Under en period på lite mer än 300 år kastades Europa med oregelbundna mellanrum in i storkrig; en ovana som äntligen tycks vara avkastad. Det första av dessa krig var det längsta, då det kom att ta trettio år, trettio år fyllda av lidande då Europa skakades i paroxysmer. Det hela startade och slutade i Prag.
I denna Kejsarens residensstad – vid denna tid fanns det bara en Kejsare, och han ledde det heliga romerska riket av tysk nation; den ryske monarken hade förvisso en motsvarande titel men ledde fortfarande bara en andra rangens makt – så inleddes striderna enligt gammal god böhmisk sed genom att kejsarens ståthållare defenestrerades. Kejsaren ingrep, och Böhmen – som verkar ha haft en stark böjning mot det religösa fritänkandet – återkatolicerades. Sedan kom turen till resten av det tyska riket. Ett danskt ingripande ändade i fiasko, och Tyskland verkade vara på väg att bli en modern nationalstat. Då ingrep Gustav II Adolf. Denne lyckades i början väl, men efter att vid Nürnberg hamnar i en synnerligen prekär situation nödgades han tåga norrut, och stupade så den 6 november 1632 vid Lützen, till fromma för alla som vill gissa portkoder. Nu blev kriget mer och mer förvirrat, och böljade fram och tillbaka. Slutligen lyckades, via franskt stöd och ett mer kompetent högre befäl, dock till slut Sverige med allierade få överhanden. I krigets sista självande månader plundrades så Prag, under vilket en av de ståthållare som behandlats så vanvördigt 30 år tidigare dräptes. Under dessa trettio år hade den politiska verkligheten omvandlats. En av de få otvivelaktigt goda saker som kriget medförde var att de religiösa tvisteämnen som föranlett det nu tappat mycket av sin kraft. Staterna skulle förvisso fortsätta att reglera sina innevånares tro – ironiskt nog med det Sverige som sagt sig strida för denna frihet som ett av de främsta exemplen – men Europa skulle aldrig mer störtas ned i ett religionskrig, även om andra ideologier skulle komma att göra minst lika mycket ont.
Om detta första Krig, liksom andra tilldragelser i och till viss del utanför Sverige, handlar Peter Englunds Ofredsår. Berättandet om detta blandas med inblickar i den unge Erik Jönssons (sedermera Dahlberg) liv, samt diverse utblickar mot områden i det dagliga livet – hur man reste, vad man åt, hur dygnet inrättades. Resultatet är mycket imponerande, även om fokus starkt ligger på de svenska görandena. Detta är dock nästan den enda förbehåll jag vill ge, och den som vill läsa om hur Sverige transformerades från ett pytteland i Europas utkant till en stormakt på lerfötter torde ha svårt att kringgå detta verk.
