President Licoln hade verkligen inga skäl att känna sig nöjd med sitt högre armébefäl. Gång på gång visade sig de generaler som gavs befälet över östarmén helt oförmögna att komma till rätta med Robert E. Lees Army of Northern Virginia – först ut att försöka var George McClellan, som i än högre grad än Fabius Maximus förtjänade dennes öknamn, därefter John Pope, som på ett sällsynt vackert sätt utmanuvrerades av Stonewall Jackson som kringgick hans armé och förlöjligade honom, varefter Maryland kunde invaderas och Washington hotas. Efter detta togs McClellan åter till nåders, och lyckades vid Antietam stoppa söderns anlopp varefter även han rundades och slutgiltig befriades från sin post.
Därefter försökte Ambrose Burnside – vars utseende gjort att hans efternamn i omkastad variant fått ge namn åt polisonger på engelska – gå mot den konfedererade huvudstaden Richmond, men besegrades även han snöpligen. Därefter fick Joseph Hooker, kallad »Fighting Joe« – en karlakarl, vars efternamn dock av allt att döma inte gett fått ge ett av namnen åt en viss yrekskår hos vilken han skall ha varit flitig kund –, chansen. Till en början tycktes detta vara ett gott val; han lyckades på ett fint sätt forsla sin armé från dess vinterläger vid floden Rappahannock till motståndarsidan, och intog en stark postion. Återigen lyckades dock sydstatsgeneralerna med det omöjliga, och Jackson tog sig genom en skog som ansågs ogenomtränglig in mot nordstatsarméns ena flank och skulle ha tillintetgjort den om inte olyckan varit framme: efter en spaningsritt misstogs Jacksons kår för nordstatare och beköts av sibna egna; Jackson träffades svårt och avled.
Nu tycks Lincoln ha misströstat så till den milda grad att han själv införskaffat handböcker i fältherrekonsten i syfte att själv ta befälet. Befälet gavs dock till George Meade, och denne lyckades faktiskt hålla fienden stången vid Gettysburg – fast om man får tro Robert E. Lees senare uppgifter hade utgången blivit en annan om han kunnat ha Stonewall Jackson vid sin sida. Därefter hade dock inte mycket hänt, och man eftersände därför en general från den västliga scenen, där sakerna artat sig bättre för nordstaterna. Den därifrån anlände mannen hade rykte om sig att vara alkoholiserad, och baktalades av snart sagt alla utom Lincoln. Hans namn var Ulysses S. Grant, och nu vände kriget. Grant var förvisso inte någon speciellt skarpsinnig general (vilket för all del inte behövde vara någon nackdel. Wellington var heller inte någon blixtrande intelligens), men han fick nu sköta kriget utan inblandning från höga dignitärer i Washington, och kunde således ostört gå till verket. För att tala med Frans G. Bengtsson gjorde han det likt en man med en klubba som gick till strid mot en fäktmästare. Det hela urartade nu ett tag till ett rent utnötningskrig. Nordstaterna hade all demografi på sin sida, och det var bara överlägsenheten i fråga om högre befäl som hade hållit och höll sydstaterna i matchen.
Efter att Grant på ett par veckor förlorat 70 000 man – vilket var fler än hela Lees armé – så tröttnade han dock på denna form av krigföring och övergick till ett ställningskrig. En raid från en sydstatsarmé lyckades faktiskt ta sig ända till Washingtons utkanter, men Grants ställning var märkligt stark. Nu började också demografin ta ut sin rätt, samtidigt som nordstaternas västliga framgångar gav verklig frukt. Lees linjer sprack, Richmond intogs, och när han upphanns vid Appomattox fick han sträcka vapen, varvid inbördeskriget var över. Lee blev sedermera rektor vid lycéet I Lexington, medan Grant blev förenta staternas president.
