Feeds:
Posts
Comments

Posts Tagged ‘Shakespeare’

Förräderi

Posted in Drama, Engelskspråkigt, Klassiker, På vers, tagged , on 13 juni, 2010| Leave a Comment »

Av Shakespeares pjäser är väl krönikespelen de minst kända och spelade: dels lider de av att det naturligtvis fanns mindre utrymme att ändra handlingen (även om Shakespeare inte tycks ha tagit alltför allvarligt på att vara korrekt här), dels tycks de kräva att man har bättre koll på engelsk historia än folk utanför de brittiska öarna kan förväntas ha. Richard II är ett bra exempel: på vissa sätt är det en alldeles utmärkt pjäs, med flera fina monologer och uttryck som blivit klassiska (»and tell sad stories of the death of kings«), på andra sätt ett enda stort misslyckande: personer tycks handla utan rim och reson, pjäsen har en irriterande vana att tala om saker istället för att spela upp dem, och den är fylld av evinnerliga förräderiprocesser.

Richard II är således inte en speciellt bra pjäs: nog hade det kunnat bli något av den svage kungen som förvisar sin kusin på 6 år, konfiskerar sagda kusins land när hans far dött, och använder pengarna för att föra krig på Irland, bara för att förlora allt när kusinen återkommer i spetsen för ett uppror. Men nu finns det lite för mycket händelser som tycks sakna logik, lite för mycket prat om hur fel det är att avsätta Guds utvalde ställföreträdare, och lite många anklagelser mellan lorder om vem som är förrädare och erbjudande om att göra upp med svärd i hand. Då kan inte finstämda monologer om Englands vackra land eller hur mjältsjuk kungen är helt rädda pjäsen, speciellt inte som pjäsen slutar med en sista akt som i princip skulle kunnat vara en pjäs i sig själv, där hertigen av York avslöjar att hans son är del av en konspiration för att mörda kungen, och går för att anklaga honom inför kungen – återigen något som hade kunnat bli en alldeles förträfflig pjäs.

Richard II är en pjäs man kan både ha och mista: det finns betydligt sämre läsning, men den når inte på långa vägar upp till det bästa från Shakespeares penna.

Read Full Post »

Kärlek och våldtäkt

Posted in Engelskspråkigt, Klassiker, Mytologi, På vers, tagged , on 8 mars, 2010| Leave a Comment »

Shakespeare skrev som bekant inte endast dramer utan även poesi: förutom sonetterna, som troligen är de mest kända, finns några längre, berättande poem bevarade. Dessa är Venus and Adonis och Lucrece (även känd som The Rape of Lucrece), med ämnen hämtade ur den klassiska litteraturen, den allegoriska The Turtle and the Phoenix (turturduva, inte sköldpadda), och The Lover’s Complaint, om en bedragen flickas veklagan över den trolöse unge mannen.  Den volym jag äger heter Sonnets and Poems (naturligtvis finns det många olika utgåvor), och innehåller inga som helst kommentarer eller noter. I vissa fall (de klassiska dikterna) var detta ingen större förlust, i andra (allegorin och sonetterna) hade sådant varit till stor nytta.

Sonetterna är hur som haver indelade i olika grupper: först 17 stycken som uppmuntrar en ung man att skaffa barn på det att hans skönhet inte må förgås utan leva vidare i dem (ett tema som återkommer från både Venus and Adonis och Lucrece), sedan 108 riktade till en »skön yngling« som poeten uppenbart är förälskad i, varefter i de sista sonnetterna beskrivs ett förhållande med en »mörk dam«:

My mistress’ eyes are nothing like the sun;
Coral is far more red, than her lips red:
If snow be white, why then her breasts are dun;
If hairs be wires, black wires grow on her head.
I have seen roses damask’d, red and white,
But no such roses see I in her cheeks;
And in some perfumes is there more delight
Than in the breath that from my mistress reeks.
I love to hear her speak, yet well I know
That music hath a far more pleasing sound:
I grant I never saw a goddess go,—
My mistress, when she walks, treads on the ground:
And yet by heaven, I think my love as rare,
As any she belied with false compare.

(Sonnet 130). Denna dam har tydligen stulit ynglingens kärlek, till skillnad från den rivaliserande poet som Shakespeare tidigare haft att tampas med och vars överlägsenhet han erkänt (samtidigt som han klart påstått att det enda som står mellan ynglingen och glömskan är hans vers – ironiskt med tanke på all den möda som ägnats att ta reda på vem den anonyme ynglingen kan ha varit).

Sonetterna är på det hela taget trevlig, om ibland lite väl tung läsning. Liknande kan sägas om de två kortare av de berättande verserna, och de är på det hela taget inte så värst speciella och gav inga större intryck. Även om berättelsen om Sextus Tarquinius våldtäkt på Lucretia ibland även den går lite långsamt  och tar en omväg via en målning över det trojanska kriget för att visa upp poetens kunskaper, så är den ändå för det mesta klar och redig, även om moralen med moderna ögon sett är förkastlig. Det var den i och flr sig på Shakespeares tid också, men då snarare för att den var kättersk än misogyn: att som Lucretia begå självmord – oavsett om det var för att tvätta bort skammen av att ha tvingats leva med en annan man – sågs som bekant som liktydig med enkelbiljett till helvetet.

Nej, klarast lyser Venus och Adonis, om kärleksgudinnans lust efter den ovillige ynglingen och hur hon först med milt våld försöker tvinga sig på honom för att till slut se honom gå till sina kamrater för en jakt, trots att hon varnar honom för vildsvinet. Han överlever inte detta möte, vilket framkallar stor poesi när Venus först söker efter honom och sedan, efter att ha funnits hans blodiga kropp beklagar sig.

Shakespeares poesi är inte felfri, men det är tydligt att han kan göra minst lika väl ifrån sig med rim som han normalt gör utan. Den som uppskattar hans mer lyriska kvaliteter bör stifta bekantskap med även denna sida av hans produktion.

Read Full Post »

Försoning

Posted in Drama, Engelskspråkigt, Klassiker, På vers, tagged , on 4 mars, 2010| Leave a Comment »

Många vill se The Tempest som Shakespeares avsked till teatern, och det är lätt att förstå varför: berättelsen om den gamle magikern Prospero som efter att ha lyckats styra hela händelseförloppet (bland annat genom att flera gånger ha fått sin tjänare att klä ut sig till diverse figurer ur klassisk mytologi) till slut bryter sin stav och ger upp sina konster är en öppen inbjudan till den sortens tolkningar.

Handlingen är tät. Efter att i tolv år försmäktat i exil på sin ö med sin dotter Miranda och monstret Caliban som enda sällskap lyckas Prospero orsaka en storm som driver hans gamla fiender rakt in i hans famn: hans bror som usurperat hans rättmätiga plats som furste av Milan och dennes kompanjon, kungen av Neapel samt dennes son Ferdinand. Med hjälp av främst elementäranden Ariel driver han gäck med dem, samtidigt som Ferdinand och Miranda förälskat sig i varandra, varför Prospero för att stärka kärleken i en märklig episod tvingar prinsen till att utföra grovarbete. Det hela är över på ett par timmar, och då har alla till synes försonat sig och alla är på väg mot de älskande unga tvås bröllop, lämnandes Caliban kvar på ön för att till slut få härska över det rike han tycks vara den ende att uppskatta.

Som vanligt när det gäller Shakespeare är språket fantastiskt, likaså känslospelet, medan karaktärernas integritet ibland får stå tillbaka något för handlingens krav, vilket å andra sidan ger gott om spelrum för tolkningar: Prospero försäkrar hela tiden, något för ivrigt, att han skall frige Ariel, men blir också ilsk när denne påminner om löftet, och tillsammans med behandlingen av Ferdinand lämnar det en undran om han verkligen är så faderligt god som han kan framstå. Caliban är än värre: han har tydligen motstått Prosperos försök att uppfostra honom, har försökt våldta Miranda, och manar två av de skeppsbrutna till uppror och mord på Prospero. Å andra sidan tycks han faktiskt vara den rättmätige ägaren till ön, och den ende som faktiskt uppskattar den. Att ständingt bli refererad till som monstret kan heller knappast ha hjälpt honom.

The Tempest må vara Shakespeares sista verk, men det är sannerligen inte det sämsta: det grupperas med bland annat En vintersaga som romans, men är detta skådespel överlägset i koherens och begriplighet: all slump och allmän mystifikation som präglar delar av det senare verket ersätts här av den måhända för författaren lättvindiga förklaringen magi, vilken dock i alla fall till dels är begränsad och därmed intressant.

Read Full Post »

En vintermelodram

Posted in Drama, Engelskspråkigt, Klassiker, På vers, tagged , on 13 februari, 2010| Leave a Comment »

Shakespeares The Winter’s Tale är en för moderna läsare på många sätt otillfredsställande pjäs: historien verkar knappt hänga samman, karaktärerna är allmänt ombytliga, och det enda som räddar den från att inte kastas ut genom fönstret är att Shakespeare fortfarande hanterar engelskan bättre än någon annan, samt att scenerna tagna var för sig faktiskt har något mått av logik.

Historien verkar på det hela taget tillkommen enbart för att slutscenerna skall bli så känslofyllda som möjligt, så att den unge böhmiske prins Florizel skall upptäcka att herdedottern Perdita han vill gifta sig med är en prinsessa, samtidigt som hon och hennes far Leontes återförenas och, något senare, hennes mor Hermione skall återvända till livet från att ha gömt sig som staty (Shakespeare är långt ifrån klar på denna punkt – har hon gömt sig i sexton år eller är hon en staty som blivit levande?). Därför måste hennes far tidigare ha blivit så svartsjuk på modern att han drev henne till döds och lät skicka iväg dottern att sättas ut i skogen, bara för att direkt efteråt upptäcka hur fel han hade och i sexton år gå och sörja sin förlorade familj (hans son Mamillius hade fallit ner död knall och fall när han åklagade Hermione). Tagen var för sig må enskilda scener vara kraftfulla nog, men tillsammans ger det ett minst sagt underligt intryck. Även enskilda scener ter sig ibland groteska, som när Antigonus landat med den unga Perdita vid den böhmiska kusten(!) för att där lämna henne åt sitt öde, bara för att själv ätas upp av en björn.

Naturligtvis finns det även komiska och poetiska inslag – Leontes är magnifik, även om han är en svartsjuk dåre – och den rena kraften i berättandet får en ibland att helt glömma bort den vidare historien och bara följa med i vad som händer. Ginge inte detta skulle berättelsen sedan länge förpassats till samlingsutgåvor och akademikernas bokhyllor, men som nu är så är den faktiskt hyfsat njutbar, om än långt från Shakespeares bästa.

Read Full Post »

Förklädningar

Posted in Drama, Engelskspråkigt, Klassiker, På vers, tagged , on 4 februari, 2010| Leave a Comment »

Shakespeares lätt vimsiga As you like it är en sorts mellanting mellan En midsommarnattsdröm och Trettondagsaftton: samma grundhistoria med en massa människor som flytt in i en skog som i den förra och samma förvecklingar kring pojke-spelar-kvinna-utklädd-till-man som i den senare (här dock ytterligare tillkrånglade).  Det är också likt de båda en komedi, med alla de förväntningar på alla pjäsens delar som vi idag hyser uppfyllda: det finns förvisso ett par skurkaktiga personer i med i syfte att få alla huvudpersoner att verkligen hamna i skogen, men lagom till sista akten reformeras de och blir så dygdiga och vill inget hellre än att hjälpa de vars liv de tidigare traktat efter – psykologisk realism får man söka efter annorstädes.

Däremot finns det här till skillnad från i En midsommarnattsdröm en klar yttre realism: skogen är en högst rejäl sådan, hemvist för hjortar, men inga alvkungar och oknytt med intresse av att lägga i de dödligas små bekymmer. Däremot tar dessa dödliga med sig en del tankegods ut i skogen: dels håller vänninorna Rosalind och Celie på och leker arkadiskt herdepar – Rosalind är den till man utklädda kvinna jag tidigare nämnde, driven från sitt tidigare hem med sin farbror och dennes dotter Celie, som dock hellre gick med Rosalind i exilen –, dels finns en grupp män kring Rosalinds far som även han en gång fördrevs av sin bror, varibland man bland annat finner den dystre Jaques, som med någon form av tidigt, rudimentärt miljömedvetande vid ett tillfälle anklagar de övriga för att de dragit in i skogen och stört och dödat de djur som har hemortsrätt där. Till slut finns där även den olycklige Orlando, även han driven från sin broders hus, och förälskad i Rosalind, som han möter i skogen utan att känna igen henne, varpå hon retas med honom och säger åt honom att han skall låtsas att hon är hans älskade.

Sedan finns det naturligtvis en hel del annat att roa sig med, såsom en annan av Shakespeares favoritgestalter – den sanningssägande dåren –, hans favoritskämt – att sätta horn på folk (från den Elizabetanska föreställningen att horn växte ut i pannan på bedragna äkta män) samt hans favoritliknelse –, här extra framfört med extra lyrisk kvalitet:

All the world’s a stage
And all the men and women are merely players;
They have their exits and entrances,
And one man in his time plays many parts

Passande för en pjäs där mycket bygger just på en förklädnad, i synnerhet en som det inte tycks finnas mycket anledning att hålla fast vid. Nåväl, As you like it är kanske inte den mest helgjutna av Shakespeares pjäser, men den är förtjusande rolig.

Read Full Post »

En rå pjäs

Posted in Drama, Engelskspråkigt, Klassiker, På vers, tagged , on 20 september, 2009| Leave a Comment »

För den som är intresserad av att se hur en Shakespearepjäs kan ha sett ut innan den var helt färdiggenomarbetad kan Much Ado about Nothing vara ett lämpligt studieobjekt. Här finns biroller som sägs gå in på scen men aldrig yttrar sig, vissa personer har ena stunden söner och nästa enbart döttrar, och dialogen är för det mesta inte omvandlad till blankvers. Den ena halvan av handlingen är dessutom märkligt skakig, och skurken har inte fått något särskilt djup. Å andra sidan är den andra halvan av handlingen lysande med rapp dialog och en intressant psykologi.

När allt börjar är Don Pedro av Aragonien på väg mot ståthållaren av Messinas, Leonatos, hem, efter att ha besegrat och försonats med sin bastard till halvbror Don John. Förutom brodern har han de två gentlemännen Claudio och Benedick i sällskap. Den evige ungkarlen Benedick tar åter upp gamla stridigheter med Leonates brorsdotter Beatrice, ett ordkrig som står för mycket av nöjet i pjäsen. Samtidigt blir Claudio förälskad i Leonates dotter Hero, och får Don Pedro att fria i sitt ställe. Don Pedro, Claudio, Leonato och Hero konspirerar dessutom för att lura Benedick och Beatrice att bli förälskade i varandra. Samtidigt försöker Don John – en äkta teaterskurk, ute efter att göra ondska för dess egen skull – blanda sig i leken, och lyckas till slut lura Claudio och Don Pedro till att tro att Hero varit otrogen, varefter de båda skämmer ut henne vid vigseln och stolt går därifrån. De kvarvarande får för sig att lura värden att Hero dött av skammen, medan Beatrice tar löfte av Benedick att han skall döda Claudio som hämnd för skymfen. Trots att stadsvakten leds av två inkompetenta idioter – Shakespeare tycks ha varit förtjust i tanken på rättstjänare som försöker använda ord de inte behärskar, ty sådana förekommer även i Measure for Measure – lyckas de dock höra en konversation mellan Don Johns underhuggare och kan avslöja hela sammanhanget, varefter det hela slutar med en bisarr scen där Claudio luras att gifta sig med en Leonatos brorsdotter, som dock visar sig vara Hero.

Som synes är Claudio en minst sagt dubiös figur: han kan inte fria själv, uppträder glatt och uppsluppet efter att ha skämt ut Hero och fått reda på att hon dött därav och är sedan beredd att gå i brudstol med en flicka han knappt sett. Man undrar om Hero någonsin kan bli lycklig med en sån karl?  Däremot har jag inga problem med Don Johns ondska, vilket tydligen andra kommentatorer som väntar sig mer psykologisk realism har: med tanke på att att han är en skurk i en komedi är det väl knappast otänkbart att denna brist på egentlig motivation inte är menat som annat än ett tillfälle att driva med andra skurkar på scen?

Nå, om Claudio och Don Pedro till slut visar sig vara ganska tvivelaktiga figurer och Don John aldrig blir annat än ett sätt att få till någon som helst dramatik, så är Benedick och Beatrice så mycket mer tillfredsställande. Till en början försöker de mest få sista ordet i strider utkämpade med tungorna som vapen, men när de båda lurats att lyssna till konspiratörernas samtal om hur mycket den andra älskar dem så blir de snart mer respektfulla mot varandra och överger sina övertygelser om att dö ogifta. De får snart själva känna på omgivningens vassa tungor, men det är även främst de enda som uppträder med något som kan kallas rimlighet efter det misslyckade bröllopet: Beatrice med sin önskan om hämnd, och Benedick med sin vilja att tillmötesgå henne, och när endast tystnaden återstår så är det de som tidigare tagit parti för det ogifta civilståndet som verkar vara kärlekens förkämpar medan de som förut varit utsatta för deras gyckel också är de som visat sig mest ovärdiga.

En bra pjäs, men när man läst den grämer man sig över att den inte finns bevarad i mer upputsat skick, för då hade den kunnat vara fantastisk.

Read Full Post »

Brittisk patriotism

Posted in Drama, Engelskspråkigt, Klassiker, På vers, tagged , , on 9 september, 2009| 1 Comment »

I gymnasiet fick jag lära mig att Shakespeares verk kan delas in i fyra grupper: komedier, tragedier, sagospel och krönikespel. Naturligtvis är detta överförenkling: historien i de allra flesta av hans pjäser är baserade på saker han hittat i andra böcker, och skillnaden mellan en tragedi och en komedi består främst i hur lyckligt slutet är. Inte desto mindre är det främst de pjäser som kan hänföras till någon av de tre första grupperna som idag uppmärksammas (Richard III är ett undantag), till viss del möjligen på grund av att dessa generellt är senare arbeten än krönikespelen och av något högre kvalitet (även om så utmärkta saker som En midsommarnattsdröm och Romeo och Julia också är relativt tidiga).

Nåväl, ett av dessa krönikespel är Henry V. Den som kan sin engelska historia vet att under hans styre lyckades engelsmännen åter ta initiativet i hundraårskriget, och vid Azincourt vinna den sista av sina magnifika taktiska segrar, då en hungrande, sjuklig armé på cirka 6000 man lyckades slå en fem gånger så stor fransk styrka under ledning av konnetabeln d’Albret som var tvugna att anfalla över ett nyss plogat, lerigt gärde. Detta slag är också en av huvudpunkterna i Shakespeares pjäs: av förståeliga skäl inte explicit skildrat – den kör som inleder varje akt är noga med att påpeka att det är upp till åskådaren att föreställa sig hur det verkligen gick till då det inte fanns möjlighet att ställa upp det hela på scenen –, och dessutom mytologiserat och heroiserat: istället för ett slag vunnet av de skickliga långbågsskyttarna framställs det här som en stor man-mot-man-strid där tack vare den gudomliga försynen engelsmännen fick segern i stort sett utan förluster.

Pjäsen inleds dock inte i Frankrike, utan på engelsk mark: man får se hur kriget startar då kyrkan vill slippa undan en reduktion och därför riktar kungens intresse söderut, hur ett försök mot Henriks liv avslöjas och konspiratörerna närmast gläds däröver, samt hur några föga heroiska bifigurer (som även tog plats på scenen i pjäserna om Henrik IV) gör sig redo för kriget. På det hela taget märks det att Shakespeare inte vågat ta sig alltför stora friheter mot grundmaterialet, för som berättelse är det inte mycket att ha: det är alldeles för många småscener som inte kopplas samman – förutom de nyss nämnda soldaternas gräl med sina överordnade förekommer till exempel en scen på franska, där prinsessan Katarina försöker lära sig engelska – och när själva slaget väl är utkämpat bjuds det en liten bisarr förväxlingshistoria där kungen roar sig med att få en soldat att slå till en av hans generaler – en walesare med hastigt uppkommet talfel – innan det är dags för fredssamtal, varvid kungen får sin franska prinsessa och blir arvinge till den franska tronen.

Så långt om handlingen; några ord om huvudpersonen kan också vara på sin plats: vi får här se kungen endast efter kröningen, när han snabbt höjt sig över de upptåg han tidigare roat sig med i riddar Falstaffs sällskap (även om förkärleken för fåniga upptåg som sagt bevarats). Moraliskt är han fortfarande aningen tvivelaktig: han är hela tiden noga med att påpeka att alla hans handlingar bara är resultatet av vad andra gjort: om inte franske kungen ger honom sin krona är det hans fel när Frankrike anfalls, om inte innevånarna i Harfleur kapitulerar är det deras fel när de får soldatesken över sig, och så vidare.

Nej, den stora behållningen är väl här som annars Shakespeares ordkonst; även om uppmuntrande stridsrop kanske bör ses med skepticism kan det inte hjälpas om man beundrar stycken som Henriks tal för sina soldater inför Azincourt, om hur det kommer göra alla soldater till bröder vars insats kommer att hållas i åminne i evärdeliga tider, och hur de som är kvar därhemma kommer gräma sig över att de inte fick vara med och kunna ställa till med fest på Crispinus dag –

Then will he strip his sleeve, and show his scars,
And say, ›These wounds I had on Crispin’s day.‹

I slutändan är detta knappast en av Shakespeares bättre pjäser, men det är inte att säga mycket. Att rekommendera den vore dock att ta i, även om det inte är en oangenäm upplevelse.

Read Full Post »

Tre systrar

Posted in Drama, Engelskspråkigt, Klassiker, På vers, tagged , on 7 september, 2009| Leave a Comment »

Shakespeares King Lear är en av hans mer mänskliga tragedier: olyckan kommer här från tillfälligheternas spel och människornas dårskap och illvillighet, inte från en genial ränksmidares planer, en omöjlig situation eller onda makters inflytande – även om Gloucester utbrister att

As flies to wanton boys are we to the gods:
They kill us for their sport

så är det klart att källan till alla olyckor är dels hans egen och Lears dåraktighet – hans då han alltför snart trodde på sin bastard Edmund framför sin äkta son Edgar, Lears då han mer trodde på örats än hjärtats vittnesmål och gjorde sin dotter Cordelia urarva då hon inte kunde åstadkomma samma melodramatiska proklamationer av kärlek som sina systrar Regan och Goneril, gifta med hertigarna av Cornwall respektive Albanien (nej, nej, inte det Albanien. Albanien som i Skottland), och sedan vägrade inse att han inte kunde avsäga sig kungamakten och samtidigt ha värdigheten kvar– och den skrupelfria ambitionen hos de mindre dygdiga i den yngre generationen som vill varje pris vill tillskansa sig så mycket personlig makt som möjligt och därvidlag inte tvekar ens inför förräderi eller mord:

The younger rise when the old doth fall.

Ett tag har man dock undrat om det egentligen inte är Lear som är den store skurken; de hundra riddare som han behållit verkar faktiskt vara just så ohyfsade och oregerliga som Regan och Goneril påstår, i synnerhet den trogne Kent som i förklädnad – sådana vimlar det av, både sådana som skyler utseendet och sådana som skyler karaktären – fortfarande följer den kung som landsförvisat honom och nu ger sig på en vad det verkar oskyldig underhuggare till Goneril. Snart börjar dock personernas rätta moraliska halt visa sig; döttrarna reducerar snabbt Lears följe och lämnar honom till slut att tillbringa en stormig natt på heden, ensam med Kent och sin dåre – som ofta visar sig vara den minst dåraktige, något denne själv gärna påpekar – där hans eget förstånd till slut krackelerar, samtidigt som Edmund förråder Gloucester, som närt hemliga förbindelser med kungen av Frankrike – nu gift med Cornelia – som verkar vilja återställa ordningen i landet. Gloucester får sina ögon ustuckna av Cornwall, som dock dödas av en tjänare som inte står ut med sättet hans herre behandlats på, och kastas sedan också han ut på heden, där han möter Edgar, förklädd till galning, som leder honom till Dover där kungen av Frankrike har landstigit. Rätt så invecklat alltså, men ändå glasklart framställt.

I Dover faller maskerna till slut helt; Regan och Goneril inser att båda vill ha den ambitiöse och vad det verkar oemotståndelige Edmund, och råkar därför snart i luven på varandra, samtidigt som Edgar och den gode hertigen av Albanien försöker återställa ordningen. Just som de goda krafterna verkar fått övertaget slår dock olyckan till en sista gång, och slutet är därför extra tragiskt i all sin meningslöshet.

Förutom att Shakespeare varit på ovanligt gott formuleringshumör när han skrev den så är King Lears främsta storhet de stora känslor som under lång tid får utrymme; därvidlag liknar väl den främst Hamlet. Precis som Hamlet har den också en dubbel struktur, med två handlingar som löper sida vid sida och speglar sig i varandra. Även om det när pjäsen är slut inte är många kvar som kan stå på benen är det inte många som dör förlikade med sitt öde; kuriöst nog är det väl bara den store skurken Edmund som i någon mån har slutit fred med världen vid sitt frånfälle.

Även om pjäsen har ett par rätt stora logiska brister – varför är Cordelia så kallt sofistisk att hon inte kan förklara sin kärlek? varför skall Gloucester gå just till Dover för att dö? – så skiner de starka partierna dock så starkt att man snabbt glömmer detta. King Lear är helt klart en av de mest lyckade av Shakespeares tragedier.

Read Full Post »

Den svartsjuke moren

Posted in Drama, Engelskspråkigt, Klassiker, På vers, tagged , on 31 augusti, 2009| Leave a Comment »

En av Frans G Bengtssons bättre essäer är den om som beskriver hur en kulturellt helt obevandrad fotbollsreferent på en tidning i Chicago plötsligt får ta ordinarie teaterreferentens syssla. Som tur är pjäsen han får se Othello, och då Shakespeare som bekant redan i sin samtid hade en publik bestående av folk från de mest skilda delar av samhället så är även denna pjäs fylld av tillräckligt med fart och ståhej för att även någon som kanske inte indoktrinerats till att tycka att även högstämd poesi är värd att avnjuta kan finna den lyckad.

Som tragedi betraktad är Othello mycket lyckad; det är inga övernaturliga makter eller tillfälligheter som driver huvudpersonen mot sitt öde som i Macbeth, bara en infernaliskt skickligt beräknande Iago, och det finns inga försonande drag över huvudpersonens kamp som i Hamlet: när den danske prinsen dör så är det i en slags triumf, men när den venetianske generalen gör det så är det i ett tillstånd av mörkaste förtvivlan. Till skillnad från Romeo och Julia går det heller knappast att tänka sig Othello med ett lyckligt slut; även om det första blodet spills långt senare så vore hela svartsjukedramat tämligen poänglöst om det bara löses upp i intet.

Jämför man så istället med Köpmannen i Venedig så är Othello en för nutida sinnen betydligt mer acceptabel pjäs; även om äktenskapet mellan den svarte Othello och den ljusa Desdemona faktiskt slutar olyckligt så beror det främst på Iagos giftindränkta tal, inte på några rasistiska dumheter. Othello har också en helt annan typ av värdighet än Shylock, stammande mer från en i grunden god karaktär än en förmåga att motstå förnedring, och även om han oftast refereras till som »moren« så verkar det bara vara Iago som är beredd att hålla hans ursprung emot honom.

Othello kan helt klart försvara sin position som en av de främsta av Shakespears dramer, inte så mycket på grund av sina lyriska kvaliteter – som naturligtvis finns där, se bara på Othellos ord när han övertygats om Desdemonas otrohet:

All my fond love thus do I blow to heaven –
’Tis gone
Arise, black vengeance, from thy hollow cell!
Yield up, O love, thy crown and hearted throne
To tyrannous hate! Swell, bosom, with thy fraught,
For ’tis of aspics’ tongues

– utan för att själva den underliggande handlingen är så superb, känslorna så stora, och katastrofen så fullständig.

Read Full Post »

Lag och rätt

Posted in Drama, Engelskspråkigt, Klassiker, På vers, tagged , on 29 augusti, 2009| Leave a Comment »

Shakespeares Measure for Measure är en märklig komedi. Inte för det att den inte är speciellt rolig; sådant bekymrar inte Barden, och »komedi« betyder för honom egentligen bara att när man i slutet har behov av en präst så är det för giftermål istället för begravning. Nej, det märkliga är de att det är en pjäs som vågar ställa stora frågor: skall nåd gå föra rätt? Vad är synd? Hur långt skall man gå för att rädda någon annans liv?

Själva handlingen är okomplicerad och inte speciellt sofistikerad: hertigen av Wien har rest bort för att hans underlydande Angelo skall kunna strama åt lagarna och den allmäna moralen. Denne är typen inför som går efter regelboken, och har snart dömt Claudio för att ha gjort sin fästmö Julietta på smällen föra äktenskapet. Claudios syster Isabella, som står i begrepp att gå i kloster, ber för sin brors liv, och Angelo säger sig till slut kunna bevekas, på ett villkor: Isabella måste tillbringa en natt med honom. Samtidigt har hertigen återvänt till staden förklädd till munk för att kunna hålla ett öga på saker och ting.

Den som letar efter Shakespeares vanliga kvaliteter – poesi, humor, formuleringkonst – blir kanske något besviken; denna pjäs bjuder på mindre sånt än man blivit bortskämd med i andra komedier. Naturligtvis saknas för den sakens skull inte storartade monologer, som när Claudio uttrycker sin fruktan inför livet efter detta, eller Isabels anklagelse inför hertigen som »återvänt«:

Not one, the wicked’st caitiff on the ground,
May se as shy, as grave, as just, as absolute,
As Angelo; even so may Angelo
In all his dressings caracts, titles, forms,
Be an arch-villain. Believe it, royal Prince,
If he be less, he’s nothing, but he’s more,
Had I more names for badness.

Pjäsens stora styrka, och det som gör den verkligen läsvärd, är dock diskussionen om hur en stad skall styras, om det är rätt att plötsligt börja använda en dittills obeaktad lag, om Isabella gör rätt när hon vägrar ge upp sin jungfrudom för att rädda sin bror. Här hjälper att ingen av personerna egentligen är tecknade helt i vitt eller svart: Angelo, en av de två mer skurkaktiga, har ju trots allt fått i uppdrag att strama upp styret, och hertigen driver ett av dessa grymma skådespel som man ibland stöter på hos Shakespeare: ehuru menat som komedi är det svårt att tycka det är speciellt roligt när han lurar i Isabella att han tror mer på Angelo. Det finns de som velat se honom som en symbol för Gud, och det må väl gå att göra en sådan tolkning; men då måste man ha inställningen att Gud egentligen är en stor skitstövel.

Nå, Measure for Measure var helt klart en intressant pjäs, en något udda del av Shakespeares produktion, och även om den kanske därför inte hör till de yppersta så är den ändå läsvärd.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »