När man har en gammal missuppfattning om historien, och vill hitta något att skriva om denna, tycks det aldrig slå fel att kontrollera om det hela nämns i Heidenstams Svenskarna och deras hövdingar. Dagens ämne är Gustav II Adolfs läderkanoner, och om dessa står att läsa dels att de fanns med vid Breitenfeld, dels att de »voro av läder«. Man kan förstå den upprördhet som Tilly skulle känt vid en sådan åsyn. Inte nog med att svenskarna skulle lyckats skapa kanoner i ett material som knappast har de egenskaper man förväntar sig vara lämpliga när man skall skapa ett stycke artilleri, de skulle dessutom byggt dem under sitt tyska fälttåg.
Det säger sig självt att kanoner inte kunna bestå endast av läder; de var isjälva verket gjutna i koppar (fullt normalt vid denna tid, speciellt i Sverige som hade Europas bästa gruva med detta material), och endast förstärkta omgivande lager av läder, och utanpå dessa rep och järnband. Heidenstam har förvisso rätt i att de därigenom kunde göras mycket lätta – 40 kg –, men samtidigt blev deras övriga egenskaper starkt lidande: eftersom lädret verkade starkt isolerande så hettades de mycket snabbt upp, vilket dels gjorde dem momentant obrukbara, och dels deformerade dem så att de även framledes blev ballistiskt opålitliga, och dessutom snabbt slets ut.
Läderkanonerna var således inte längre i bruk i svenska armén när denna skeppades över till tysk mark. Däremot fanns det behov som läderkanonerna tänkts fylla kvar: små, lätta kanoner som kunde flyttas runt på slagfältet utan alltför mycket muskelkraft, och som dessutom skulle kunna avfyras någorlunda snabbt. Här lyckades svenskarna ta fram stycken som svarade mot kraven, och även om de inte var riktigt lika lätta som läderkanonerna var det nya svenska artilleriet helt klart en del av framgångarna vid Breitenfeld. Så även om heidenstam som vanligt farit runt med tokerier, så var de kanske inte helt tokiga i just detta fall.
