Matti Klinge säger i efterordet till Den politiske Runeberg att »[d]enna bok bygger på den stora Runebergsforskningens stenfot«. Det är helt sant, även på ett sätt som författaren troligen inte avsett: boken kräver nämligen just att man har denna stenfot för att överbyggnaden skall bli riktigt användbar. Den som vänder sig till boken i hopp om att kunna fylla i en allmän kunskapslucka kring Runeberg kommer nämligen snart bli besviken, för boken är inte så mycket en biografi om Runeberg som en skildring av det politiska livet runt omkring honom.
De första hundra sidorna behandlar den ideologiska omgivning som universitet i Åbo (för den i finsk högre utbildning av idag bevandrade bör här påpekas att universitetet senare flyttades till Helsingfors. Åbo akademi grundades först 1918) utgjorde vid Runebergs skolgång där den fraktion som förespråkade en pragmatisk inställning till tsaren var grupperad kring Runebergs släktnätverk, vilket framstår som remarkabelt tätt – snarare än stolta ekar torde släktträden ta formen av raka enebuskar. Denna del av boken, liksom en hel del annat material, må vara hur banbrytande som helst i Runebergsforskningen, men för den oinsatte är det tämligen torrt och tråkigt, speciellt som Runeberg själv främst skymtar som gäst i olika professorshem. Detta bättras lite senare, när Runeberg själv börjar framstå som en aktör, även om diskussioner kring varför han blev lektor vid Borgå gymnasium och inte universitetet, eller om hans prästvigning innebar aspirationer mot biskopsstolen, inte heller de är så värst intresseväckande för en som varken visste hur han fick sin utkomst eller att han prästvigdes från första början.
För en svensk normalläsare, som har läst Fänrik Ståls sägner och kanske en del av Runebergs kortare stycken, är det egentligen inte förrän den sista tredjedelen som diskussionen egentligen blir riktigt läsvärd, när Runeberg till slut börjar arbetet med just sägnerna. Här kommer bakgrunden till tonen i de olika sångerna; syftet med att skildra de ärofyllda nederlagen, anledningen till att ryska armén framställs i så god dager, skälet till att Vårt land skrevs: det var del av en uttrycklig ideologi, formad av det ryska styret men knappast framtvingat eller beställt av det: Runeberg ville som konservativ stilla de revolutionära krafterna och göra det ryska styret legitimt: både i meningen att det inte var värre än det svenska och i meningen att det ryska övertagandet hade föregåtts av ett ärligt försök att försvara Finland. Klinge framställer Runeberg som nästan machiavelliskt beräknande: Genom att lägga fokus på striderna kunde det egna släktnätverkets snabba trohetsed till tsaren döljas; genom nidbilderna av Gustav IV Adolf, Klingspor och Cronstedt kunde armén och det finska folket frånkännas skuld, märk väl dessutom på ett sätt som inte stötte sig med den dåvarande svenska regimen!
Analysen av de olika sägnerna är som sagt den mest intressanta delen, och mycket av det tidigare materialet får ses som relevant för att kunna diskutera dessa. Då är det synd att bakgrunden tar slut vid publikationen av den första samlingen; det decennium som föregick den andra sägs avhandlas närmast i en bisats. Detta är ett symptom på vad som, för den icke-specialiserade läsaren, framstår som bokens stora svaghet: Det i inledningen behandlade, alltför snäva ämnet. Hur intressant Klinge än må finna olika aspekter av det unga Finlands politiska liv så bör en bok som lätt kan tas för en biografi antingen vara tydlig med att den absolut inte är det eller se till att åtminstone summariskt ge en bakgrund till sitt subjekt. Det här är en bok ämnad för specialister, inte intresserad allmänhet. Det borde framgå tydligare.
