Vad skulle du göra om du en vacker dag finner att din herde ligger död med en spade genom sig? Om du var som de flesta får skulle du nog lugnt beta vidare. Så inte Miss Maple, ansett som det klokaste fåret i Glennkill, och kanske hela världen, och den som kommer närmast beteckningen »huvudfår« (förlåt) i Leonie Swanns Glennkill. Hon tycker tvärtom att fåren bör göra något åt saken, eftersom herden George har tagit så väl hand dem, ja, till och med läst för dem: både dålig romantik, böcker om fårsjukdomar och en deckare (som han dock slängde ifrån sig halvvägs). Så fåren har nog fått veta hur detektivarbete skall gå till, även om de kanske inte riktigt förstår allt som har med människor att göra. Som att slaktaren kanske inte är den farligaste mannen i byn, eller vad det där pratet om offerlamm, kött och hö går ut på. De är således får, men knappast fårskalliga. De tänker annorlunda, upplever världen annorlunda, men är samtidigt ibland väldigt mänskliga.
Som detektiver kompenserar de bristen på förståelse och oförmåga att kommunicera med en stor kapacitet för att avlyssna samtal och förmågan att lukta sig till känslolägen. Deras naivitet är ofta komisk men alltid empatiskt skildrad, och blir en effektivt variant av de minst förståendes perspektiv. Dock gör deras svårighet att riktigt interagera med omgivningen att själva mordgåtan löses mindre med skarpsinnighet än med tur; det är många indicier som de bara råkar snubbla över. Detta gör dock inte så mycket, eftersom bara det att läsa om dem, se dem interagera och växa som personligheter är kul nog. Ganska snart lär man sig att de egentligen alla är högst sympatiska, från matvraket och minnesmästaren Mopple the Whale över den filosofiska Zora till det svarta fåret Othello, där små kommentarer om en mörk bakgrund först får en att undra över om det skall till och bli maktkamp inuti flocken. Till slut står det dock klart att det är en betydligt trevligare bok än så – även om det förekommer en del mörkt materia, och boken till slut växer, från »bok med får i huvudrollen« till att behandla behovet att möta sin fruktan.
Om man skall klaga på något är det väl främst att deckargåtan är något svag, och att den lista över Dramatis Oves som föregår berättelsen tyvärr förtar en av de tidiga effekterna. Dessa fläckar är dock små, och boken rekommenderas härmed varmt.
