Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Uncategorized’ Category

Det vore lätt att framhålla Oscar Wildes The picture of Dorian Gray som ännu ett exempel på hur stil förblindar; hur något som i grund och botten visar hur illa det till slut går för syndaren hålls för omoraliskt bara för att det innan gått väl, och dessutom varit underhållande. Men ändå, om man nu skall döma konst efter moraliska principer (något som speglingen av Wildes publika gestalt, paradoxernas furste Henry Wootton, har en del att säga om), så bör rimligen de som var gällande vid skapandet vägas in, och då blir resultatet något annorlunda. För även om den själens försumpning som Dorian Gray genomgår, och som återspeglas i hans porträtt medan han själv framstår som en oförstörd yngling, är i någorlunda enighet med kristen moral, så är hånet av möjligheten till ånger inte det.

Historien bör annars inte återberättas närmare än som gjorts ovan; den är någorlunda välkänd men dess vändningar inte vad som bär boken framåt: det gör istället Grays utveckling och Woottons frasmakeri (förutom när Wilde börjar gå in på ohyggligt långtråkiga detaljer om Grays diverse materiella intressen): I stort kan det sägas vara en kompetent ihopsatt skräckhistoria av en dekandent, fast med vidunderligt underhållande dialog.

Read Full Post »

Den avslutande delen av Den svenska litteraturen täcker de sista 70 åren av nittonhundratalet, inte mer. Den har visserligen uppdaterats en gång sedan den först nådde bokhandelsdiskarna, men den sitter fortfarande fast i en värld där sådana utgör den nästan allenarådande platsen för avnämning av i alla fall finare litteratur. Det är kanske inte i sig ett så stort problem: sådant sker jämt med historieböcker, och även om litteraturenutbudet uppvisar en exponentialkurva är i alla fall jag mindre intresserad av det som idag bedöms som relevant och viktigt jämfört med det som visat sig äga mer beständighet.

Strängt taget har ju dessutom hela verket uppvisat det omvända problemet: Medan Lagerkvist som den siste författaren som överhuvudtaget får ett eget kapitel bara får en ynka femton sidor har Geijer i tidigare delar fått två, på totalt fyrtio. Nu finns det ju visserligen under perioden bara en författare som verkligen nått en ställning motsvarande de gamla nationalskaldernas, men inställningen tycks ändå från redaktionen vara att Lindgren borde vara nöjd med att överhuvudtaget ha fått det uppslag som hon behandlas på.

Inställningen tycks överlag vara att alla skall med, men i synnerhet diverse poeter som aldrig annars hörs, och alla skall få ungefär lika plats, men vissa mer lika än andra. Para detta med ett allt tydligare dragning åt litteraturvetarnas drönande prosa och sövande abstraktioner, och jag är rätt nöjd med att kunna slå ihop boken och ställa in den i bokhyllan.

Read Full Post »

Agneta Horns memoarer, av Anne Brügge utgivna under titeln Hjärtesorger och vedervärdigheter, skulle nästan lika gärna ha kunnat skrivas av  någon viktorian (förutom då att det utspelas på 1600-talet i Sverige och Tyskland): Agneta förlorar tidigt sin mor, tvingas först bo med pigor som mest hålls med karlar och tar om hand henne och hennes lille bror så illa att han är så svag att han dör när de istället kommer till en elak faster som avskyr syskonen och slår och plågar Agneta.

Sedan får hon förvisso vissa stunder bo med en snäll och älskad mormor (morfar är också snäll, men inte hemma så mycket. Han är upptagen med att vara rikskansler), men faster och styvmor kommer på ett nytt sätt att plåga henne: de letar upp en sällsynt fånig karl att förlova henne med, men hon står emot och får till slut sin Lars Kruus.

Syftet är tydligt: att utmåla Agneta som en dygdig, tålmodigt lidande flicka, förvisso med egen vilja men som ändå skulle böja sig efter sin fader om så krävdes. Tydligen är den tillkommen i samband med en arvstvist med sin styvmor, och det är nästan så att den för den moderne läsaren motverkar sitt syfte: Agneta Horn verkar inte ha varit en god människa att tas med.

Utgivaren har moderniserat språket, åtminstone ibland, vilket gör att det framstår som lätt underligt ibland: målande epitet och ordspråk blandas med normalprosa och (förvisso ursprungliga) språkformer som är snarast talspråkliga. I boken har också en bibelparafras som Agneta Horn skrev som en slags livsbetraktelse inkluderats, och där skulle man faktiskt velat se en än tydligare redaktörshand: istället för (bara) tysta moderniseringar hade det för den moderne läsaren varit värdefullt att få utdrag ur den grundtext hon utgick från.

Nåväl, trots tendens och hård modernisering torde väl detta ändå vara så nära den svenska högadelns liv under stormaktstiden man kan komma. Man kommer i alla fall att bättre uppskatta det faktum att de flesta barn idag får växa upp med sina föräldrar i livet, om än kanske inte tillsammans.

Read Full Post »

Det skulle gå att säga ganska mycket om Christine de Pizan innan man kom till hennnes Kvinnostaden: hon var Frankrikes första professionella författare, och försörjde med sin penna sina barn och sin mor efter att hennes make dött. Ännu mer imponerande är dock vad hon faktiskt skrev: förutom att vara en skeppskatalog över kända kvinnor så innehåller boken en späd planta av feministisk analys; hon menar bland annat att kvinnors allmänna okunnighet hade mindre att göra med deras förstånd och mer med att de inte fick någon utbildning, och att männens författande var okunnigt och illvilligt.

Huvuddelen av boken är dock ett allegoriskt stadsbyggande: under ledning av fruarna Vishet, Rättfärdighet och Rättvisa bygger hon sin kvinnostad med hjälp av biografier över kända damer för att bevisa att kvinnokönet varken är svagt, dumt, ombytligt, snålt eller vad nu för dumheter hennes samtida ville påstå. Biografierna är ofta hämtade direkt från Boccaccio, och den som läst honom känner igen den superlativa framställningen. Samtidigt är det något uppfriskande att hon bland de kända kvinnorna tar upp såväl Fredegunda (merovingisk kungamoder, och lika blodslysten som någon av ättens kungar) som Teodora (bysantinsk kejsarinna som Prokopius täcker med lager på lager av svartfärg i sin Anekdota). Historiskt och fiktivt blandas friskt: förutom nämnda finns historier direkt ur Decameron, liksom euhemeristiska berättelser om romerska gudinnor, och mot slutet mer helgonlegender än man riktigt vill (vilket innebär ett fyrtiotal sidor. Helgonlegender är tråkiga. Och repetetiva).

Överlag är det dock ganska bra läsning; det är bara när det hela går över till att handla om diverse dygdemönster eller klart påhittade berättelser som man finner ögonlocken något tyngda. Resten är kanske lite mer hagiografiskt än motsvarande böcker skulle vara idag, men knappast så det stör.

Read Full Post »

Romarbrevet

Romarbrevet, utställt av Paulus inför den resa till den eviga staden och Iberiska halvön som förhindrades av hans fängslande i Jerusalem, är en betydligt tydligare teologisk traktat än tidigare Bibeldelar. Här förklaras, ibland motsägelsefullt, apostelns inställning till den judiska lagen och nåden, hur han ser på Jesu död och uppståndelse, och andra för fornkyrkan viktiga frågor.

Här finner man till exempel den för protestantismen så viktiga grundtesen om tron som allena saliggörande; det är gott och väl att följa lagen, men utan tron är det bara ett utanverk. Den som tror på lagen skall naturligtvis följa den, men enligt Paulus har Jesus redan uppfyllt många av dess villkor, och genom att vi tar del i hans död så har vi också kommit fria från dess bestämmelser.

Annat anmärkningsvärt: stycket om att vilja det som är gott men inte göra det, att inte vilja göra det som är ont men ändå göra det, stycket som brännmärker homosexualitet, och understrykandet av att såväl grek som jude kan bli frälst (med det underbar uttrycket »hednakristen«).

Read Full Post »

Bokmässerapport, del 2

Idag blev det inte lika mycket bokmässa: bokköpen var i stort sett klara, och bara seminarierna lockade.

Först gjorde Dick harrison reklam för Sveriges historia under rubriken »Så blev Sverige Sverige«, med ett upplägg jag redan hört förut: »vi har så mycket material som inte har undersökts förut som vi nu vill berätta om«. Bättre blev det sedan på »Följ med på en resa genom svensk stormaktstid«, som dock snarare handlade om andra delen av Finlands svenska historia, och även om inte mycket nytt blev sagt var det trevligt nog att lyssna på.

Dagen fortsatte sedan på finlandssvenska: ett seminarium med Anna-Lena Laurén om hennes bok om livet som singel i Moskva, som jag mest gick på för att sitta av tid och för att det skulle hållas på denna vackra dialekt. Sedan blev det lite mer tungviktigt: »Antisemitism – på historiens soptipp«, ett intressant och viktigt ämne som dock led av att moderatorn inte riktigt visste hur man skulle hantera ett seminarium och började med att låta en av deltagarna prata i en kvart. Nåväl, det bättrade sig mot slutet, och en del intressant om hur vi är blinda för antisemitism som inte klär sig i naziuniform och problemet med att en del motstånd mot den istället kan bli islamofobi.

Efter detta var det dags för vad jag egentligen var mest nyfiken på : »Från amerikansk purpur till blågult helylle«, ett seminarium om Dragos (eller Fantomen, för de som inte är invigda), och hur denne tämligen uppenbart är den mest svenske av superhjältar: skoj, men aldrig riktigt brännande: det blev lite för mycket anekdoter och lite för lite diskussion.

Så slöts också tredje dagen.

Summering av bokmässan: flera intressanta seminarier, en skörd på närmare 30 böcker (vilket är tämligen normalt), förutom de som köpts för andras räkning. Saker som kommer att läsas om i framtiden inkluderar Astrid Lindgren, romare, Fred Åkerström, Västergötland, gamla psalmer, skånska pojkar, vita stornästa troll och svensk religionshistoria.

Read Full Post »

Manifest

I gårdagens DN publicerades tydligen ett manifest för 10-talet av en grupp »unga« (alltså 35-45 år) författare jag aldrig hört talas om om hur de tänker skriva de närmsta tio åren. Egentligen förstår jag inte varför man riktigt skall bry sig, men att döma av innehållet så lär det bli ungefär som alltid när det gäller manifest: de är roligare att skriva än att följa. Visserligen har de varit smarta nog att främst lova att inte göra vissa saker och att göra allmänt snömos, men det är ändå intressant hur vilse man kan gå när man retat upp sig på deckare och berättelser som utgår från verkliga händelser. Låt oss ta ett par exempel:

3. Skönlitteraturen ska inte självsvåldigt exploatera försvarslösa människors livs­historier. Vi lovar att låta Elis Schröderheim, Hinke Bergegren, drottning Hedvig Eleonora, Erik Gustaf Geijer, Maria Christina Kiellström och alla andra döda få vila i frid.

6. Den svenska romanen bör inte gå att förväxla med ståuppkomik. Att berätta väl är
en oerhört mycket större konstnärlig ut­maning än att skriva ordvitsar. Vi förbinder oss härmed att aldrig belasta våra texter med en endaste fyndigt charmerande språklek.

Det är ju tur att inte Shakespeare skrev skönlitteratur utan dramer, annars hade de väl haft en del att invända mot honom. Men å andra sidan vet vi ju vilka de vill lyfta fram som exempel. Därför blir det lite märkligt det där med att låta de döda vila i frid och lyfta fram Lagerkvist, eller för den delen att skriva

5. Skönlitteraturen är en helt annan uttrycksform än självbiografin. Vi lovar att aldrig ­publicera våra egna eller andras dagböcker.

efter att ha hyllat Lagerlöf som faktiskt publicerat sin egen dagbok, eller Johnson som skrev skrev inte mindre än tre mer eller mindre själbiografiska sviter. Eller Moberg och Martinson, som också utgick från sig själva. Eller Strindberg, som de dock inte nämner. Eller  Hemingway. Eller Remarque. Eller, på tal om Strindberg:

7. Skönlitteraturen är en helt annan uttrycksform än journalistiken. Vi lovar att aldrig förse en illa förklädd debattbok med underrubriken ”Roman”.

Sen kan vi ju ta

8. Den svenska romanen ska inte i spekulativt syfte ägna sig åt sensationsmakeri kring eller attacker på faktiska, namngivna personer.  Vi lovar att aldrig skriva en roman om diplo­maten Jan Eliasson eller om de anställda på ­Expressens respektive Sydsvenskans kulturredaktion.

De har ju även hyllat Söderberg, kanske de borde försökt läsa honom också? Visst, Den allvarsamma leken handlar inte om personerna på den tidiga SvD, men ändå. Dessutom undrar jag om det ändå inte är mer ärligt att faktiskt namnge de personer man attackerar än att skriva saker som

Vi lovar att aldrig förpacka våra osorterade texter i en pappkartong eller skriva en roman som bara består av en etthundra sidor lång mening.

Fast en gång verkar de leva som de lär:

Vi lovar att aldrig stänga in oss på institutioner, tidskriftsredaktioner, skrivarskolor eller akademier och därinne bittert muttra åt att ständigt nya kriminalförfattare får pryda omslaget till höstkatalogen från Svensk ­Bokhandel.

Nej, för det gör de ju i DN. Undrar om det ändå inte vore klädsammare att göra bakom stängda dörrar?

Som avslutning skriver de

Den skönlitterära prosans obegränsade potential gör den till en unik konstform.

Ganska synd då att begränsa den på förhand, inte sant?

Read Full Post »

Två tidningsfynd

Hittade två rätt roliga saker i dagens lästa tidningar. Först, med anledningen av ståhejet kring det vidunderliga att en deckare skrivits av någon under pseudonym, en liten kommentar i svenskan (tyvärr inte tillgänglig på nätet), som undrar över en person som DN inte kan recensera för att han är medarbetare där, varför de hyr in en recensent från Aftonbladet – där man varit tvungen att ta in en oberoende recensent eftersom han skall vara medarbetare även på Aftonbladet kultur. Det blir inte mindre märkligt när man betänker att han egentligen skall jobba som – chefredaktör på Dalademokraten!

Den andra artikeln återfanns i Språktidningen (förresten: varför hamnar man hela tiden på norska sidor när man skall till något om detta ämne? Skriver man bara in språkrådet i adressraden hamnar man på sprakrad.no, skriver man in språk hamnar man på bokmålswikipedias artikel. Här ligger det en hund i mossan.), och behandlade den märkliga genre som är nobelprismotiveringar. Inte heller här finns något vettigt på internet, bara en »sammanfattning« bestående av de tre stycken runtprat som föregick själva analysen. En nobelprismotivering skall i vilket fall innehålla gott om bestämningar, ord skall helst sammanbindas med sin motsats, lida av substantivsjuka och använda ord som är om inte arkaiserande så i alla fall ålderstigna. Stämmer fint. För att se exakt hur snömosigt det kan vara, låt oss ta några motiveringar och blanda:

för hans betydelsefulla författarskap, som med konstnärlig kraft och djup självständighet belyser mänskliga samvetsproblem i vår tid

för hans på en gång realistiska och fantasifulla berättarkonst, utmärkt av skarpsynt allvar

för hans idérika författarskap, som genom sin frihetsanda och sanningssträvan har utövat ett vidsträckt inflytande i vår samtid

för den medkännande humor och social skarpsyn, varmed han i sin diktning söker svar på människans eviga frågor

En av dessa är i original, de tre andra har bytt några ord med varandra, alla handlar om författare av det mer välkända slaget. Är det möjligt att se vilka de är?

Read Full Post »

« Newer Posts