Peter Englund har tillsammans med Kirstian Petri skrivit Jag skall dundra, ursprungligen som filmmanus, men nu omarbetat till något som mer liknar en roman. Boken är uppbyggd kring en fiktiv dagbok skriven av en nybakad karolin under Karl XII:s polska strapatser av år 1706. Stycken ur denna dagbok blandas med berättelser som tydligen visar vad som verkligen hände, och mycket av intresset kommer ur kontrasten mellan dessa.
Dagboksstyckena är skriven på 1700-talssvenska, som visserligen oändligt mindre svårpenetrerad än vad språket varit ett århundrade innan, men ändå använder ord som sedermera utmönstrats, och som därför försetts med noter. Den fiktive författaren har en märklig filosofi: han är ateist (!) och anser att eftermälet är det enda av betydelse, vilket även gör att han anser att ändamålen helgar medlen. När hans trupp så kommer till en polsk herrgård går saker snabbt åt skogen.
Jag är lite tveksam till det historiska. Även om Englund är en skicklig historiker så ifrågasätter jag om en ateistisk upplysningsmänniska verkligen hör hemma i karolinernas tidevarv. Språket i de fiktiva styckena klingar också en smula falskt. Å andra sidan så är det kanske inte det specifika utan det universella som är det viktiga. Oavsett soldaternas ursprung och efternamn så har troligen liknande scener spelats upp i de flesta krig genom historien, där vanliga människor gjorts sitt bästa för att glömma kriget men där det ändå kommit och knackat på dörren. Då spelar kanske ett par anakronismer kanske mindre roll.
