Feeds:
Posts
Comments

Archive for the ‘Uncategorized’ Category

Den tredje av John Websters bevarade pjäser, The devil’s lawcase, är en märklig pjäs: strikt talat en komedi, men det roliga i den kan ifrågasättas; handlingen tycks huvudsakligen ha satts samman för att få till ett ordentligt underligt rättsfall, som dessutom leder till en lika underlig rättslig prövning medelst svärd. I centrum står Romelio, en cynisk köpman som av pekuniära skäl försöker få sin syster Jolenta att gifta sig med Ercole istället för sin älskade Contarino.

Det hela slutar med duell, två till synes dödligt sårade kontrahenter, ett mordförsök, och diverse lögner om moderskap, skengraviditeter för att dölja verkliga, förklädnader, domare som konspirerar. Titelns rättsfall är en stämningar i faderskapsmål: Romelios mor Leonora vill få honom förklarad oäkta, huvudsakligen som hämnd för att han försökte mörda Contarino som även hon älskar. Synd bara att den påstådde egentlige fadern visar sig vara domare i målet.

Komedi, ja, och formellt så. Egentligen kan nog ingen finna slutet så värst roligt, för inga förtjänta tu får varandra, och de oförtjänta straffas knappast. En viss försonande gest tycks inte nog för att Romelio skall få klara sig på det sätt han gör, och även om Jolenta inte framstått som någon skär jungfru tycks det ändå märkligt att Contarino plötsligt skall finna sig nöjd med Leonora. Viss poesi och roliga passager väger inte upp för sådant.

Read Full Post »

The Nonesuch är en av Georgette Heyers typiska alster: tidigt artonhundratal, ädling med mer eller mindre tvivelaktigt rykte, god moral och god ekonomi möter ung dam. Ädlingen här heter Waldo Hawkridge, känd boxare och hästkarl (och den som titeln syftar på, för sin otroliga förmåga), den unga damen är Ancilla Trent, anställd kompanjon och guvernant för den unga, vackra och helt oregerliga Tiffany Wield. Tiffany lyckas dra till sig ögonen från Waldos yngre kusin Julian Lindeth, och Waldo måste avstyra en förbindelse han ser som olämplig. Det göra han genom att själv flirta med Tiffany, samtidigt som han försöker vinna fröken Trent.

Tack och lov utvecklas inte det här på det sätt som ovanstående mening kan antyda: Trent förstår vad Hawkridge försöker göra och ser det som ett användbart sätt att hålla Tiffany i styr, även om hon själv ofta klarar att parera hennes värsta utbrott. Hon hamnar heller inte i någon knipa där hans ojämförliga förmåga är helt oumbärlig: att han kan köra häst och vagn snabbt och säkert är nyttigt, men det känns inte som att han helt tar över.

Det man möjligen kan ha invändningar mot är två saker: efter att han ständigt framställts som den yppersta av boxare så förväntar man sig att han faktiskt skall behöva slåss med någon, men det händer inte. Någon egentlig skurk finns inte – ytterligare en kusin dyker upp, tämligen självisk men egentligen inte skurkaktig, och heller inte den som faktiskt driver fram den Stora Missuppfattningen (snarast vill han hjälpa till att undanröja den för att framkalla tacksamhetsskuld), och Tiffany Wield, som dock snarast framstår som någon som hela tiden måste hanteras med silkesvantar. Största problemet med boken är nog snarast att Tiffany lämnas när hon råkat ut för förnedring men inte verkar ha lärt sig något och samtidigt får vad hon önskar sig.

Annars är det en trevlig historia, huvudpersonerna är inte helt unika men heller aldrig irriterande, och handlingen puttrar på utan att hamna i alltför konstiga situationer.

Read Full Post »

Mycket av det verk av Tacitus som vanligen kallas Annaler, men i Bertil Cavallins utgåva fått namnet Det kejserliga Rom har gått förlorat: allt om Caligulas regim är borta, likaså början på Claudius, och slutet på Neros. För den som vill ha riktigt kejserlig dekadens är utbytet således magrare än vad det kunde varit: den stränge Tiberius förlustelser på ålderns höst, Agrippinas framfart samt den unge Nero är förvisso inte helt oävna, men det är ändå knappast i den riktigt stora stilen,

Tacitus, själv senator under början av den lugnare perioden av adoptivkejsare, ogillade i stort allt vad han skrev om: det fanns förvisso några krigiska framgångar att inhösta i Germanien, Britannien och Armenien, men dessa var riskabla: Tiberius sägs ha sett med oro på Germanicus växande popularitet, och för övriga krig var kejsarens insats huvudsakligen att inte lägga sig i alltför mycket. På hemmaplan tycks det istället ha varit ett ständigt nedsjunkande i ofrihet, med en alltmer fjäskig senat och alltmer ohöljt maktutövande från kejsarna.

Stilen är hårt komprimerad. Meningar är korta, bisatserna få, ellipser vanliga. Det tar ett litet tag att vänja sig, men är sällan obegripligt.

Read Full Post »

I väntan på att hela samlingen med samtliga Kalle och Hobbe-strippar skall nyöversättas, korrläsas, textas och granskas skickades till de som förskotterat ett exemplar den mindre boken Kalle och Hobbe: söndagar 1985-1995. Ursprungligen var detta en introduktion till en utställning som 2001 hölls med original till de söndagsserier (strippar som får ta tre gånger så mycket utrymme som till söckens) som Bill Watterson själv utvalt och introducerat. Samlingen innehåller således en något andäktig introduktion av kurator Lucy Shelton Caswell, en längre text av Watterson som meddelar hur han i efterhand såg på den serie han skapat, i synnerhet då söndagsserierna, samt ett trettiotal av nämnda serier, i tuschad och färglagd form, med originaltext respektive i översättning.

Detta är således inte en bok för den som främst vill läsa en massa om en pojke och hans tiger, utan snarare för den som vill veta mer om serien om nämnda pojke och tiger. Dels gör formatet att man tydligt ser Wattersons utveckling som tecknare, dels innehåller de olika kommentarerna och inledningen en mer teoretisk syn på densamma – som inte bara kan tillskrivas större teknisk förmåga, utan även att han till slut nådde en status där han fick tillåtelse att inte längre använda de annars påbjudna formatet där redaktörer kunde såväl utesluta de översta två rutorna som bryta om innehållet.

Sen är ju förstås serierna fortsatt roliga: även om en del är valda för att illustrera en viss utveckling, så är andra helt enkelt favoriter, där berättandet fungerat ovanligt väl. Jag hade nog inte sökt upp den här om jag inte ändå skulle fått den, men som aptitretare i väntan på den stora samlingen fungerar den utmärkt.

Read Full Post »

John Webster var en av alla engelska pjäsförfattare som verkade vid sextonhundratalets början: något yngre än Shakespeare, och en klart mindre begåvning, men likväl levande och fortfarande spelad, även på svenska. Det finns en handfull pjäser bevarade, medan nästan lika många förlorats. Han samarbetade flera gånger med andra, men den äldsta bevarade pjäsen, The white devil, ska han författat själv.

Det är en hämndhistoria, i Kyd’s stil: hertig Bracciano låter mörda både sin egen hustru Isabella och sin älskarinna Vittorias make för att kunna gifta om sig med henne. Isabella var dock syster till Fransisco de Medici, som leder en sammansvärjning som till slut förgiftar även Bracciano. Pjäsens center är dock snarast Vittorias bror Flamineo, som är den som fört samman älskarna och som framstår som den mest komplexa figuren, roande i sin skamlöshet och med sin manipulativa intelligens.

Titelns djävul syftar tydligen på Vittoria, som dock snarast framstår som en av de minst klandervärda personerna: förvisso utan Isabellas självuppoffrande kärlek till sin make, men till skillnad från männen inte direkt brottslig, vilket gör att den scen i vilken hon ställs inför rätta av kardinal Monticelso, formellt för mord, men i praktiken för äktenskapsbrott, till ett ännu större övergrepp än vad de faktiskt framställdes som: Monticelso agerar som såväl hätsk åklagare som domare, och Vittorias formellt oklanderliga försvar hjälper föga.

Det är en djupt korrumperad värld som skildras, inte bara på grund av mord och hämnd; en viktig händelse i bakgrunden är när den alltigenom otrevlige Monticelso som håller sig med ett svartbok fylld med angivare, lösfolk och tvivelaktiga existenser väljs till ny påve. Ej heller känns de mord som utgör klimax som tillfredsställande: de leder inte till någon försoning, eller egentlig rättvisa. Man anar att allt de kommer föranleda är ännu en runda våld.

Read Full Post »

Vilhelm Moberg är en av få svenska författare som lyckats skapa figurer som tagit sig in i det allmänna medvetandet: till skillnad från nästan alla sina generationskamrater är han fortfarande en angelägenhet även för en bredare publik. Han har naturligtvis fått god draghjälp av att hans böcker fått hyllade överföringar till scen och film, men det kan knappast hållas emot honom. Som Jens Liljestrand visar i Mannen i skogen var det också frågan om rätt man på rätt plats.

Mobergs småländska ursprung från en släkt av småbrukare och indelta soldater är välkänt, och är faktiskt i högre grad än till och med Strindbergs främst känt genom vad författaren själv meddelat. Stora delar av denna släkt hade utvandrat, och Moberg var själv på väg att söka sig till Amerika, men blev kvar för att sörja för föräldrarna. Han drog sig till en början fram på journalistjobb, innan han fick sitt genombrott som först dramatisk författare och senare som romanförfattare; han hade då ett par riktigt misslyckade projekt bakom sig, ett vars kvarlevor en dag dumpades i Råstasjön.

Ska han liknas vid någon annan författare måste det bli just Strindberg, i det att båda inte bara skrev såväl romaner som dramer utan också för att de båda gav sig in i samhällsdebatten, levde stora delar av sitt liv utomlands och ibland närmast framstod som orörbara. Liknelsen kan ibland dras överraskande långt, som när även Moberg fick en sedlighetsdebatt på halsen – som dock för hans del slutade mycket bättre än Strindbergs. Och där Strindberg främst verkade intresserad av att sparka uppåt i största allmänhet, verkar Moberg de flesta gånger han gav sig in i debatten ha velat göra något för någon han upplevde som skyddslös, även i fallet Kejne (den enda gången han tydligt misstog sig; i fallen Haijby, Selling och Lundquist stod han lika tydligt för rätt och rimlighet).

Dessa debatter uppstod dock när han redan var uppe på parnassen – eller ja, uppe och uppe: han vägrade motta hedersbetygelser från institutioner han såg som korrupta, däribland Svenska Akademien. Han var långsint och höll på principerna: en akademi som inte rensade ut nazistsympatisörer och svansade för monarkin såg han som en styggelse, att den svenska regeringen med socialdemokratiska statsråd i spetsen inskränkte yttrandefriheten under kriget var oförlåtligt.

Liljegren diskuterar i efterordet hur Moberg försökt vinnas för diverse politiska läger. Olika aspekter av honom kan därvidlag nyttjas: trots att boken bara har ett par år på nacken skulle en sådan diskussion idag troligen till viss dels handla om det konspiratoriska i hans tänkande. Någon konformist var han sannerligen inte, men lika lite var han ute efter att slå på de som redan låg. Debattviljan och vämjelsen över det byråkratiska folkhemmet skiner faktiskt igenom även i hans mest lästa verk: Karl-Oskar är som de flesta av Mobergs manliga huvudpersoner en ensamvarg, trött på att tvinga anpassa sig efter överhetens regler och samhällets krav.

Moberg var inte någon perfekt människa. Han var kanske till och med svårare än många att verkligen tycka om och hantera. Som författare var han snarare en flitig och skicklig arbetare än sällspord talang, och det är inte svårt att peka på svagheter för den som så vill. Han tog plats: även om han egentligen inte var särdeles storvuxen uppfattades han som längre än han var. Han bråkade och väsnades, sade upp vänskaper och blev förbannad när folk tog sig friheter. Han brände broar. Men han skrev också 1900-talets kanske allra mest uppskattade romaner.

Read Full Post »

Carl Michael Bellman är knappast en av de lättare författarna att skriva en biografi över: de källor som finns är få, eller svåranvända. Vi vet naturligtvis sådant som rör hans borgerliga karriär, och det finns mängder av dikter kvar, eftersom han tycks ha skrivit dem nästan tvångsmässigt: till och med hans prosa drar ibland iväg och börjar rimma. Eftersom han med Olof Lagercrantz ord sjöng  »med till hälften bortvänt ansikte«, så kan vi ta mycket litet av vad som skrev för dess egna tankar: någon gång, när han skriver om familjen, så kommer vi kanske närmare honom, men för det mesta inte.

Det är således ett stort arbete som ligger bakom Carina Burmans Bellman. Biografin. Oändliga mängder dikt måste ha lästs, liksom gamla krognotor, protokoll från tullverk och nummerlotteri och riksdagar, utdrag ur folkbokföringar, suppliker och brev. Och all sekundärlitteratur: Burman står naturligtvis lika lite som andra skickliga forskare helt på egna ben, utan har tagit hjälp av de som kommit före. Allt detta har utmynnat i sjuhundra sidor biografi, varav knappt hundra fotnoter. Gediget var ordet, sa Bull.

Biografi, ja: detta är just en sådan, inte en genomgång av Bellmans främsta verk. De dyker upp, men främst när de illustrerar just hans liv, när han flirtar, när han supplikerar, när han någon sällsynt gång blir arg och driver ordentligt med någon. Burman följer så gott det går Bellman genom olika delar av hans liv: hans arbete, hans diktning och framföranden, hans umgänge, hans kungavurm, hans familj. Ofta fylls det på med utläggningar om vänner och företeelser, så att läsaren lär känna även hans omgivning: de som hjälpte honom, de han någon gång kunde hjälpa, de som motarbetade honom. En av senare var initialt Kellgren, efter att denne attackerat först, och det är till bådas heder att de sedan lyckades sluta fred och samarbeta över ett av svensk litteraturs storverk, Fredmans epistlar.

Burman lyckas hålla intresset uppe nästan hela tiden: man ömkar för den stackars ekonomiskt oförmögne Bellman, som precis lyckas hålla näsan över ytan, i alla fall så länge Gustaf III finns där i bakgrunden.  Man ler åt hans vers, åt hans brist på decorum, men också åt hans starka vänskap. 600 sidor text hade kanske kunnat vara färre, men varför skulle man vilja önska det?

Read Full Post »

Andra delen av Alf Henriksons Biblisk historia, den som täcker Nya testamentet, bör ha varit knepigare än den första: där överlappade materialet från olika böcker endast delvis, här finns inte mindre än fyra evangelister att hålla ordning på (även om de tre synoptikerna gör det hela enklare). Nå, ansträngningen märks i så fall inte: det är samma enkelhet i framställningen, parad med ett ständigt utpekande av de fall när äldre eller dogmatiska tolkningar inte kan stämma (samtidigt som han ärar kyrkofäderna som inte lät redigera samman evangelierna).

Nya testamentet är dessutom på sitt sätt tacksammare: det är ett rakare berättande, och ett som det går enklare att plocka ur de goda berättelserna och ordvändningarna ur. Henriksson tycks ha en lagom kritisk blick till senare tiders översättarprestationer, villig att medge att de ibland fått till det men ofta lamenterande utrensningar av hederlig stilkonst som blivit levande citat.

Ett gott, redigt sammandrag för den som hellre ser Bibeln som litteratur än uppenbarad sanning.

Read Full Post »

Återbruk

Lars Strands tredje samling essäer, Dr W & Mr H, är som namnet antyder även den inriktad på herrarna med residens på Baker Street 223B. Den här gången finns ett visst fokus på möten mellan Holmes och andra figurer, såväl litterära som Dracula, som mindre litterära som Oscar Wilde och nästintill verkliga som Kennedys mördare (Holmes har fått gå genom fallet för att avgöra om den officiella förklaringen kan stämma).

Naturligtvis finns det en hel del annat också –huvudbonader Holmes burit på bokomslag och film, Holmes ovarsamhet om sig själv (boxning, tobak och kokain), Holmes som kort- eller schackspelare, och så vidare: definitivt inte materia för andra än de med utvecklat intresse, dessutom gärna med förmåga att stå ut med en del klumpiga formuleringar och viss upprepning.

Read Full Post »

Syskonen Kathryn och Ross Petras har satt samman en antologi, Very bad poetry, vars innehåll är precis vad titeln antyder: Detta är inte poesi som bara har problem med rytm, klang och rim eller bildspråk och ämne, detta är poesi som så kapitalt misslyckas med allt sådant att det är löjeväckande. Vi kan ta ett kort prov från Fred Emerson Brooks patriotiska »Old Eagle«:

Fear not, old Eagle
The bay of the beagle!

Exemplen kan mångfaldigas. Här finns oden till jättestora ostar, makabra historier om en sjöman som simmar iland mot sin älskade bara för att plötsligt attackeras av en haj, en elegi över två höns, poesi till en enögd flicka (egentligen en flicka med syn på bara ett öga; ett faktum som upprepas i varje vers), utdrag ur epos över tandhygien och att odla sockerrör (två olika verk, får man skyndsamt tillägga), vers skriven vid ett besök i Poet’s corner i Westminster Abbey som snarast framstår som beskrivningen av interiören i någon blodig skräckfilm – bråd död är ett ofta återkommande tema, gärna drabbande oskyldiga flickor utan märkbar anledning. Naturligtvis finns också William McGonagall representerad, inte bara med sina dikter om bron över floden Tay, utan även med verk om »The famous Tay whale« (som man kan få bese för en skilling, det vill säga, om allt folk är villigt). Däremot finns inte Paula Nancy Millstone Jenning representerad, konstigt nog.

Nåväl, om man roas av västgötaklimax, uselt rim, vers om de mest meningslösa saker, patetik, vers på fuskdialekt, eller bara allmän inkompetens är detta utan tvekan en rolig bok. Jag avslutar med en personlig favorit, av Alfred Austin, engelsk hovpoet, vid ett besök i Florens:

In that same palace, the Uffizi, I
Remember to have marked a virgin lift
Upon a silver salver up on high
The offering of her breasts – no trivial gift.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »