Människan tycks ha svårt att släppa greppet om en bra berättelse: vi vill ständigt ha mer. Finns det inget ur ursprunget hittar vi på själva, med resultat som spänner från pornografiska Harry Potter-berättelser till Aeneiden. Medeltiden var inget undantag, och de utbroderingar som skedde runt fyra bifigurer i Nya testamentet – Judas Iskariot, Maria Magdalena, Pontius Pilatus och Josef av Arimataia – är vad Dick Harrison skildrar i sin Förrädaren, skökan och självmördaren.
Boken har annars främst uppmärksammats på grund av det förord där Harrison, efter att det under uppseendeväckande former uppdagats att han haft ett förhållande med en doktorand med ett mindre lyckat slut, ger sin syn på detta. Kanske inte jättekonstigt, men när någon utnämner sin chef till Pontius Pilatus inkarnerad och implicit kallar någon hora, så är det klart det tar fyr (även om han själv utmålar omständigheter som kan tolkas förmildrande).
Nå, förordet behöver man ju inte för att läsa resten. Denna är väl ungefär vad man är van vid från Harrison: kompetent, lärt, säkert, men egentligen något som får en att gapa av förundran. Det är gediget, en bok man är rätt nöjd med att sitta och läsa men inget man inte kan undvara. Betyget står helt enkelt i tämligen rak proportion till intresset för ämnet.
Eller snarare ämnena: det är fyra tämligen fristående berättelser som presenteras, låt vara att detta görs likartat: först kort introduktion, sedan citering ur Bibeln, därefter apokryfer, gnostiska och judiska källor, och till slut en redogörelse för hur myten kom att utvecklas, hur Judas blev fylld av ånger och begick ett värre brott mot sig själv genom att tvivla på nåden och spilla sitt eget liv, hur Maria Magdalena gled ihop med andra bibliska kvinnor och gick från att vara apostlarnas apostel till reformerad hora, provensalskt frälsarhelgon och modern romanfigur, hur Pontius Pilatus utvecklades dels till helgon, dels även han till självspilling, beroende på kristen kulturkrets, och till slut hur Joosef av Armiataia blev kristnare av England och väktare av den heliga Graal. Var och en av berättelserna bjuder på sina poänger, även om Maria Magdalena enligt mig är den mest fascinerande, troligen då hon är den mest mångfacetterade.
Behovet av berättelser är som sagt stort, och det hade varit välgörande om Harrison hade lämnat mer utrymme för reflektioner över detta – nu blev det lite väl knappt med sådant. Det hade varit intressant att se jämförelser med även mer moderna myter, eller diverse fenomen kring figurer vi alla innerst inne vet är fiktiva. Nu är det som sagt en gedigen, men knappast lysande bok.
