Det är väl lika bra att börja med den obligatoriska jämförelsen direkt: Ja, Mikael Niemis Svålhålet påminner onekligen om Liftarens guide till galaxen – inte bara genom att båda är humoristiska, episodiska och utspelar sig i rymden, utan också någonstans i tonen, i sättet att hitta på fantastiskt bisarra beskrivningar av hur världen fungerar. Skulle Arthur Dent trilla ner i den kosmiska sylta som gett namn åt boken skulle han antagligen känna sig som ohemma på samma sätt som han gör nästan hela sin egen trilogi igenom. Skillnader finns förvisso också: förutom det uppenbara att det brittiska fått lämna rum åt det tornedaliska, så ger Niemi varje idé mer tid att utvecklas, och låter den få ta huvudrollen i en liten novell så att det hela drar iväg åt Borges till, men mer rustikt, inte så elegant. Dessutom är han jämnare; aldrig riktigt lika halsbrytande snabb i kasten från en vansinnig scen till en annan, men heller aldrig gåendes på tomgång.
Boken är väl snarast att betrakta som novellsamling. Vissa noveller verkar ha en och samma berättare och utspela sig i samma värld, men de stämmer inte riktigt överens. Ibland motsäger de nästan sig själva. Andra berättelser verkar knappt höra ihop med något annat. Och hela tiden blir det mer och mer skruvat – det börjar med ett besök på asteroiden Runkstrumpan, där namnet »Jorden« är ungefär såhär roligt:
Därefter får man möta den pacifistiska sekt som försöker övertyga universum om att livet bara uppkommit på en enda planet och att man skall dyrka en (död) entitet vid namn Holger, en förklaring för varför allt går åt helvete på CERN och en betraktelse över androider – kanske inte speciellt originell i sin genre, men troligen i humorn med vilken konsekvenserna av androider som inte går att skilja från människor speglas – liksom sättet det hela löses på, som kanske får en att sätta skrattet i halsen. En mycket intressant och rolig bok, på det hela taget. Läs!
Lämna ett svar