Feeds:
Posts
Comments

Archive for mars, 2009

Poesidags

Idag är internationella poesidagen. Detta skall naturligtvis firas. Något annat som också förtjänar att firas är att jag köpt nya bokhyllor, så nu finns det än mer luft för mina böcker (fast fortsätter jag i nuvarande lästakt kommer de vara fulla om nåt år igen. Hmm…). Eftersom jag inte kan komma på någon dikt med bokhylletema fick jag söka reda på något annat; ergo en dikt om böcker. Jag började med Frans G., men hans dikter tenderar att vara lite väl långa, så det får bli Fröding istället. Don Quijote, närmare bestämt:

Vid allt mystiskt i naturen,
varslar det om svåra tider;
far han ännu kring och rider,
han av Sorgliga Figuren!

Det var han och ingen annan,
ty Mambrinos hjälm, den fina
lödderskålen, såg jag skina
kring den kala hjältepannan.

Och den stolta Rosinante
såg jag styvt och spattigt dansa.
På sin mula Sancho Panza
såg jag hänga som en vante.

*

Ädle resenär från Spanien,
är du icke trött att rida,
har du icke nog fått lida
av den eviga kampanjen?

Jag förstår din min, den varnar
mig för skämtan med det höga,
svaret lyser i ditt öga:
ännu vifta väderkvarnar!

*

Ja, igenom tiden rider
ännu riddarn av La Mancha,
enligt min och mångas tanka
är han med i dagens strider.

När mot obekanta faror
förutseende vi blicka
och mot väderkvarnar skicka
våra unga tappra skaror,

stiger don Quixotte ur graven,
och till vår och riddarns heder
är det han, som striden leder,
han som svänger fältherrstaven.

Read Full Post »

De två senaste dagarna har jag utsatt mig för två olika kulturyttringar. Dels har jag varit på operan, dels på bio. Av det kan man tro att jag set dels något »finkulturellt«, dels något »fulkulturellt«, och då skulle man ha rätt. Fast av fel anledning.

På operan sågs Läderlappen av Johan Strauss d.y. Lättsam operett således, men faktiskt ganska misslyckad sådan. Nu har jag inte sett en mer traditionell uppsättning, men intrycket jag fick var ändå att man förändrat den på i all fall tre sätt:

  1. Den var förlagd till Göteborg under 1960-talet. Detta är väl ett inte helt ovanligt grepp – kanske inte att flytta klassiska skådespel till just Göteborg eller 1960-talet, men väl att omplantera dem i annan mylla. Det fungerade väl; scenografin och dräkterna var ytterst välgjorda.
  2. Den försökte vara smart. »Pretentiös« vore väldigt fel, men försöken innebar ändå steg från det lättsamt opretentiösa jag förstått att originalet präglas av, och det var tämligen uppenbart mest felsteg. Små detaljer i inredning och annat är ett bra sätt att vara smart på, att fylla libretto och talpartier med liknande småreferenser är mest tröttsamt.
  3. Den försökte vara mer dekadent än originalet. Det är inte dekadent att låtsas ha en orgie på scen, det är bara flåsigt. Det är inte roligt att låta män bete sig som häradslägrare i svensk film, det är bara pinsamt plumpt.

På det hela taget var det en ganska misslyckad uppsättning av en operett som förtjänat bättre. Vissa delar var förvisso välgjorda, annat bara konstigt eller dåligt. Vad fotbollsspelandet i slutet skall vara bra för förstår jag ärligt talat inte.

På bion besågs Slumdog Millionaire, och jag förstår varöfr den här filmen prisats. Vi har en ganska brokig skara från avdelningen, men jag tror alla var nöjda med valet. Och där någonstans ligger filmens styrka och svaghet; det är en film de flesta förmodligen kan tycka om eller till och med älska, men jag tror ändå inte att det är någons absoluta favoritfilm. En tävlande i indiska Vem vill bli miljonär har lyckats ta sig till näst högsta nivån, trots en uppväxt i slummen. Trots? Nej, tack vare! Man får i tillbakablickar se hur han fått tag på svaren till just de frågor som ställs (även om det ibland är tämligen lösa grunder kunskapen vilar på). Filmen innehåller en hel del ganska otäcka scener, och även om man ser att den är baserad på en novell, så är det knappast en ren må bra-film. Som sagt: en mycket bra film att se i ett varierat sällskap, och klart rekommendabel även annars.

Read Full Post »

John Hawkwood måste ha varit något utöver det vanliga. I trettio år var han verksam som kondottiär och härförare i det oroliga Italien, i en tid när pesten nyss hade återkommit till Europa för att stanna, där påvens babyloniska fångenskap gick till en ända bara för att ersättas av en schism med påvar och motpåvar, och där lojalitet stavades pengar. Han slogs mot och för nästan varenda stadsstat som kunde uppbådas på den oroliga halvön, firade storslagna segrar och led smärtande nederlag. Han pressade stater på fantasisummor och genomförde massakrer, han anklagades för att vara en utböling som hjälpt till att permanenta kriget, men när han väl dog var han fattig, firad och betraktad som ärbar italienare.

Hawkwood är portalfiguren i Frances Stonor Saunders Den djävulske engelsmannen, en skildring av det oroliga Italien under 1300-talets andra hälft, på randen till vad som senare skulle bli känt som renässansen. Hawkwood kom dit till följd av en tillfällig stiltje i hundraårskriget som gjorde honom likt så många andra soldater arbetslösa, med laglöshet som följd. För åtminstone när det gäller legoknektar gäller ofta att utbud föder efterfrågan: alla måste på ett eller annat sätt betala dem, antingen för att ha dem till att slåss mot andra eller för att de skall vända om. Och att göra det senare istället för det första fungerar i längden dåligt, en erfarenhet som Siena lade upp stora pengar för utan att nånsin riktigt ta till sig.

Naturligtvis handlar inte allt om Hawkwood: mycket utrymme bereds även åt andra delar av det politiska, religösa, monetära och militära livet. Katarina av Siena, Chaucer och Petrarca figurerar i många av bokens kapitel. Däremot får de breda folklagren mindre utrymme än man kanske skulle önskat. Tillsammans med en brist på mer personliga detaljer vad gäller huvudpersonen, snarast sprungen ur källornas enformiga ymnighet, gör det dock att boken blir lite av en otillfredsställande kompromissprodukt: man får se mycket av Italien, men knappast så mycket som man kanske skulle vilja, och den huvudperson man får istället är märkligt blek och formlös; förvisso en befälhavare nästan ständigt på marsch, men samtidigt svår att fånga. Det känns snarare som att saker händer honom än som han själv gör något – för att vara en bok om en krigsherre är boken överraskande knapp vad det gäller att skildra militära tilldragelser.

En något märklig detalj är att en av de två rekommendanter som står upptagna på omslaget är Monty Pythons Terry Jones (den andra är Simon Sebag Montefiore).  Ännu roligare blir detta när man betänker ett av styckena, som visar att de där små animationerna med munkar och annat som förekommer i Monty Python and the Holy Grail (som bekant en av dessa filmer som begåvats med en obegriplig svensk titel) visandes rumpan och annat faktiskt är helt i linje med vad illuminatörer under medeltiden själva kunde hitta på. Skoj.

Boken är annars märkligt blodfattig vad gäller språket. Man märker att författaren gärna, på gott engelskt maner, velat tryffera den med små välturnerade sentenser, men om det nu beror på oförmåga hos originalförfattaren eller översättaren är dessa märkligt platta, som kom de från någon som vill framstå som skickligare än vad som egentligen är fallet. Nu är boken inte dåligt skriven, men det där drivet i stilen som författaren velat åt vill inte riktigt infinna sig. Det omdömet kan förresten stå för hela verket: inte på något sätt dåligt, men aningen otillfredsställande.

Read Full Post »

Läskig e-post

Häromveckan var jag inne på bokhandeln www.dixikon.se för att titta på utbudet; de är specialiserade på litteratur på andra språk än svenska och engelska och jag hade fått en idé om att jag skulle försöka läsa ett par böcker på tyska för att öva mig i språket. Jag hade kommit så långt att jag lagt dem i varukorgen och var på väg att betala dem, men så långt noterade kommen noterade jag att jag inte kunde mata in mitt kontokortsnummer (mitt är nytt för i år och går alltså ut 2013, men deras dumma rullist sträckte sig bara till 2012). Så jag gav upp.

Igår fick jag e-post från dem. För det första hade de på egen hand bestämt sig för att skicka böckerna, och för de andra var de nu betydligt dyrare än sist jag kollade – då kostade de 129 kroor, i mejlet kostade de 129 euro. Vi får se var det här slutar.

Read Full Post »

Den ärevördiga Svenska Akademien har beslutat att göra hela den trettonde upplagan av sin ordlista fritt tillgänglig på internätet. Mycket bra, nu slipper man använda den inte helt lämpade ordboken när man nästa gång funderar på hur man stavar till ›abborre‹, ›väsentligt‹ eller ›betäckning‹. Fast ord som ›Storbritannien‹ (ingen Britt, men Annie!) eller ›Schweiz‹ får man som hittils klara själv, och det inte helt lättstavade ›åtminstone‹ finns inte med – sidan 1112, där det borde vara upptaget, tycks saknas.

Read Full Post »

Häromdagen noterade jag ännu en av alla dessa opinionsundersökningar. Vad de riktigt är bra till vet jag inte, och resultatet av just denna har egentligen inget med detta inlägg att göra; det var bara sättet den presenterades på (som i sig inte heller var unikt) som jag fick för mig att skriva om.

Varje förändring av antalet procentenheter som kan tänkas rösta på ett visst parti åtföljs nämligen alltid av en liten kommentar om förändringen är »statistiskt signifikant« eller ej. Dessa ord får vad jag sett aldrig någon förklaring, och för den som inte fått i sig någon statistik på universitetsnivå måste de vara tämligen mystifierande – menas att en uppgång på 2 procentenheter inte behöver vara viktig? Ja, även för de som läst statistik på universitet kan påpekandet förefalla vara nonsens, eftersom det inte är fullständigt. Nu vet jag egentligen ingenting om hur den matematiska bearbetningen av resultaten av en undersökning går till, men jag kan tillräckligt för att våga mig på ett par kvalificerade gissningar.

Eftersom själva poängen med statistik är att försöka göra sig en bild av en helhet utifrån en del säger det sig självt att detta kan gå fel. Om man till exempel, för att ta ett något naivt exempel, bara väljer att fråga personer som bor i Stockholm vilka de röstar på kommer man troligen få ett annat resultat än om man bara frågar personer som bor i Norrbotten. Detta vet naturligtvis opinionsinstituten om, så de har mer sofistikerade sätt att göra urvalen på. Icke desto mindre kan de ha otur och råka ringa till just de personer i Stockholm som röstar på Vänsterpartiet, eller de i Norrbotten som röstar på Moderaterna (jämför med data från senaste valet). Därför kan man inte anta att just den siffra man fått fram stämmer; de riktiga siffrorna skulle kunna ligga ganska långt från vad undersökningen visar på. Därför tar man till någon matematisk modell för hur stora dessa fel kan tänkas vara (troligen åberopar man centrala gränsvärdessatsen och använder normalfördelningar). Och när man sedan vill kolla om en förändring är »statistiskt signifikant« väljer man hur säker man vill vara (typiskt 95 procent – man vill alltså ha rätt 19 gånger av 20), och sedan räknar man ut om det går att vara så säker på att Moderaterna har fått ökat stöd. (Jag har här hoppat över en hel del detaljer, men bilden är förhoppningsvis väsentligen korrekt).

För att gå på slutsatserna: »statitistiskt signifikant« betyder i sig ingenting om man inte berättar hur säker man vill vara – tycker man det duger att bara ha rätt i vartannat fall kan nästan vad som helst vara signifikant. Och även om man skulle berätta hur säker man valt att vara så innebär bara en signifikant nedgång att vi tror att risken (eller chansen, beroende på vem man frågar) för att vi har fel när vi säger att det är en nedgång är liten – men det säger ingenting om hur säkra vi är på storleken av nedgången.

Jag hade tänkt avsluta med en låt ur Galenskaparna och After Shaves revy Grisen i säcken kallad Jag är ett stapeldiagram, som driver med olika typer av opinionsundersökningar, men den verkar inte finnas tillgänglig på internätet. Synd, den är välgjord och intelligent (att den dessutom driver med Ny Demokrati gör den heller inte sämre).

Read Full Post »

Det är lite svårt att förstå varför Selma Lagerlöfs  Löwensköldska ringen och Charlotte Löwensköld ges ut i en volym. De är förvisso de två första delarna i en trilogi, men de har därutöver inte mycket gemensamt: det är samma trakt och samma familjer som skildras, men man behöver knappast ha läst om ringen för att kunna förstå vad som pågår i berättelsen om Charlotte.

Sagda ring har på ett ytligt plan desto mer gemensamt med den som Bilbo vann under dimmiga bergen: en stark ondska omger de båda, de är båda starkt åtrådda och ondskan härrör i båda fallen från en numera kroppslös person som gör allt för att återfå den. Där tar dock likheterna slut: Löwensköldska ringens förbannelse är den som drabbar gravplundrare, och spöket som vill ha tillbaka den vill inget mer med den än att just få den åter. Den spökhistoria som följer den är bitter och skoningslös in i det sista, men bjuder egentligen aldrig på något större djup eller tema.

Kopplingen till Charlotte Löwensköld är som sagt ganska svag:  boken om henne är istället formad som en kärlekskomedi, även om innehållet raskt utvecklar sig mot tragedin. När huvudberättelsen börjar är Charlotte Löwensköld förlovad med den begåvade prästen Karl-Artur Ekenstedt, av alla förutspådd att göra något stort, men på grund av diverse missförstånd och Karl-Arturs till ödmjukhet förklädda högmod slår han upp förlovningen. För att skydda sin forne fästman, som hon fortfarande är förälskad i, tar Charlotte på sig skulden, med följden att han alltmer fjärmas från henne.

På baksidan av min bok står annars att Charlotte Löwensköld skall vara »humoristisk« och »ömsint«. Det håller jag verkligen inte med om, tvärtom är det en ganska mörk berättelse som endast räddas mot slutet, lite av Gösta Berlings saga fast med omvända förtecken. Bifiguren och primus motor Thea Sunder är rent grotesk i sin svartsjuka kärlek till Karl-Artur, en person som visar att all kärlek knappast är av godo, och huvudpersonernas förmåga att tala förbi varandra är monumental, liksom Karl-Arturs ovilja mot allt jordiskt och högmodiga förkastelse av alla i hans närhet som inte delar hans gnosticistiskt färgade pietism.

Till slut kommer just Charlottes offermentalitet och Karl-Arturs självupptagenhet och egenkärhet dem att driva ifrån varandra. Här kunde man tro att någon form av moralisk slutkläm – godtyckligt vilken  – skulle komma till synes i avslutningen, men även om man som läsare har betydligt enklare att tycka om Charlotte, så är slutet helt otillfredställande ur denna synvinkel. Det finns dock även en tredje del att läsa, Lo Anna Svärd, och jag hoppas i alla fall att Karl-Artur och Thea får de straff som deras själviskhet gjort dem förtjänta av. Innan jag ser om de får det är det dock svårt att riktigt säga vad jag tycker: Löwensköldska ringen framstår än så länge som tämligen poänglös i all sin blodighet, och Charlotte Löwesköld är påtagligt oavslutad och lite lös i formerna. Jag får be att få återkomma i frågan.

Read Full Post »

Jag har tidigare klagat på att en märklighet med John Ajvide Lindqvists skräckromaner är att de egentligen inte är speciellt skrämmande, men även  sagt att det inte gör så mycket eftersom all skräckrekvisita så effektivt utnyttjas för att kunna belysa andra delar av vad det innebär att vara människa. Tyvärr försvinner detta ur i alla fall de kortare novellerna i Pappersväggar, och kvar lämnas bara människor som drabbas av det okända. Och det okända är inte speciellt läskigt.

Eller rättare sagt, för att ta till lite Rumsfeldska: det okänt okända är inte läskigt. Det är när vi vet att det är något okänt i faggorna, och när vi kanske till och med anar vad det är, fast vi vet inte, som det blir spännande – inte när ett monster hux flux hoppar fram ur toaletten och käkar upp en, utan när man anar att det kanske finns ett monster som kanske kan komma upp ur toaletten och käka upp en. Och här misslyckas Pappersväggar ofta – man får helt enkelt inte tid att bli såpass bekant med ondskan att man förstår att den finns förrän den redan slagit till och dragit vidare. Dessutom förbli monstren ofta just monster, omänskliga varelser utan annat syfte än att vara skrämmande.

Sedan är det en annan sak att flera av berättelserna inte ens verkar avsedda att fylla en med skräck; ett par saknar helt övernaturliga inslag, och en av dem fungerar därmed bra i sin genre – den andra är tyvärr så Hemingwayskt isbergig att den knappt har någon del kvar över ytan, och även om jag förstod ungefär vad grejen var utan att behöva ledtråden som ges i efterordet kändes den därför ganska meningslös. Annars är det väl främst den inledande novellen, som påminner mycket om de längre romanerna, som får kallas riktigt lyckad: I den firar både Ajvide Lindqvists förmåga att sätta nytt ljus på myter och hans ifrågasättande av om det är monstren eller människorna som är omänskliga nya triumfer. Dessutom är det en av de få noveller som ger sig tid med ett par stickspår, och därmed till skillnad från övriga inte ger en känsla av att det bara är en liten tavla som ställts fram för att kunna berätta en poängnovell, med det okända som poäng – lite som den lägenhet som beskrivs i Vikarien:

Hans lägenhet såg ut som hans kläder. Där fanns möbler och lampor och allt som krävs, men det var inte inlevt, om ni förstår vad jag menar […] Rent och snyggt men utan liv. Bara ett ställe för att vänta.

Till detta bidrar nog det genomgående temat på bokens huvudpersoner: de tycks alla vara ganska ensamma typer, kanske med en kärnfamilj men sällan någon större vänkrets man får se. Mest avviker väl här återigen den första novellen, samt den sista, det nya slutet på Hanteringen av odöda.

Det är ett fullständigt onödigt nytt slut. Hanteringen av odöda slutade inte otillfredsställande. Samtidigt är det nya slutet inte direkt dåligt, den nytillkomne Roland, dansbandssångare på dekis, är en av de bättre figurer som tecknas, men sättet som det skriver om mytologin bakom de odöda och hanteringen av dem känns som det drar bort mer än det lägger till – även om de kängor överdriven stringens och avhumaniserad moralfilosofi får i huvudet är välbehövliga, så försvinner samtidigt lite av poängen med kängorna.

Så, summa summarum: Pappersväggar är inte en dålig samling noveller, men den klargör också att Ajvide Lindqvists styrka snarare ligger i det längre formatet, där han får utrymme att bygga upp och visa på idéer bortom de rena fantasterierna. Läs den om du redan hunnit med alla andra delar av hans produktion, men börja med något annat ur den.

Read Full Post »

Hur många Nobelpristagare känner du till som skrivit böcker för barn? På rak arm kommer jag på tre: Lagerlöf och Heidenstam, som båda skrev skolböcker, varav en blev väldigt lyckad och kan läsas än idag och en numera är skrattretande föråldrad, samt Rudyard Kipling. Hans Just så-historier är alla skrivna som ett mellanting mellan saga och myt: de flesta tar en barnafråga om något i världen omkring oss, som varifrån elefanten fått sin snabel, eller varifrån alfabetet kom, eller varför katter inte beter sig lika servilt som andra husdjur, och ger dem ett fantastisk – i ordets båda meningar – svar. Längden varierar från ett par till tiotalet sidor, och de flesta är skrivna med en humor som man kan uppskatta mycket – ja, kanske än mer – som vuxen som som barn.

Samtidigt finns det naturligtvis sådant som är föråldrats: kvinnosynen är kanske inte alltid av modernaste art, och att kalla ett barn för »En-liten-ohyfsad-person-som-borde-få-smäll« är knappast i enlighet med modern pedagogik. Trots detta är det svårt att peka ut någon särskild moralitet: I en av de mer kända historierna berättas om en ung urelefant, ännu inte utrustad med snabel, som på barns sätt var fylld med den sorts frågor som verkar varit upphov till boken. Till skillnad mot Kipling tycks elefantens närmaste varit lätt irriterade personer som svarade på frågor med stryk. Elefantens frågvishet leder dock till slut till dennes näsas förlängning, och det första den nysnablifierade elefanten gör är att kräva hämnd på sina elaka släktingar.

Språket förtjänar en kommentar: Boken är fylld med ordglädje, och det är en fröjd att läsa Britt G. Hallqvists fyndiga översättning; man undrar förvisso om inte en del gått förlorat, men det som finns är gott som det är. Förutom språkliga fynd är speciellt illustrationerna med bildtexter en höjdare:

Under den riktiga bilden är en bild av världen när den var spritt språngande ny […] Jag kunde inte rita alla öknarna som djinnen hade hand om, så jag ritade bara en, men det är den allra öknigaste öknen.

Annat är svårare att visa fram, eftersom det bygger på upprepningar, men stycken som »Det var en gång en val i havet, o min hjärtevän, och han åt fisk. Han år laxen och braxen och skädda och gädda och sill och makrill och lake med make och den snoende gloende kringelikrokålen.« är ju bara så fantastiska, även om det troligen är än bättre på originalspråk.

»Världen var ny«, var det också ja: i det korta men trevliga förordet pekas på hur man i berättelserna kan läsa in kommentarer till striden mellan evolutionsteorin och den kristna skapelseberättelsen. Kipling uttalar sig aldrig entydigt, men även om vissa berättelser som bygger på idén om en skapelse, så finns också berättelsen om Hur leoparden fick sina fläckar, som i polemik mot profeten Jeremia påstår att etiopiern visst kan förändra sin hud, och att jaguaren förvisso även han kan ändra sina fläckar.

Det här kanske inte är en bok som man skall läsa allt i för sina barn, men man skall nog läsa allt själv, och sedan unna dem utdrag ur den. Det är trots allt inte var dag som de kan komma i kontakt med nobelpristagare, eller alla sådana som är såpass lättillgängliga.

Read Full Post »

På Universeum

Igår bjöds alla doktorander på fysik på Universeumbesök. Ganska trivsamt, även om man fick stå ut med en lite väl långrandig föreläsning om universeum och liknande vetenskapslekplatser i början. Universeum, för den som inte varit där, kan sägas sönderfalla i tvenne delar: dels en sorts djurpark, med nordiska smådjur (bland annat en bedårande skäggdopping), akvarium och en stor voljär med fritt flygande fåglar, dels ett område med olika leksaker inriktade lite mer mot fysik och andra vetenskaper. Årstiden var kanske inte den allra bästa; många av de nordiska djuren låg fortfarande i dvala och i voljären fanns inga av de fjärilar som annars skall finnas där, även om det till viss del uppvägdes av de fåglar som gjorde det möjligt att leka Mattias Klum med mobilen:

Röd ibis

Röd ibis

Fysikdelen var även den roande: detta var visserligen mitt andra besök på universeum, men de hade bytt ut en del grejer. Roligast var nog musikavdelningens Theremin, ett lätt förryckt instrument som man spelar på genom att röra sina händer i närheten av var sin antenn. Annars var det ungefär vad man kan förvänta sig: en del rätt barnsliga saker parat med saker som till och med härdade fysiker kan finna roligt.

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »