I gårdagens DN publicerades tydligen ett manifest för 10-talet av en grupp »unga« (alltså 35-45 år) författare jag aldrig hört talas om om hur de tänker skriva de närmsta tio åren. Egentligen förstår jag inte varför man riktigt skall bry sig, men att döma av innehållet så lär det bli ungefär som alltid när det gäller manifest: de är roligare att skriva än att följa. Visserligen har de varit smarta nog att främst lova att inte göra vissa saker och att göra allmänt snömos, men det är ändå intressant hur vilse man kan gå när man retat upp sig på deckare och berättelser som utgår från verkliga händelser. Låt oss ta ett par exempel:
3. Skönlitteraturen ska inte självsvåldigt exploatera försvarslösa människors livshistorier. Vi lovar att låta Elis Schröderheim, Hinke Bergegren, drottning Hedvig Eleonora, Erik Gustaf Geijer, Maria Christina Kiellström och alla andra döda få vila i frid.
6. Den svenska romanen bör inte gå att förväxla med ståuppkomik. Att berätta väl är
en oerhört mycket större konstnärlig utmaning än att skriva ordvitsar. Vi förbinder oss härmed att aldrig belasta våra texter med en endaste fyndigt charmerande språklek.
Det är ju tur att inte Shakespeare skrev skönlitteratur utan dramer, annars hade de väl haft en del att invända mot honom. Men å andra sidan vet vi ju vilka de vill lyfta fram som exempel. Därför blir det lite märkligt det där med att låta de döda vila i frid och lyfta fram Lagerkvist, eller för den delen att skriva
5. Skönlitteraturen är en helt annan uttrycksform än självbiografin. Vi lovar att aldrig publicera våra egna eller andras dagböcker.
efter att ha hyllat Lagerlöf som faktiskt publicerat sin egen dagbok, eller Johnson som skrev skrev inte mindre än tre mer eller mindre själbiografiska sviter. Eller Moberg och Martinson, som också utgick från sig själva. Eller Strindberg, som de dock inte nämner. Eller Hemingway. Eller Remarque. Eller, på tal om Strindberg:
7. Skönlitteraturen är en helt annan uttrycksform än journalistiken. Vi lovar att aldrig förse en illa förklädd debattbok med underrubriken ”Roman”.
Sen kan vi ju ta
8. Den svenska romanen ska inte i spekulativt syfte ägna sig åt sensationsmakeri kring eller attacker på faktiska, namngivna personer. Vi lovar att aldrig skriva en roman om diplomaten Jan Eliasson eller om de anställda på Expressens respektive Sydsvenskans kulturredaktion.
De har ju även hyllat Söderberg, kanske de borde försökt läsa honom också? Visst, Den allvarsamma leken handlar inte om personerna på den tidiga SvD, men ändå. Dessutom undrar jag om det ändå inte är mer ärligt att faktiskt namnge de personer man attackerar än att skriva saker som
Vi lovar att aldrig förpacka våra osorterade texter i en pappkartong eller skriva en roman som bara består av en etthundra sidor lång mening.
Fast en gång verkar de leva som de lär:
Vi lovar att aldrig stänga in oss på institutioner, tidskriftsredaktioner, skrivarskolor eller akademier och därinne bittert muttra åt att ständigt nya kriminalförfattare får pryda omslaget till höstkatalogen från Svensk Bokhandel.
Nej, för det gör de ju i DN. Undrar om det ändå inte vore klädsammare att göra bakom stängda dörrar?
Som avslutning skriver de
Den skönlitterära prosans obegränsade potential gör den till en unik konstform.
Ganska synd då att begränsa den på förhand, inte sant?
Read Full Post »
