Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Uncategorized’ Category

För den som vill prova på 1600-talets engelska prosa men känner att The anatomy of melancholy eller till och med On urne-burial kan vara lite mastiga att börja med är Izaak Waltons lilla The complete angler ett utmärkt smakprov: detta är en kort liten bok om spöfiske, med praktiska råd, en apologi, samt lite poesi och naturskildringar. Boken kom ut i flera utgåvor med tämligen stora skillnader; den jag fick råkade vara baserad på den första, där huvuddelen utgörs av en dialog mellan två personer, istället för tre som i de senare.

Den är också en av Amazons tryck-på-beställnings-produkter, och även om det kanske inte finns så många andra alternativ så bör man ändå titta på dem, för resultatet är uselt. Att de valt att inte ha rubriker på ny sida och därmed får en del oönskade brytningar kan man möjligen acceptera, men knappast den exceptionellt lilla teckengraden. Detta är inte någon utgåva för svagsynta.

Innehållet är dock, som sagt, trevligare: en fiskare stöter ihop med en jägare och lovar att lära honom att fiska. Detta görs mestadels i dialog under kringvandring i engelskt vårlandskap, och fiskaren redovisar var man skall fånga olika sorters fiskar, vilket bete man skall använda, var i vattendrag man skall sänka ner det, när man skall göra det, samt hur man kan laga till sin fångst. Som instruktionsbok långt ifrån vad man kan hitta idag, men kanske fortfarande ibland hjälpsamt, och mycket nöjsamt. Väl värt den lilla tid det tar att läsa.

Read Full Post »

Sjunde volymen Rat Queens, The once and future king, har en ny författare, Ryan Ferrier. Man skulle kunna tro att han skulle vilja börja lite mjukt, men med tanke på var förra samlingen slutade, med Violet gift och Dee uppstigen till gudomlighet, så får man väl erkänna att det inte är riktigt möjligt att bara fortsätta som förut.

Först av allt får vi dock ett kort äventyr, med Violet men utan nykomlingen Maddie, då de hamnar i ett träsk för att ta hämnd på en pärsschimpans som dödat enhörningar. Eftersom detta är Rat Queens slutar det i blodigt våld och underligheter.

I huvudhandlingen får vi istället se dem försöka ta hand om en invasion av ett annat kungadöme, medan Betty försöker sluta dricka, Hannah är sur på Dee som inte vill använda gudskrafterna, och Branca patroniserar Maddie. Inget är riktigt som det ska, och de fungerar inte som ett lag längre. Eftersom de är hjältarna lyckas de till slut någorlunda hantera sin skit, och gör sig redo för en ny omgång ultravåld. Och så dyker den mest irriterande skurken upp: irriterande för att den har i princip obegränsad makt och egentligen bara vill förolämpa dem för dåliga beslut utan att på något sätt förklara vad som skulle varit bättre.

Alltså: ganska tunga ämnen, och med ganska lite av de knasiga bitarna att balansera med. Blodbaden är kvar, dock.

Read Full Post »

Ben Jonsons sista stora pjäs, Bartholomew Fair, är lite udda i att det som håller samman den och gett den dess namn inte är en person, utan en marknadsdag: denna marknad framställs som en dag då diverse skojare på olika sätt försöker lura av rika dumbommar pengar och ägodelar, få ärbara kvinnor att hoppa i säng med okända män, samt sälja biljetter och förtäring till överpris. Inget är nytt under solen.

Att den störste dumbommen Cokes åtföljs av en förmyndare är kanske inte lika sannolikt idag, och att utmåla puritaner som hycklande frasmakare skulle knappast kännas aktuellt, men det skulle inte krävas så hemskt mycket för att få omvandla det till något som är det. Dryckeslekar som går ut på att motsäga de andra skulle nog också fungera. Det som vore ett problem är snarast den dockteater som dyker upp mot slutet: inte bara är mediet tämligen hopplöst, den parodi på klassiska berättelser som spelas upp skulle knappast förstås. En domare som klär ut sig för att avslöja korruption är kanske inte riktigt lika aktuell, men idén och myten finns kvar, kanske till och med i tillräcklig mån för att som här kunna drivas med.

Det finns inte någon central handling, knappt ens en central moralitet: när allt är över verkar ingen ha egentligen lärt sig mycket, mer än kanske något om att inte döma andra: även när det faktiskt verkar befogat ser Jonson till att ta bort all moralisk auktoritet.

Read Full Post »

I Epicene har Ben Jonsson valt att skriva en komedi med ett mycket blekt lyckligt slut: istället för giftermål är det åstundade en annulering av ett äktenskap. Äktenskapet som skall lösas upp är titelkaraktärens med herr Morose, en man som är i besittning av en god förmögenhet och en stor aversion mot oljud. Hans nevö Dauphine Eugenie ser fram emot arvet, men Morose vill hellre försöka hindra det genom att hitta en kvinna som kan hålla mun och förse honom med en ättling (ett något udda val för någon som önskar lugn och ro, men nåja). Den Morose fäster sig vid är Epicene, föga anande att hon är i maskopi med Dauphine och inte alls kommer visa sig vara så stilla och timid som önskat.

För att göra saker mer roliga på vägen mot upplösningen förekommer även ett par uppblåsta riddare, tre löjliga preciöser, en toffelhjälte, förvecklingar, latinsksprutande barberare och en ständigt rått skrattande trio bestående av Dauphine samt dennes vänner Clerimont och Truewit, som är de som ständigt rör kring i grytan och har roligt åt hur fåniga de andra är. Enda anledningen till att man inte tröttnar på dem är att farsen håller god fart och att de faktiskt nöjer sig med privat förnedring, inte publik. Förutom att retas med övriga är de ute efter att störa Morose ro, och lyckas ganska väl med det.

Slutet är överraskande, men sista akten är så fylld av juristlatin att man nästan storknar innan man hinner dit.

Read Full Post »

År 1674 blev Samuel Columbus med Odae Sveticae den första svensk att ge ut en ren poesisamling i tryck. Stiernhielm hade tidigare publicerat poesi som en del av en samling som även innehöll annat, och Skogekär Bergbos alster var troligen äldre men trycktes inte förrän efteråt. Dessa svenska oden var tämligen representativ barockpoesi, med teman på typen att allt är förgänglighet och tomhet, Guds godhet är oändlig, och att ta vara på nuet för snart är det över.

Om något påminner de om psalmer, och en av dikterna har också omarbetats till sådan. Takten är god, rimmen klara, tanken enkel och enhetlig, begripligheten hög: det finns några allusioner, men inte fler än att den ymniga notapparaten i Nirstedts utgåva hanterar dem. Denna notapparat sysselsätter sig annars huvudsakligen med ordförklaringar, vilka blir många när ortografin är i stort sett orörd, med endast några tryckfel rättade. Inte bara stavning utan även snedstreck för kommatering är orörd.

Tidstypiskt, ganska kort, lätt att följa: närmast gjort för skolundervisning. Och varför inte: mängden svensk litteratur från 1600-talet som kan läsas och uppskattas är tämligen liten, och även om Columbus bidrag till volymen är beskedlig så försvarar den mycket väl sin plats.

Read Full Post »

Ulf Ellervik fortsätter skriva populärvetenskap om kemi: i Förgiftad handlar det om skärningspunkten mellan farlig kemi och farlig politik, om olika försök att förgifta för stater misshagliga personer.

»Stater« betyder i fyra av de sju presenterade fallen Sovjetunionen eller Ryssland. I ett fall var det Saddam Husseins Irak, i ett Israel och i ett USA som doppade fingrarna i giftburkarna. Målen var dissidenter, presidentkandidater, presidenter, Hamasledare, avhoppare.  De gift som används var dioxin, fentanyl, novichok, tallium, polonium, ricin och botoliniumtoxin, administrerat via cigarrer, i maten, i te (två gånger), i örat, på ryggen och på dörrhandtag.

Av de sju exempel som får tjäna som ingång till utläggningarna, så var det bara ett som slutade med den förgiftades död (även om ytterligare några exempel ges där attentaten lyckats). Giftmord verkar faktiskt inte så praktiskt, i alla fall om det man vill uppnå är att orsaka död, och komma undan utan misstanke. Å andra sidan kan man ju tänka sig att det faktiskt sker en del giftmord lite dåd och då, men att det i dessa fungerar prickfritt. Å tredje sidan kan man ju fråga sig varför man i så fall ens skulle försöka med de mindre verksamma preparaten.

Det är väl ingen speciellt djup bok, men den är underhållande nog och betydligt mindre sensationslysten än den skulle kunna vara.

Read Full Post »

Erik Axel Karlfeldts rykte har dalat väsentligt. I samtiden vann han rykte och berömmelse genom att framgångsrikt ikläda sig rollen som ämbetsmannaskalden, den som levde ett i stort sett borgerligt liv (med vissa klädsamt bohemiska drag), och då och då framträdde som högtidstalare. Hans diktarmanér var nittiotalisternas, och han höll fast vid den enkla grundtonen och den allmänt tillbakablickande konservatismen. Han var visserligen en av de akademiledamöter som gjorde att församlingen åter kunde anses innehålla åtminstone några av tidens främsta, men skillnaden mot företrädaren Wirsén kan främst ha varit att Karlfeldt inte så aktivt torgförde sina åldrade ideal.

Staffan Bergsten vill i Karlfeldt: dikt och liv ge honom upprättning. Undertiteln säger en hel del: detta är en bok som förenar litteraturkritisk undersökning med biografi, i den ordningen. Karlfeldt framställs som ypperligt skicklig inom sina självvalda begränsningar. Hans förmåga att frammana klanger, följa metrik och undvika strider med syntax framstår som ypperlig, kanske endast jämförbar med mentorn Frödings. Idag värderas sådant lägre, men möjligheten att lära sig njuta av det är inte stängd.

Mer biografiskt ägnas mest uppmärksamhet åt två drag i Karlfeldts liv: erotiken, och strävan efter säkrad status. I gymnasieåren hamnade fadern i ekonomisk knipa, förfalskade växlar, och därefter var Karlfeldt tvungen att som informator och lärare hanka sig fram tills han kunde ta examen och få ett arbete som säkrade honom ekonomiskt och socialt men tillät honom att dikta. Denna strävan hindrades dock ett par gånger av den köttets lust som gjorde att han fick svårt att behålla lärarbefattningar – en lärare vid samskolor kunde inte ha dambesök på rummet, och att kurtisera rektors hustru är inte karriärbefrämjande.

Just denna lust är ett av de framträdande dragen i diktningen. Den formella fulländningen har också nämnts. Ett tredje element, och kanske det som idag har lättast att nå en publik, är naturskildringen. I Karlfeldts dikter är det sensommarnatt, höstbrand, savning i vårtid; det uppträder formliga ängar med allehanda blomster. Hans botaniska lärdom var stor, hans förmåga att omsätta den på vers knappast mindre.

Bergstens biografi har stora förtjänster, inte minst dess försök att förklara och framhålla Karlfeldts diktning, utan att rygga för hans personliga misslyckanden (det var först efter en hel del försök i andra riktningar han gifte sig med sina barns moder). De biografiska bitarna är delvis skissartade: Karlfeldt höll sina kort nära till bröstet, och brevväxlingen ger inte alltid tillräckliga ledtrådar. Karlfeldts nobelpris ter sig i efterhand något överdrivet, men här förstår man bättre. Det handlade i alla fall inte om ekonomi, som skvallret påstår, utan snarare om en hyllning till en man som var den främste och kanske siste i en tradition.

Read Full Post »

Historier om tidsresor (bakåt i tiden) är ett elände. Om de kan leda till att världen påverkas omöjliggör de vidare berättande, för tidsresor gör att att ingenting någonsin kan ses som annat än provisorium, möjligt att ändra på med en ny tripp. Om de inte kan leda till påverkan är de mest paradoxer, och i sig tämligen poänglösa.

Historier där tiden går olika fort, däremot? Inga problem där. Och att någon åldras baklänges eller extra fort? Fullt kontrollerbart. Detta är vad som drabbar Lumberjanes i Time after crime: Molly vill så gärna att sommaren skall vara så länge som möjligt, så hon låter sig luras av en mystisk röst i skogen, och snart händer saker: träd växer supersnabbt, bubblor med konstiga effekter flyger omkring, och en stenjätte går omkring i lägret utan att se sig för.

Intressant premiss, en hel del återseenden, fler glimtar in i mysterier och ännu olösta personliga motsättningar. Lumberjanes fortsätter leverera.

Read Full Post »

Att läsa Ibsen bjuder på överraskningar. Min syn på Ett dockhem är fortfarande färgad av en seg TV-teater vi tvingades se i gymnasiet, och det var ungefär vad han stod för även i övrigt. Borgerliga norska artonhundratalshem, torrt snus i gyllene dosor, välgörande utrensning av garderober fyllda med lik. Så Vildanden – en pjäs som verkar gå på tvärs med allt detta.

Fotograf Hjalmar Ekdal bor kringskuret tillsammans med sin fru Gina, som är den som verkligen sköter allt praktiskt, dottern och ögonstenen Hedvig, samt farfar, före detta löjtnant och skogsmästare, numer försupen och hånad efter en skandal. En dag kommer barndomsvännen Gregers Werle tillbaka till staden, hemkallad av fadern, grosshandlaren och Ekdal den äldres före detta kompanjon. Gregers bestämmer sig för att det Ekdals behöver är någon som rör i gamla affärer som sedan länge fått sjunka ned i dyn.

Gregers motpol är cynikern doktor Relling, som hellre matar människorna med en lögn som gör att de kan hanka sig fram än en sanning som de inte klarar av. För att stå ut med sådant kan man inte vara en drömmare som Ekdal och den yngre Werle, utan en mer robust typ som grosshandlaren, som tar vad han behagar, och sedan beredvilligt betalar.

Det hela får ett något emblem i form av en av grosshandlaren skadeskjuten vildand, som får bo hos Ekdals, alltmer tam, totalt oskälig. Är sanningen förlösningen, eller förbannelsen?

Read Full Post »

Det var väl oundvikligt att Squirrel girl skulle behöva konfrontera mullvadsmannen, härskare över underjorden. Mindre väntat är kanske att historien, som utgör huvuddelen av I kissed a squirrel and I liked it, också handlar om kärlek. Doreen vill ha det, och provar nätdejting. Både som sig själv och som Squirrel girl. Inget av försöken blir lyckat: antingen råkar hon ut för personer som ogillar ekorrar, eller så är det något annat. Minst dålig är nog försöket med en jättelik robot byggd för att döda mutanter(!), konstigast det med en kille som tror superhjältar är en konspiration.

Men då dyker nämnda mullvadsman upp, arg för att Squirrel girl ovetande fått Kraven att gå till storms mot underjorden (efter ett underbart montage i sen 1800-talsstil), men när hon som vanligt försöker använda vänlighet så misstolkas det, och nu börjar han istället göra allt för att fånga hennes intresse.

Förutom försöken att nå en lösning som kan bli mer hållbar än »sparka mullvaden i baken så hårt att han flyger till månen« (är det förresten mer eller mindre våldsamt än att hysta upp honom i luften, och hävda att man inte slagit honom utan att det kommer vara han själv eller gravitationen som gör det? Diskutera.) dyker det även upp en man gjord helt av bin, som omhändertas i ett välj-ditt-eget-äventyr (vilket fungerar lite sådär i serieformat), samt en mardröm som frammanar olika skurkar som besegras med programmeringskunskaper (inte riktigt så konstigt som det låter).

Fortsatt roligt, fortsatt fullt med konstiga referenser och idéer (det sista äventyret tycks snarast vara ett sätt att landa i en helsidespastisch på hårdrockskonst). Fantastiskt.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »