och på sätt som man kanske inte alltid väntar sig.

Read Full Post »

Att köpa kokböcker är av allt att döma en rituell snarare än praktisk handling: oavsett hur många man har så lagar man ändå knappast mer varierad mat. Har man tur hittar man i en kokbok ett par tre rätter som inte passar personerna man normalt äter med, verkar rimligt goda och som inte kräver att man köper hem en bytta messmör för att använda en enda klick, så det slutar med att man tittar på mer eller mindre snyggt foto, lagar en eller två rätter, och sedan blir det åter pannkakor eller falukorv eller hämtpizza, eller vad man nu brukar äta en regnig tisdag.

Detta vet Lotta Lundgren om. Hon beskriver det väl inte exakt så i Om jag var din hemmafru, men något liknande. Hon verkar till och med i viss mån ha ansträngt sig för att jobba bort messmör. Jag kan tänka mig att laga mycket av vad hon skriver om. Likförbannat kommer jag nu ta boken, ställa den på hyllan, och fortsätta laga samma mat som jag brukar. Ritualer skall upprepas, inte ifrågasättas.

Read Full Post »

Georgette Heyer är mest känd för romantiska komedier, men The foundling är huvudsakligen komedi: huvudpersonen, Adolphus Gillespie Vernon Ware, hertig av Sale, en mycket ompysslad ung man som tidigt blev föräldralös och själv var sjuklig, blir redan tidigt förlovad utan att han knappt får ett ord med i laget. Titelns hittebarn är visserligen den mycket vackra unga Belinda, men Gilly är inte intresserad.

Hans bekymmer med henne är snarare att hålla henne från att hamna i dåligt sällskap: hon har redan utnyttjats av ett par skurkar för att få hans kusin att kompromettera sig så de kunde utpressa honom, och Gilly fick henne på halsen när han bestämde sig för att hjälpa till (mest för att slippa ifrån sina förmyndare och tjänare som annars ständigt oroar sig över honom). Förutom Belinda plockar han också upp den vilde ynglingen Tom, och sedan kommer förvecklingarna.

Gillar man Heyers humor finns här en hel del av varan, men också ett par problem: Belinda är så totalt huvudlös att det bara blir fånigt, och precis när man tänker att det mesta lugnat ner sig så kommer ännu en vända. Men hertigen är en trevlig, lite tafflig figur, hans trolovade trovärdig men ganska frånvarande och skurken fantastisk (speciellt när han åkt fast). Man kan råka ut för betydligt värre.

Read Full Post »

Den spontana tanken efter att ha avslutat Victor Hugos Ringaren i Notre Dame var »Vem tyckte att man skulle göra Disneyfilm på det här?« Det är liksom inte bara grymma detaljer som man kan skära bort likt askungens systrars hälar och tår, det är en alltigenom tämligen grym historia, om förtärande, obesvarad kärlek, medeltida grymhet, tortyr och död. För att inte tala om fördomarna mot romer och kroppsligt avvikande, vilka i sig är nog för att varna ömtåliga sinnen.

I vilket fall: ringaren Quasimodo är puckelryggad, enögd, ful och döv. Han misstros av de flesta, och även bokens berättare. Han är dock det närmsta boken kommer en hjälte, även om han till slut inte åstadkommer mycket. Centralgestalt i boken (förutom möjligen Notre Dame, som är det enda som nämns i originalets titel) är dock Esmeralda, som dansar och sjunger sig genom Paris, vacker som en dag. Hon förälskar sig i kapten Febus, en alltför enkel soldatsjäl. Förälskade i henne är Quasimodo, vars öde vi snart förstår länge varit sammantvinnat med hennes, samt den iskalle prelaten Frollo, vars tidigare älskare vetenskapen nu lämnar honom kall. Och så finns där en poet, men han verkar mer intresserad av Esmeraldas tama get. (Att säga att detta är en stor kärlekshistoria är till och med än galnare än att säga detsamma om Svindlande höjder).

Och så, bredvid det drama med mordförsök och häxanklagelser som driver handlingen mot sitt slut, så finns där det medeltida Paris, fyllt med underliga bifigurer, konst, arkitektur: Hugo hänger sig åt diverse essäer om olika aspekter av livet där i slutet av fjortonhundratalet, och även om de till viss del verkar överdrivna så ger de mer textur än den melodram han diktat fram, där de centrala personerna stöter på varandra för ofta och de mindre centrala för sällan. Hade det inte varit för den värld som frammanas hade den troligen varit utmönstrad från klassikerhyllan sedan länge.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »