Åh, vad det är roligt att få följa dessa ständigt livshungriga Mumintroll: när de utforskar den djungel Mumindalen förvandlats till under en ovanligt varm sommar, när de träffar en marsmänniska (som ser ut som en luddtuss i ett fotogenlampsglas), när de blir fyrvaktare, eller när de går med i föreningar. Detta, och annat, är vad som sker i tredje volymen av Tove Janssons samlade serier.
Jag vet inte om jag tycker bäst om hur Mumintrollet och Snorkfröken ena stunden verkar leka vuxenkärlek för att i nästa hamna i svartsjukegräl, eller Muminpappans lätta inbilskhet och äventyrslust, eller hur Muminmamma alltid vill ta hand om de sina, eller kanske Stinkys försök att skapa kaos som för de mesta slutar i något helt annat, men det är roligt alltihop.
Mycket kan sägas om det fria bohemliv, de oväntade visdomar som presenteras så elegant och självklart, den absolut bedårande tron att det mesta kan lösas med lite vänlighet, men redan detta är troligen alldeles för beundrande. Låt det därför räcka med att de som inte är muminsinnade måste vara mycket sorgliga varelser.
Lämna ett svar