Hur tusan skall man beskriva Jostein Gaarders Sofies värld? Förvisso torde de flesta ha hört talas om den och kanske också läst den, men om någon nu helt missat den kan den sägas vara en översikt över västerlandets filosofiska historia, berättad i romanform. Fast det är ju till kanske bara början, för boken försöker inte bara berätta om filosofin, utan också få läsarna att ställa sig de där frågorna om varifrån vi kommer och vart vi är, eller bör vara, på väg. Eftersom den även riktar sig till ickevuxna läsare (»lämplig från 13 år och upp«, skulle man kanske kunna skriva), så blir den kanske någon gång lite övertydlig med detta, liksom vissa resonemang blir väldigt ytliga (på 500 sidor skall man inte bara få plats med filosofin, utan också romanen). När den skall beskriva fysik blir det också heltokigt; de celesta kropparnas rörelse förklaras med attt de är under ständig påverkan av två krafter: gravitationskraften och en mystisk tröghetskraft.
Förutom detta märker man också en annan klar brist, som redan nämnts: boken behandlar nästan bara västerländsk filosofi. Buddha skymtar förbi ett par gånger, men annars är det främst antikens Grekland och det eftermedeltida Europa som behandlas. Synd. Å andra sidan får man ett par europeiska gestalter som man kanske inte annars tänker på i termer av filosofer. Att Marx kan räknas som sådan är kanske inte är så konstigt, men Darwin och Freud är kanske lite mer udda. Med dem kommer dock andra märkligheter: Freuds teorier, som vid de här laget till stor del får sägas ha skjutits i sank, presenteras som sanning. Än värre är det med Darwinismen. Rashygien benämns i tämligen positiva underlag, utan att några egentliga invändningar reses. Man hade väntat sig lite mer problematiserande, lite mer av att visa på hur den tanken (och för den delen andra) kan missbrukas.
Ramhistorien (eller snarare ramhistorierna; halvvägs genom görs en pop utan föregående push) är just ramhistorier. De tar visserligen en hel del plats, och ställer en del egna filosofiska frågor, men de dominerar inte, och är knappast anledning nog att plocka upp boken. Det här läser man om man vill ha en någorlunda lättsam introduktion till filosofi, inte annars.
